Västsahara har varit ockuperat i över 39 år, trots att FN sedan 1960-talet krävt att landet skall avkoloniseras och trots att FN:s internationella domstol 1975 konstaterade att Marocko inte har laglig rätt till Västsahara. EU har däremot gett ett indirekt godkännande till ockuationen.

Marockos erövring av Västsaharas landområden ägde rum 1975 och den fortsatta ockupationen innefattar betydligt mer än militär närvaro i området. Under kriget mot den västsahariska ursprungsbefolkningen sahrawierna och deras befrielserörelse Front Polisario, avgjorde Marocko konflikten till sin fördel med att bygga en mur genom Västsahara. Marocko byggde muren så att Front Polisario gradvis isolerades i den sydöstra ändan av Västsahara. Således erövrade Marocko 85 procent av Västsahara och trängde in Front Polisario på den kvarblivande delen av landet.

Muren som Marocko har byggt är 2 700 kilometer lång, nästan fyra gånger längre än Israels mur på Västbanken. Muren är två till tre meter hög och är förstärkt av bunkrar, artilleri samt flyg- och militäranläggningar. Muren är i sin helhet utrustad med elektronisk övervakningsapparatur och radar. Marocko har även anskaffat obemannade flygfarkoster, som används för att optimera murens övervakningssystem. Det enhetliga minfältet som Marocko byggt bredvid muren anses vara världens längsta. I jämförelse med Israels mur (som den internationella domstolen definierade som olaglig år 2004) utgör Marockos mur ett ännu mer flagrant sätt att olagligt erövra landområden. Muren fragmenterar nämligen området betydligt mer än dess motsvarighet gör på Västbanken. Trots detta skrivs det väldigt sparsamt om Marockos mur i massmedierna och muren är sällan på agendan till exempel i EU:s och Finlands utrikesförhållanden med Marocko.

 

EU:s motstridiga Västsahara-politik

Jeffrey J. Smith är jurist och professor i internationell rätt. Smith hör till de mest respekterade juridiska experterna på konflikten i Västsahara och har bland annat presenterat sin analys i FN:s generalförsamling. Enligt Smith kan tre belysande rättsliga iakttagelser göras om konflikten i Västsahara. Den första är att stater inte har rätten att erövra landområden som inte tillhör dem. Detta är en grundläggande princip i internationell rätt och vederlägger Marockos territoriella krav på Västsahara.

– Olagligheten i erövrandet av landområden låg till stor del bakom det internationella samfundets reaktion på Iraks ockupation av Kuwait år 1991, konstaterar Smith.

En annan väsentlig juridisk iakttagelse handlar om att sahrawierna blivit erkända som ett folk med självbestämmanderätt. Marockos politik bryter systematiskt mot sahrawiernas självbestämmanderätt.

Den tredje iakttagelsen gäller internationell humanitär rätt. Marocko har ratificerat Genévekonventionerna men bryter ändå mot krigets lagar i Västsahara.

 

EU:s intressen

Liksom många andra väpnade och politiska konflikter har också Västsaharas situation nära kopplingar till utländska makter och stormaktspolitik.

– I praktiken berör EU Västsahara på två punkter. Dessa är fiskeavtalet och ett omfattande handelsavtal med Marocko. På dessa punkter kommer EU i kontakt med problemet i Västsahara. Fiskeavtalet är mer kontroversiellt eftersom EU fiskar längs Västsaharas kust, säger Smith.

Enligt Smith intresserade sig Spanien i tiderna för Västsahara just på grund av områdets fiskevatten, som är bland de rikaste i Afrika. Internationell rätt förbjuder den ockuperande makten att sälja eller exportera naturresurser från ockuperade områden, men Marocko har sedan början av ockupationen olagligt utnyttjat Västsaharas resurser. Marocko säljer till exempel fisketillstånd i Västsahara till utländska aktörer och har gjort stora vinster på fiskeavtal med Ryssland och EU. Förutom den ekonomiska vinsten förstärker dessa avtal Marockos äganderätt till Västsahara. Marocko håller nämligen upp dessa internationella avtal, såsom fiskeavtalet med EU, som bevis på att Västsahara tillhör Marocko.

Smith förhåller sig kritiskt till att EU verkar prioritera sina ekonomiska intressen i sina bilaterala förhållanden med Marocko framom att medverka till att lösa konflikten i Västsahara och lindra sahrawiernas nöd.

I november 2011 verkade ändå en kursändring vara på gång, då fiskeavtalet mellan EU och Marocko upphävdes av Europaparlamentet. Vid Europaparlamentets sammanträde kritiserade Pål Wrange EU:s fiskepolitik i Västsahara. Wrange är professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.

– Avtalet erkänner indirekt Marockos suveränitet i Västsahara, och redan i denna mening bryter avtalet mot internationell rätt, sade Wrange under parlamentets sammanträde 2011.

Under sammanträdet konstaterade Wrange också att ett förnyande av avtalet skulle göra EU och dess medlemsstater ansvariga för situationen i Västsahara, eftersom det skulle innebära att man accepterar och stöder Marockos olagliga verksamhet.

Ändå har Europeiska kommissionen och Marocko förhandlat om ett förnyande av fiskeavtalet sedan november 2012. Ett nytt avtal initierades av parterna i juli 2013. I december ställde Europaparlamentet sig bakom avtalet, och komissionen har rapporterat att det officiellt skall träda i kraft under det första kvartalet av 2014.

Tortyr och misshandel

EU:s och Marockos associeringsavtal kräver visserligen att Marocko respekterar mänskliga rättigheter, men allvarliga människorättsförbrytelser i Västsahara pågår ständigt.

Salama Charafi, 33, har upplevt samma öde som många andra politiskt aktiva sahrawier. Efter att ha deltagit i en fredlig demonstration för förverkligandet av sahrawiernas rättigheter blev han arresterad av marockanska myndigheter.

Charafi satt fyra år i fängelset. Han blev dagligen torterad och misshandlad. De marockanska fångvaktarna våldtog Charafi flera gånger. Misshandeln och tortyren som Charafi blev utsatt för orsakade många benbrott och andra allvarliga kroppsskador. Charafi började lida av njurinsufficiens, allvarliga problem med blodtrycket och en nackskada. Alla dessa besvär plågar honom fortsättningsvis.

Tortyren, misshandeln och våldtäkterna försämrade allvarligt Charafis hälsotillstånd. Lokala människorättsorganisationer vädjade att Marockos myndigheter skulle garantera Charafi elementär hälsovård och därmed rädda hans liv.

 

Sahrawierna valde fredligt motstånd

Abdelkader Taleb Omar är statsminister för Västsaharas regering i exil. Omar har stått i centrum för sahrawiernas kamp för nationell emancipation i över tre årtionden. De senaste tio åren har han tjänstgjort som statsminister för den Sahariska arabiska demokratiska republiken.

Omar beskriver utvecklingen efter fredsavtalet med Marocko. Enligt detta var Marocko förpliktat att ordna en folkomröstning där sahrawierna skulle få bestämma över sin egen framtid. I gengäld förband sahrawierna sig att upprätthålla eldupphöret. Trots att så skedde vägrade Marocko att ordna folkomröstningen. Marocko hade sålunda brutit mot fredsavtalets mest centrala villkor.

Enligt Omar stod sarawierna inför ett strategiskt beslut med två möjligheter:

– Endera att återgå till den väpnade kampen eller fortsätta med icke-våldsamt motstånd. Sahrawierna valde det sistnämda, så även om det väpnade motståndet upphörde, så accepterade sahrawierna inte den rådande situationen. Sahrawierna valde icke-våldsamt motstånd och diskursen av mänskliga rättigheter i förhandlingarna med sin fiende. Det är i denna situation vi befinner oss idag.

Omar presenterar en tolkning som fått mindre uppmärksamhet i Europa men som vid närmare granskning verkar logisk. Under åren 1972 och 1973 hade marockanerna gjort flera försök att störta landets kung. Beslutet att flytta uppmärksamheten till konflikten i Västsahara var ett ypperligt sätt att svänga blickarna bort från Marockos inrikespolitiska problem. Sålunda förstärktes kungens ställning, som även var hotad av landets armé.

– Kortfattat fanns det två orsaker för Marockos åtgärder: att komma åt Västsaharas naturresurser och skydda kungen från sin egen armé genom att hålla armén upptagen, säger Omar.

Sahrawierna uppfattar sin självständighetskamp som en naturlig, men allt annat än lätt, avkoloniseringsprocess. Omar poängterar att ingen stat i världen har erkänt Marockos legitimitet till Västsahara. Denna internationella konsensus, som reflekterar den rådande juridiska tolkningen, tolkar situationen till sahrawiernas fördel men konflikten har inte fått världens uppmärksamhet.

 

”Vår statliga struktur är färdig”

Armbrytningen mellan Marockos kolonisering och sahrawiernas strävan efter självbestämmanderätt har fastnat i en situation där ingendera lyckas nå sina målsättningar:

– Fastän vi inte har uppnått vårt ändamål, alltså full självständighet, har inte heller Marocko uppnått sitt, det vill säga deras ockupationspolitik har inte stått oprövad. Sahrawierna är enade i sitt krav på självständighet från Marocko, påminner Abdelkader Taleb Omar.

I mitten av en årtionden lång konflikt har sahrawierna lyckats koordinera sitt ruinerade samhälle på ett sådant sätt att deras kamp inte endast begränsas till den väpnade och politiska konflikten med Marocko. Såsom många andra nationella rörelser har sahrawierna byggt och befäst samhälleliga institutioner i skuggan av konflikten.

– Under denna period av krig och vedermödor har sahrawierna byggt en fullständig infrastruktur och strukturerna för en stat. Det enda som behövs nu är befrielsen av våra landområden. Hela den statliga strukturen är färdig.

I Mellanöstern handlade den sionistiska rörelsen på ett liknande sätt. År 1948 då Israel mitt under konflikten utropade sig som självständigt fanns alla statliga institutioner redan på plats. Därmed var självständighetsförklaringen närmast en formalitet. Det är inte uteslutet att sahrawierna kunde göra en liknande taktisk manöver i framtiden. Sahrawierna måste dock få betydligt större internationellt stöd för sitt projekt innan något liknande kan inträffa.

 

Lämna en kommentar