Michael Kumpfmüllers roman om Franz Kafka och Dora Diamant låter inte läsaren komma protagonisterna riktigt nära, skriver Anna von Bonsdorff.

Livets härlighet är Kumpfmüllers fjärde roman men den första som är utgiven på svenska och den bygger på sanna händelser. Precis som i romanen arbetade den verkliga Dora Diamant som kokerska på ett feriehem i Müritz innan hon flyttade till Berlin och blev Kafkas sista livspartner. Efter hans död 1924 tog hon hand om en del av hans anteckningsböcker och brev som sedan beslagtogs av Gestapo 1933 och som tros vara försvunna sedan dess.

I långsamt, närmast eftertänksamt, och stundvis drömlikt tempo, målar Kumpfmüller upp en handling som är förankrad på tre platser. Det börjar på feriehemmet vid havet där Franz och Dora möts. I bokens andra del lever paret tillsammans i Berlin under en kort period. Då är de som lyckligast, fulla av drömmar i en tid som annars präglas av allt hårdare vindar. Det är 20-tal, Tysklands katastrofala ekonomi med hyperinflation finns med i bilden, likaså den ökande antisemitism som paret stöter på. Livet i Berlin präglas av fattigdom. Mot alla odds vågar de ändå drömma och hoppas, och det är de omöjliga omständigheterna som skänker berättelsen dess sorgsna, dämpade stämning.

Franz hälsotillstånd försämras kontinuerligt och slutligen ordineras han en sanatorievistelse. Romanens sista del utspelas i en miljö som visserligen bär på likheter med den ultimata sanatorieklassikern Bergtagen, men här saknas det sociala livet och de filosofiska diskussionerna som Manns protagonist Hans Castorp får erfara. Franz Kafka är i alldeles för dåligt skick för att klara av något sådant.

Också Kafkas familjemedlemmar skymtar fram i romanen och något om de svåra familjerelationerna går att ana mellan raderna. Medan de tre systrarna var viktiga för Kafka upplevdes förhållandet till föräldrarna, i synnerhet till fadern, som oerhört problematiskt, vilket också finns dokumenterat i den postumt publicerade Brief an den Vater. Ett viktigt inslag i Franz och Doras vardag är för övrigt brevskrivandet, en skrivform som mer och mer glöms bort i dagens digitala tidsålder.

Det centrala i Livets härlighet är naturligtvis relationen mellan Franz och Dora. Då de är åtskiljda överskuggas allting annat av deras längtan efter varandra och då de är tillsammans lever de bokstavligt talat invaggade i tvåsamhetens snudd på klaustrofobiska kokong. På grund av Franz hälsotillstånd är deras göranden och sociala umgänge ytterst begränsat. Också tidens konventioner skapar hinder, även om de flyttar ihop utan att vara förlovade, vilket får betraktas som ett radikalt drag.

Det är något i Kumpfmüllers berättarstil som upprätthåller en viss distans mellan läsaren och de litterära gestalterna. Den totala avsaknaden av dialog bidrar till känslan av att man inte kommer protagonisterna riktigt nära. Istället förblir de flyktiga, liksom överskuggade av bokens teman, så att kärleken och sjukdomsförloppet framstår som långt mer påtagliga och levandegjorda än de själva. Jag förhåller mig också ambivalent till beskrivningen av Dora. Hon förälskar sig i en redan dödssjuk man och går in för att osjälviskt ta hand om honom, men som läsare har jag svårt att smälta hennes totala självuppoffring. Är det allt hon vill?

Trots att den verkliga brevväxlingen mellan Kafka och Diamant inte finns bevarad har Kumpfmüller ändå gjort ett omsorgsfullt arbete med sin roman. Livets härlighet håller samman, framför allt rent kontextmässigt, med 20-talsmiljöer och stämningar som utgör en solid helhet.

Anna von Bonsdorff

Michael Kumpfmüller: Livets härlighet.
Översättning till svenska:
Lars W Freij. Norstedts, 2013.