Foto: Timo Wright

När Blaue Frau tar sig an Paul Austers Stad av glas blir det både absurd och anarkistisk teater och en snäv blick in i den finlandssvenska teatervärldens mitt, skriver Anna von Bonsdorff.

Medan evenemanget Pop up Art House pågår, fram till medlet av december, har den välbekanta Dianascenen gått igenom en interiörmässig storförvandling. Det är ett tomt, vitt rum som publiken får träda in i och var och en uppmanas plocka åt sig en stol och ta plats. Publiken sätter sig samarbetsvilligt i en hyfsad cirkel. Så börjar Blaue Frau do Paul Auster.

De tre skådespelarna slår sig ned bland publiken och börjar helt enkelt berätta om hur Blaue Frau ville sätta upp en egen version av Stad av glas, och om vad som hände sedan. Först känns det mer som ett seminarium med interaktiva inslag än som en teaterföreställning. Men småningom blir det intensivare, tankeväckande och allt mer austerskt.

Den feministiska teatergruppen Blaue Frau som består av Sonja Ahlfors och Joanna Wingren har den här gången fått förstärkning av Iida Kuningas. Föreställningen Blaue Frau do Paul Auster är inspirerad av den amerikanska författaren Paul Austers roman Stad av glas, som i sin tur utgör första delen av författarens kända New York-trilogi, ett slags reflekterande detektivberättelse som definitivt väcker flera frågor än den besvarar. Men berättelsen bakom Blaue Fraus föreställning börjar egentligen i Düsseldorf, där Wingren sett en oförglömlig uppsättning av Stad av glas. Den upplevelsen, som lyfts fram flera gånger, blir startskottet på den märkliga, närmast performaceartade föreställning som Blaue Frau i sin tur bjuder på, där det gäller att lyssna uppmärksamt och hålla reda på detaljer.

Regissören som
försvann

Berättelsen om hur pjäsen blir till är lång och inkluderar såväl en snabb introduktion i hur man gör en dragkingkaraktär som en genomgång av den genusdebatt som fördes i den finlandssvenska teatervärlden 2005–2006. Genusdebatten blir både en utgångspunkt för en del av pjäsens kritiska frågeställningar och ett led i berättelsen, då Blaue Frau ville anlita en chauvinistisk regissör för sitt Austerprojekt, eftersom man var intresserad av friktionsytor som kunde uppstå. Denna på riktigt existerande regissör visade sig vara en extremt upptagen typ, vilket bekräftas genom mejlkorrespondens som läses upp samtidigt som en av de vita väggarna förvandlas till en tidsaxel över den något absurda kommunikationen.

Den första akten blir underlag och upptakt för andra aktens mer mysterieartade handlingsspår. I andra akten har projektet fått sin nuvarande regissör Tatu Hämäläinen efter att den först anlitade hoppat av. Det är nu som publiken på allvar får ta del av någonting som utmanar gränserna mellan verklighet och fiktion, allt medan mysterierna kring regissören som hoppat av tätnar och skådespelarna berättar om hur de började skugga honom. Användandet av både skådespelarna själva och annat teaterfolk, att berätta hela historien som vore den absolut sann samtidigt som verkligheten förefaller allt mer surrealistisk, får en förvirrande effekt.

Förutom detektivspåret kommer man in på andra spår, livsspår. Skådespelarna har sammanställt en karta över konsten och privatlivet och dryftar frågan om den svåruppnådda balansen. Det blir interaktivt och publiken ombeds kommentera. Senare dyker det också upp en karta över broilerverksamheten som man menar att förekommer inte bara i politiken utan också inom kulturbranschen. Med Blaue Frau do Paul Auster försöker man således inkludera en hel del och väcka frågor i olika riktningar. Resultatet är visserligen publikutmanande, tungt och bitvis spretigt, men samtidigt finns det något vågat, en anarkistisk glöd och experimentlust i det som Blaue Frau lyckats förverkliga.

Den som förväntar sig en teaterupplevelse som komplett motsvarar Austers roman får gå hem besviken. Vad för slags upplevelse den som har stor kännedom om teatervärlden och personerna det handlar om går hem med vågar jag inte spekulera i. Men den som är utrustad med tålamod och god lyssnarförmåga går i bästa fall hem med en post-austerupplevelse, med den pockande frågan om vad man egentligen varit med om.

 

Anna von Bonsdorff

Blaue Frau do Paul Auster. Manus: Arbetsgruppen, inspirerad av Paul Austers roman Stad av glas . Regi: Tatu Hämäläinen. Dramaturgi: Tora von Platen. Ljuddesign: Ludvig Allén. Ljusdesign: Meri Ekola. På scenen: Sonja Ahlfors, Iida Kuningas och Joanna Wingren.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.