1,1K

När jag skall föra bilen på service eller byta däck tar jag inte Västerleden till de nyrika trakterna i Esbo där märkesverkstäderna etablerat sig. I stället kör jag till Metroauto på Fjärde linjen.

I år var jag för tidigt ute med att byta till vinterdäck. Med julen redan inom synhåll kunde jag på återresan i kvällsmörkret på Stockholmsgatan dikta:

 

Bilen vindrutetorkar

decembers tårar,

asfalten dricker

strålkastarljus.

 

Bromsljusrubiner

bildar radband.

 

Vinterdäcken

trummar nervöst

med nabbarna,

suktande efter halka.

 

Jag har gjort en klassresa Munksnäs – Berghäll, tur och retur. Det känns hemtrevligt. Konderna i expeditionen bamlar så jag snajar. Jag funtjar att de skolar fotis nånstans i femte divaren.

Efter att okristligt tidigt ha lämnat bilen i serviceverkstaden tog jag spårvagnen hem. Där betraktade jag den morgonsömniga arbetande klassen. De här mänskorna kommer aldrig att som Napoleon spotskt kunna säga ”nous sommes les ancêtres”.

Man kan ta pojken ur klassen men aldrig klassen ur pojken. Att tala om klassresa låter fyndigt men är i grunden nedlåtande. Den som kommit upp sig har inte ”riktig” klass, enligt dem som fått sådan i arv. Det förutsätter anfäder i oljemålningar på väggen.

Jag är tillbaka i 1940-talet när mamma förde mig för att hälsa på famo och fafa i träkåkarna bakom Berghälls kyrka. Deras foton i finkläder hänger numera på min vägg i ett 2 x fåfängt försök att bli förfäder. Retuscheringen har gjorts klumpigare än oljeporträttens skönmålning.

1947 kändes de fem minuterna då spåran stod stilla vid Borgågatan, nära Ny Tids dåvarande redaktion, som en evighet. Också själva resan går fortare nu, spårvagnen har blivit snabbare och tiden kortare. Nummerbytet från tvåan till trean går i ett nafs.

När jag på kvällen far med fyran till Handelsgillet för att spela bridge reser jag i finare sällskap, på väg till konsert eller opera eller teater eller för att räkna sina förfäder i Riddarhuset.

Nå, det var en överdrift. Fyrans resenärer är mest medelklass. Utom tidiga morgnar när enstaka donare skall till jobbet. Sedan kommer vanligt folk och sist bankdirektörerna, enligt 363-regeln. Låna in för tre procent, ut för sex procent och klockan tre till golfbanan.

Om någon högre medelklassare mot förmodan läser den här kolumnen tycker hen att jag sjåpar mig. ”Glöm det där, du har ju klarat dig riktigt bra”. Jag kan, kantänka, nästan räknas som en av dem. Klass är ingenting att bry sig om, uppifrån sett.

Jag är i gott sällskap. Den andra hälften av 1900-talet, efter den apokalyptiska första, var en kollektiv klassresa för min generation. När jag var ung talade man om att ”ta ett jobb”. Sextiotalet gav bilar, kylskåp och diskmaskiner, men också social trygghet.

Två generationer senare gör man igen en kollektiv klassresa, men nu tillbaka. Och som med allt klättrande är det lättare att klättra upp än att klättra ned.

En klassisk film från femtiotalet handlade om problemen med att ta sig upp i samhället. Den heter En plats i solen med Elizabeth Taylor och Montgomery Clift. På den gjorde Woody Allen en pastisch som heter Match Point.  Som jude har Allen en stark klasskänsla. Överbetoningen av de rika och inflytelserika judarna döljer bilden av de fattiga askenasejudarna i Östeuropa, London och New York.

Allens senaste pastisch Blue Jasmine alluderar till Linje lusta med Marlon Brando, också den har ett klasstema. Men här gäller det att klättra nedåt.

Medelklassen är på retur i hela västerlandet. När jag var i USA på sextiotalet såg landet ut som tv-serien Madmen. Under några årtionden höll Finland på att få en liknande välbeställd medelklass. I dag rasar den ned, samtidigt som den förväntas bekosta 80 procent av välfärdssamhället.

”Det bästa politiska samfundet består av medborgarna i medelklassen” sade Aristoteles 350 år före Jesus ställde upp för de fattiga. Utan en stark medelklass finns inget välfärdssamhälle.

Samtidigt förändras klassbegreppet. När min moster Svanhild Lindström fick jobb som kassa i C.A. Gustavsons butik tog hon det första steget upp ur sin familjs arbetarklass. Att bli ”tjuppare” var ett språngbräde till kontorist.

Dagens arbetarklass definieras av att dess jobb går ut på att betjäna andra. Butikskassor, servitörer, taxiförare och blöjbytare, på barn eller åldringar. Det är inga attraktiva yrkesidentiteter att klättra ned till, i synnerhet inte för akademiker.

Så hur skall vår art, enligt Darwins recept, anpassa sig när tillväxten blir ohållbar och när den våldtagna naturen slår tillbaka? Grundinkomst, tidsbanker och andra fingerfärdigheter föreslås av de sociala ingenjörerna då de riktiga ingenjörerna inte längre hittar på teknologiska lösningar på mänskliga problem.

Vi måste leva ett värdigt liv, och bygga ett värdigt samhälle, säger filosofen Pekka Himanen, utan att konkretisera hur det skall gå till. Han vet hur vi ska ha’t, men inte var vi ska ta’t. Det är inget fel på hans huvud, men han har för korta ben. De når inte ned till jorden.

Före den industriella revolutionen för ett par hundra år sedan handlade nationalekonomin om att fördela knapphet, om att nå maximala mål med begränsade resurser. Sedan gällde det att öka resurserna för att nå den önskade välfärden, tills en vägg kom emot.

Att nu sätta ”ett värdigt samhälle” som mål är att göra en dygd av nödvändigheten. Mänskligheten skall kunna utvecklas andligt och socialt även med mindre materiell tillväxt än i dag.

Också det förespeglade Aristoteles för över 2 000 år sedan. I Den nikomachiska etiken jämförde han fronesis, praktisk klokhet och gott omdöme, med techne, praktisk-produktiv kunskap eller färdighetskunskap. Till fronesis hörde de moraliska dygderna, förträffligheter som mod, frimodighet, stolthet, rättrådighet och besinning. Också jämlikhet. Men den brukar oftast utkrävas av den klass som är över ens egen, aldrig av den som är under.

Vi kan vara eniga om att världen behöver lite mera fronesis och lite mindre techne. Men vem skall klättra ned först? Vem skall ge det goda exemplet?

Vägen, sanningen och livet.

God Jul.

 

Per-Erik Lönnfors