För ett par dagar sedan sade jag upp mig. Svårt att avgöra om det var ett klokt beslut, i synnerhet med tanke på det rådande ekonomiska läget, som tycks gå från finanskris till finanskris. Och man är ju inte heller precis ung längre. Men det var nu aldrig meningen att vänta på att få den där guldklockan med en vänlig hälsning av koncernchefen. Nä, den tanken kändes nog mer ångestfull än alla dessa evinnerliga finanskriser, samarbetsförhandlingar, omstruktureringar och vad de här bossarna nu råkar hitta på för att kicka ut folk.
Senaste newspeak på min arbetsplats hette ”Förenkling”, och det väckte genast gamla onda minnen bland kollegor. Jaha, hur många är det som får gå nu? Men precis som en kollega påpekade är det ju lite absurt att jag väljer att rationalisera bort mig själv frivilligt så fort koncernchefen får en ny idé. Det var en bra poäng, fast jag inbillar mig att det i mitt fall handlar mer om skräcken för guldklockan och allt vad det innebär av bortkastade timmar, en oändlig räcka av arbetsuppgifter som sakta men säkert trubbar av en, medan kurserna går upp och ner.
Ärligt sagt så vet jag inte hur mänskor orkar vara anställda på de villkor som gäller i dagens arbetsliv. Idag är ju till och med de långa våta luncherna bortrationaliserade, så det gäller bara att knega på eller åtminstone låtsas göra det. Och det är så mycket som faktiskt bara är på låtsas i dag. Folk gör en massa, men ofta påminner det bara om nån sorts pyssel som inte gör världen vare sig bättre eller sämre. Man ritar upp ett nytt organisationsschema, men själva arbetet fortsätter som det alltid gjort. Man kommer på jobb, gör vad man gör och sticker sin väg. Man smilar uppåt och sparkar nedåt, embrejsar koncernchefens nya kläder och dissar bokhållarbiträdets lilla idé som stackarn gått och grubblat på i tjugo år.
Och värst av allt är att man väntas tänka att jobbet är nåt mer än ett skitjobb, rentav nåt viktigare än livet. Det talas om glöd och passion, man ska brinna för koncernen och älska sin kund mer än sin hund. Så inte att undra på att man ibland tror sig ha hamnat på ett väckelsemöte med knäppgökar i stället för på ett informativt informationsmöte. Och nu tycker jag inte alls att mina kollegors ändtarmar mynnar ut i hjärnan, fattar bara inte varför man väljer att spela med i ett teaterstycke man inte tror ett dugg på. Och kanske det just är det som gör att ingenting förändras på riktigt utan bara på lek. Och så rullar det ekonomiska prästerskapets liturgi på i all evighet.
Nå men. Vi skrattar ofta gott åt sovjetmedborgaren som trodde på allt som sades von oben. Men det är en sanning med modifikation. För sovjetmedborgaren var nog slugare än så. Han spelade bara med i teaterstycket som partiapparaten satt upp. Oftast som statist och ibland som boven i dramat. Förändringen kom först när folk vägrade spela med. Trots risken att teaterstycket skulle ersättas med ett ännu sämre. Men såna risker är mänskor ibland villiga att ta, fast prästerskapet alltid menar att det bara finns en riktig väg, fast det i verkligheten finns hur många som helst. Det gäller bara att välja. Och ragla genom livet så gott man kan.
