Joakim Pirinens genreexperiment imponerar inte på Otto Ekman.
Fast Pirinen utgår från att para ihop varje novell med en genre, och i vissa fall också spelar med dess konventioner, är greppet väldigt fritt. I vissa fall kan man läsa novellen som en slags ironisk kommentar eller lätt parodi i sin exakthet, i andra känns det som att läsaren är den som Pirinen driver med. Deckaren, som parodierar den typiskt skandinaviska stilen med detaljrikt skildrat och blodigt våld med underliggande samhällskritiskt budskap är lätt att känna igen, men novellen rubricerad ”skräck” är snarast nedtonat tragisk i sitt nästan vardagliga händelseförlopp. Samtidigt är den omstörtande händelsen som drabbar huvudpersonen realistisk på ett sätt som gör den mycket mer skrämmande än överdrivna övernaturliga fenomen.
Samtliga noveller präglas av en varierande grad av surrealism. Pirinen visar tydligt att verkligheten han skildrar tillhör honom, och han har makten att när som helst vända den upp och ner. Vissa noveller är knappast ens noveller, utan glider över i kaotisk språkmaterialistisk poesi. Ställvis fungerar det, men väl många av de mest överdrivna eskapaderna känns forcerade. I bland blir det bara trams.
Irriterande är också Pirinens aldrig sinande fascination för kroppsligt snusk, sex och äckligt våld. Här påminner han om vissa andra svenska manliga författare, men där en Mikael Niemi använder kletig chock-value sparsamt för att krydda en mer mångsidig prosa är Pirinen alldeles för fäst vid sina äckeldetaljer. Skatologi, jättepenisar och motbjudande sexuellt våld genomsyrar flera av novellerna på ett påträngande, forcerat och barnsligt sätt som slutar underhålla ganska snabbt. Intresset för det groteska får ibland en rent nedsättande prägel då Pirinen använder sig av ord som ”dvärgen” för en vanskapt våldtäktsman eller låter sina karaktärer komma med nedsättande skämt om ”apor och afrikaner”. Attityderna är väl avsedda att chockera på samma sätt som de brutala våldsbeskrivningarna men lämnar ändå en oroande bismak.
Outsiderperspektiv
Trots irritationsmomenten hittar man ändå vissa glimtar av briljans i Den röda drömmen. Science fiction-novellen som bär samma titel som boken är en spännande och intressant skildring av en outsider i en värld som är väldigt annorlunda än den verkliga men befolkas av karaktärer med en tydligt igenkännbar mentalitet. Överlag hör beskrivningarna av outsiderperspektivet – att inte förstå andra, att inte trivas i deras sällskap eller förstå då man bryter mot deras sociala koder – till de mest engagerande i boken. Pirinen är ju far till den vilt konventionsbrytande antihjältefiguren Socker-Conny, och man kan ana spår av Conny och hans järnrörsmentalitet i flera av Pirinens huvudpersoner. Även humorn som syns i Pirinens serier förekommer, stundvis tillräckligt mycket för att få läsaren att fnissa högt.
De noveller där Pirinen ger sig in i gångna tider görs intressanta av blandningen mellan historia och surrealism. Det är svårt att bestämma sig för om de hallucinatoriska beskrivningarna av sagomonster är produkter av Pirinens fantasi eller av hans karaktärers vidskepelse och tidsenliga kunskapsbrist, men i leken med den ålderdomliga svenskan får hans språksinne fullt spelrum. Också fantasynovellen En irländsk hjältesaga visar på en kunskap och ett intresse för historia som skänker berättelsen extra djup.
Som helhet är Den röda drömmen ändå så pass ojämn att jag har svårt att bestämma mig för om jag vill rekommendera den eller inte. För den som är avtrubbad nog att orka genom de mångtaliga vidriga passagerna, och tålmodig nog att göra detsamma med de ställen där texten kollapsar i tvångsmässigt nonsens finns det en del fascinerande, humoristiska och smarta pärlor att dragga upp från bottnen. Men då får läsaren också räkna med att ställvis drabbas av våldsam irritation, då känslan av att Pirinen skämtar på ens bekostnad blir för stark.
Otto Ekman
Joakim Pirinen:
Den röda drömmen.
Ordfront, 2013.
