Genren flanörroman ligger nära till hands som beteckning på Teju Coles debutroman Öppen stad, något som först får mig att ana att det jag kommer att läsa är en utvecklingsroman utan överraskande intrigskiftningar. Men Cole gör något mer av sin berättelse, den antar småningom – i den första av bokens två delar – skepnaden av en postkolonial betraktelse över den samtida populärkultur som omger huvudpersonen Julius, doktorand i psykologi.
Varför framställs invandrare och representanter för ursprungsfolk fortfarande så stereotypt och fördomsfullt? Varför förmedlar kulturprodukter en så ytlig kunskap om till exempel de olika afrikanska folken?
Julius vandrar runt i New York och försöker återhämta sig från sitt nyligen spruckna förhållande. På stadens gator stöter han på både främlingar och bekanta. Han bemöter dem ibland med nyfikenhet och ett öppet sinnelag, andra gånger med likgiltighet eller irritation. Han träffar bland annat människor som vittnar om hemskheterna under Idi Amins tid i Uganda och Papa Docs och Baby Docs välde på Haiti.
I den andra delen av boken mejslar författaren fram en slags intrigtriangel där Julius liv återges genom skildringar av händelser på tre olika kontinenter: i barndomens Nigeria (det land där författaren själv för övrigt vuxit upp), i New York där han arbetar som psykiater, samt på en semesterresa till Belgien. I takt med att den här triangeln blir allt mer tydlig i sina konturer får läsaren bekanta sig med huvudpersonens mångskiftande och tragiska familjebakgrund.
Öppen stad är en mycket behaglig bok att läsa, en känsla som ytterligare stegras av den sympatiska huvudpersonen (bilden av Julius får sig ändå en rejäl törn i slutet av boken). Jag har dock vissa reservationer. En del kritiker, främst nordamerikanska sådana, har hyllat Julius som en unik och enastående protagonist. Det räcker dock med att betrakta boken i sin rätta kontext för att tycka att Julius framstår som en högst typisk romankaraktär i en roman av en författare från östkusten i USA. Han är bildad, relativt ung, intelligent, passionerat intresserad av klassisk musik, etc. Julius är en medelklassare av det slaget vi läst om upprepade gånger förut, med den lilla skillnaden att han är invandrare från Afrika – och det i sig räcker väl ändå inte för att göra honom unik, det borde snarare betraktas som en normal företeelse i dagens värld.
Nietzsche och Gustav Mahler
Det som ändå gör Julius till en huvudperson man minns efter läsningen är att Cole laddar honom med en ovanlig förmåga att – när han är på rätt humör – verkligen se människor som de är, samt en lyhördhet för själva staden New York: dess ytor, invånare och historia. Ofta för Julius långa filosofiska resonemang med dem han träffar, och det är i de här partierna som han är i sitt esse. Nietzsche är en av de filosofer som ofta parafraseras.
Den klassiska musiken förekommer i boken från början till slut. Julius lyssnar ivrigt på musik och begrundar dess tillkomst. Det är främst Gustav Mahler som fångar hans intresse. I slutet av boken återges Mahlers sista år i livet, år som tillbringades i just New York. Han håller sin sista konsert våren 1909 – nästan exakt hundra år innan Julius avslutar sin berättelse. Den österrikiske kompositören var som besatt av döden under sina sista år då han komponerade två av sina främsta symfonier, och Julius tänker fascinerat: ”Han fick sin egen död att betyda något”.
Julius reflektioner kring Mahlers död antar en symbolisk betydelse. Den stora kompositörens desperata kamp mot en övermäktig förgängelses kraft flätas samman med skildringen av USA efter 11 september och Bush-eran, ett imperieliknande samhälle som allt mer börjar knaka i fogarna.
Teju Cole. Öppen stad. (Översättning: Erik MacQueen) Natur & Kultur, 2013.
