Högtalaren

av Marcus Floman

 

Just nu är allting politiskt för rapparen Linda-Maria Roine, som i vår släpper sin första skiva. Hon vill höja volymen i diskussionerna om våld i parförhållanden och diskrimineringen av romer.

Låt oss spola till mitten av intervjun. Lite i förbifarten nämner jag att de flesta intervjuer jag läst om Linda-Maria Roine haft fokus på den stora vändpunkten i hennes liv…

– Jo, om du skriver in Linda-Maria Roine i Google kommer träffen ”Linda-Maria Roines berättelse”.

– Precis…

– Och jo, jag är ganska trött på att tala om det. Jag orkar inte längre berätta storyn.

Linda-Maria Roine, mer känd under artistnamnet Mercedes Bentso, har gång på gång fått berätta sin överlevnadshistoria: om sitt liv i ett våldsamt parförhållande, om livet med drogerna och om ett kommunalt projekt för ungdomar som ville utveckla sig genom hiphop och rap.

Så vi ska försöka tala mer om sak och mindre om person. Jag undrar ändå försiktigt om det inte är irriterande att högerpolitiker försöker använda Roines story som ett exempel på att vi alla är vår egen lyckas smed. Hösten 2013, när Samlingspartiets ungdomsförbund prydde löpsedlarna med idéer om att avskaffa välfärdsstaten och legalisera hets mot folkgrupp, satt Roine i Yle-programmet A-talk och debatterade utslagning med ungdomsförbundets ordförande Susanna Koski.

– Det är ju aldrig så att en människa en dag bara bestämmer att ”äh, nu är jag inte mera utslagen, nu slutar jag med det här och går på jobb”. Susanna Koski sade att hon läst om min livshistoria och att det var jag själv som kravlade upp ur problemen för att jag ville. Men det är just det jag vill säga: jo, jag klarade mig den första biten på egen hand, och det var ett mirakel. Jag klarade mig ur pilleranvändningen utan avvänjning. Men jag skulle aldrig kunna kräva samma sak av någon annan – och det är för alla de andra jag vill tala. Klart det är bra att en person har klarat sig ur drogproblemen, men alla andra hänger kvar. Det går lika dåligt eller sämre för dem alla när jag ser dem på Helsingfors centralstation eller i Östra Centrum

Sedan går Roine in på det samhälleliga. Till en början fick hon inte det stöd av samhället hon upplever att hon borde ha fått. Å andra sidan var det kort efter den kommunala workshopen Bass camp vägen uppåt började. Mer exakt var det en av projektets lärare, rapparen Pyhimys som tog kontakt och ville producera musik med Roine. I just den stunden var det det telefonsamtalet som höll henne på ytan.

Men i ett vidare perspektiv var det platsen i ungdomsprojektet Vamos, som blev nyckeln tillbaka till samhället. Vamos ger med sina låga trösklars metoder unga stöd i att hitta en utbildning eller att få in en fot i arbetslivet.

– Det enda jag undrar över är att jag inte tidigare hört om ungdomsprojektet – folk vet inte om sådana där ställen. Man borde föra informationen om sådana projekt mycket närmare mänskorna och det borde finnas fler projekt. Vamos är den första samhälleliga grejen som verkligen hjälpt mig.

Rappare

I dagsläget är det den samhällsinriktade rap-musiken som Roine brinner för och det är den som gett henne ett nytt fäste i samhället. Jämsides med musiken går det personliga politiska uppvaknandet.

– I viss mån blev jag politiskt aktiv av misstag. Jag har alltid haft åsikter, men till en början hade jag inte tänkt att jag skulle bli en politisk rappare. Men redan de första rimmen jag skrev i rap-skolan (Bass camp) hade ett politiskt budskap – trots att texterna ungefär utgick ifrån det jag upplevt den dagen. I nuläget är den politiska biten en väldigt naturlig del av det jag gör – och det syns till exempel i de aktörer som ber mig uppträda, berättar Linda-Maria Roine.

Hon har uppträtt både på vänsterstudenters och Vänsterungas evenemang samt på olika kommunistiska gruppers tillställningar. I oktober uppträdde hon under de bostadslösas natt i Esbo och Helsingfors.

– Jag blev väldigt glad över att få uppträda på de bostadslösas natt. När jag var där tänkte jag att precis sådana här ställen vill jag uppträda på!

I slutet av förra året uppmärksammade dessutom det vänsterinriktade bildningsinstitutet Helsingin yhteiskunnallinen opisto Roine med sin årliga utmärkelse för en aktör som med sitt exempel medvetandegjort samhälleliga frågor.

När diskriminering är vardag

Bland de hittills få, men utförliga, inlägg Roine skrivit på sin blogg tar hon upp olika former av vardagsdiskriminering hon och hennes vänner stöter på.

– På den tiden då jag rörde mig mer i romska kretsar och använde lång svart kjol – ja, min pappa är rom – stötte vi på problem dagligen. Och än idag när jag är på stan med romska kompisar som bär traditionella kläder så blir vi inte insläppta i barerna. Och de gånger vi blir insläppta så släpper vakterna kanske in fyra av oss, men inte flera.

Roine har av dörrvakter fått förklaringar i stil med att ”en rom ställde till med bråk här för ett halvt år sedan, därför får ni inte komma”.

Hur reagerar du då?

– I dagsläget skulle jag säkert kräva att bli insläppt, men tidigare har det mest varit en chock. Jag har inte vetat vad man ska göra och jag har märkt att många av mina romska vänner ser det som så självklart att bli nekad inträde att de bara säger ”inte blir vi ändå insläppta”… Det har blivit en helt normal inställning för dem. Men: om jag nu skulle bli nekad inträde skulle jag filma incidenten, ringa polisen och göra ett stort hallå om saken.

Våldet

När Linda-Maria Roine säger att hon är trött på att i detalj beskriva sin livsberättelse och livet med drogerna så är det ett uttryck för att hon berättat storyn så många gånger. Men det finns en sak hon vill tala om med alla som frågar: våld i parförhållanden.

– Upplevelserna av våld vill och orkar jag nog tala om, de påverkar fortfarande min vardag, vad jag alls vågar göra – våldet lämnar spår efter sig. Jag vet också att det finns många andra vars liv påverkas av det våld de upplevt. Därför är det en fråga som är väldigt viktigt för mig att tala om.

Hon tillägger att hon inte känner någon skam.

– Jag vet att det är många som inte vågar prata eller skuldbelägger sig själva för det våld de upplevt. Jag kunde tänka mig att också syssla med arbete som fokuserar just på att bekämpa våld i parrelationer.

Det arbetet har de facto redan börjat genom musiken. Roine säger att flera kvinnor berättar att låten Ei koskaan enää varit väldigt viktig för dem – att de brustit i gråt när de lyssnat.

– Jag tycker att det är ett tecken på att låten är lyckad. Syftet var uttryckligen att ge stöd åt andra som drabbats. I låten vill jag beskriva överlevarens perspektiv.

Under hösten har Linda-Maria Roine skrivit på nya låtar och nu börjar inspelningarna för den första skivan.

– Jag har låtar så att det räcker till mer än en skiva. I nuläget är det oklart om det blir en fysisk skiva eller ”en skivlängd med låtar” som distribueras på nätet. Under våren skall allt bli klart.

Text Marcus Floman
Foto Janne Wass

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.