I sin analys av Stalintiden vill den italienska filosofen Domenico Losurdo inte bara ge en mer mångtydig bild av Josef Stalin utan strävar också efter att avkanonisera Marx och Engels. Den nya bilden blir ändå problematisk, skriver David Brolin.
Den moderna Stalinlitteraturen har gått in för att teckna en mer nyanserad och komplex bild av diktatorn, som därigenom framstår som mer kompetent än den okunniga och löjeväckande tyrann som beskrivits av antistalinistiska trotskister och västliga forskare i kalla krigets tjänst. Till denna forskningstrend anknyter Domenico Losurdos Stalin. Geschichte und Kritik einer schwarzen Legende. Losurdo hör till vår tids stora intellektuella. Han är italiensk professor i filosofins historia vid universitetet i Urbino och författare till böcker om Hegel, Nietzsche, Gramsci och Heidegger. Losurdo har i sin forskning tillämpat ett globalt perspektiv på europeiskt tänkande med gott resultat. I Stalinboken använder Losurdo ett liknande analysschema, men denna gång är resultatet mer problematiskt.
Författaren betraktar Stalins epok genom en objektiv lins. Han gör detta genom att tillämpa en historisk komparativ metod – genom att metodiskt jämföra historiska fakta, händelser och politiska beslut. Den sovjetryska politiken under Stalin placeras i en internationell kontext, i ”det andra trettioåriga krigets” sammanhang (de europeiska krigen 1914-1945). Losurdos jämförande perspektiv inkluderar Väst i allmänhet och USA i synnerhet.
Losurdo förnekar inte sovjethistoriens problematiska sidor. Men skräck och terror var endast den ena sidan av saken. Författaren pekar på ett bortträngt faktum: under lång tid åtnjöt Stalin sympati och beundran inte bara i kommunistiska kretsar. Uttalanden från politiska ledare och intellektuella i Väst talar sitt tydliga språk. Stalin var ”Uncle Joe” med USA, en stor fältherre. Men den välvilliga receptionen ändrades omedelbart efter Nikita Chrusjtjovs ”hemliga tal” 1956 vid det ryska kommunistpartiets 20:e partikongress. Här beskrivs Stalin som en blodtörstig och fåfäng diktator helt i avsaknad av intellektuella egenskaper. Stalin gavs skulden för mordet på Leningrads partichef Kirov 1934 och anklagades för feghet vid Hitlers militära anfall 1941. Denna fördömande beskrivning sammanfaller enligt Losurdo med en anglosaxisk sovjetologi och en ”utopisk” vänster på jakt efter den ”rena” och sanna marxismen. Det finns enligt författaren en ”metodologisk konvergens” mellan den antistalinistiska vänsterns Stalinbild och den borgerliga antikommunismens. I bägge fallen har vi enligt Losurdo att göra med ett slags ”förbrytelsehistoria”, en idealistisk och teologisk historieskrivning som utgår från ett gott och rent ursprung som efter hand kommit att korrumperas.
Losurdos komparativa metod
Författaren menar att den förhärskande Stalinbilden är en karikatyr. Hur kunde ett ”monster” besegra den nazityska krigsmaskinen? Och hur kunde en dilettant förvandlada Sovjet till en industrimakt? Inte heller kan talet om Stalins ”förräderi” förklara den globala, emancipatoriska process som denne ”förrädare” satte igång. Men Losurdo vill inte bara avdemonisera Stalin, han vill också ”avkanonisera” Marx och Engels. Det finns ingen ursprunglig obefläckad ”sanning” som socialister kan återvända till och hämta hos grundfäderna. Vad detta betyder i praktiken är att Losurdo inte delar synen på ”statens bortvittrande”. Statsmakten kommer alltid att behövas. Ett synsätt som naturligtvis bidrar till att rättfärdiga det stalinistiska fenomenet.
1937-1938 inleddes de stora utrensningarna. Militären och marskalken Michail Tuchatjevskij anklagades 1937 för högförräderi och samröre med Hitlertyskland, och avrättades tillsammans med ett stort antal andra officerare i Röda armén. Losurdo håller frågan öppen om ett upprorsförsök och en officerssammansvärjning på 1930-talet verkligen var i vardande. Detta kan inte uteslutas, men Losurdo förefaller inte vara bekant med den senaste forskningen, som ingalunda ger stöd åt att så var fallet.
Till följd av Losurdos komparativa metod hamnar Gulag bredvid amerikanska fångläger byggda under 1950-talets ”McCarran act” och interneringen av amerikanska medborgare med japansk härkomst. Förhållandena för Gulag-systemets fångar var inte sämre än för amerikanska straffångar och betydligt bättre än för människor i de nazistiska koncentrationslägren. Gulag-arkipelagen bestod av arbetsläger, inte förintelseläger. Losurdo tar också tillfället i akt att påpeka att England hade sitt ”Sibirien”; man skickade både kriminella och politiska radikaler till Australien där de underkastades tvångsarbete.
Hungerkatastrofen i Ukraina 1932-1933 – Holodomor – har varit föremål för diskussioner och kontroverser. Robert Conquest övergav för några år sedan sin idé om att det skulle vara frågan om ett organiserat, avsiktligt folkmord. Losurdo tar upp Ukraina-svälten i ett brett internationellt sammanhang och jämför med den strategi för att decimera befolkningar som tillämpats av både USA och Storbritannien. I Bengalen orsakade det brittiska kolonialväldet 1943-1944 tre miljoner indiers svältdöd.
I Väst har ondskans roll sedan andra världskriget förkroppsligats av Hitler. Demoniseringen av Stalin går därför föga förvånande ut på en jämförelse mellan nazism och stalinism. Stalin och Hitler blir ”tvillingmonster”. Losurdo kallar detta reductio ad hitlerum. I stället för att leta efter samband mellan nazisternas förintelseläger och Gulag, synes det Losurdo mer konstruktivt att jämföra västerländsk imperialism och rasism med nazism. Vare sig vi tar hungersnöden i Ukraina, Stalins politik visavi Israel och judarna eller Gulag, så framträder enligt författaren en djup klyfta mellan Stalins och Hitlers regimer. Det är kapitaliststaternas folkmordspraktik (exempelvis det kejserliga Tysklands folkmord på det sydvästafrikanska hererofolket 1904) som utgjort böjningsmönster för nazismens förtryckarmetoder och utrotningskoncept.
Utvecklingsdiktatur
Mot samtidens historieskrivning hävdar Losurdo att Stalin var en framstående och realistisk statsman. Under de tre decennier som han satt vid rodret, menar Losurdo, var det kännetecknande inte vägen från partidiktatur till envälde, utan försöken att föra landet från undantagstillstånd till ”relativ normalitet”. Dessa misslyckades. Men enligt Losurdo tvingar det historiker att erkänna att sovjetisk historia inte går att begripa i kalla krigets ramverk. Stalinismens historia, som Losurdo tecknar den, berättar i stället om en motsägelsefull ”utvecklingsdiktatur”, genom vilken Stalin på kort tid moderniserade landet och utraderade en månghundraårig rysk underutveckling. Denna diktatur skilde sig på ett markant sätt från Nazitysklands rasistiska erövringspolitik.
Bagatellisering, trots allt
Med sin Stalinmonografi syftar Losurdo till att ”rädda” Sovjetunionens men också ”realsocialismens” historia undan bagatellisering och ”kriminalisering”. Styrkan ligger i ideologikritiken. Boken kastar ett avslöjande ljus över svarta legender.
Svagheterna i Losurdos opus är lika påfallande. Jämförelsen mellan Gulag och det amerikanska fånglägersystemet avser inte att bagatellisera avrättningarna av hundratusentals fångar. Inte heller avser hans jämförelse mellan Katyn-massakern och amerikanska massakrer i Korea-kriget att relativisera Stalins brott. Men detta blir ändå resultatet. Losurdo försöker avdemonisera Stalin för att nå en djupare förståelse av epoken. Men det som börjar som en nyansering slutar som äreräddning och apologi. Det finns en metodologisk konvergens mellan Losurdos ”radikala” Stalinbild och den konservativa bilden av Stalin: en realistisk och nationellt sinnad statsbyggare som undvek utopismen. Som recensent undrar man: om stalinism är ett slags socialism – det tycks vara vänsterhistorikern Losurdos mening – så blir det en socialism av auktoritärt märke. Är detta samhällsexperiment verkligen värt att rädda åt eftervärlden?
Det är riktigt att man inte kan begripa Sovjetterrorn utan att väga in utländsk inblandning och intervention. Men Stalins handlingar kan inte enbart förklaras med hänvisning till yttre hot och aggression. Frontalangreppet på partiet och morden på Trotskij, Bucharin, Zinovjev, Kamenjev och Radek – Lenins gamla garde – passar illa in i den förklaringsramen (även om man väger in den opposition, med eventuella utländska kontakter, mot Stalin som formerade sig under 1930-talet). Ännu sämre rimmar förklaringen om yttre hot med den massrepression som riktade sig mot vanliga medborgare. Och vad var det för yttre hotbild som tvingade Stalin att 1940 avrätta tiotusentals polska officerare i Katyn?
David Brolin
Domenico Losurdo:
Stalin. Geschichte und Kritik einer schwarzen Legende.
Papyrossa Verlag, 2012
