Drottningen Victorias strikta uppväxtår och stora ensamhet porträtteras skickligt av Sanna Tahvanainen, skriver Ylva Larsdotter i sin recensionen av Bär den som en krona.
Jag går inte igång på kungahusens självupptagna prillighet, statsbesök, håruppsättningar, klavertramp och bladvändande. Upplysta kristallkronor jovisst, men låt dem hänga hos någon salongsvärdinna, ge mig det senaste om Lady Gaga då jag är hos frisören men drottningars och kungars liv och leverne passerar mig oftast obemärkt förbi.
Det finns några få undantag som fascinerar mig. Drottning Victoria är ett av dem. Det finns något upphöjt och erotiskt över henne som gör mig nyfiken. Jag tittar på omslaget till Sanna Tahvanainens senaste roman Bär den som en krona. Jag ser inte hela drottning Victorias ansikte men hela den magnifika gestalten utstrålar en rastlös pondus. När hon 1897, efter sextio år på tronen, firade sitt diamantjubileum härskade hon över en fjärdedel av jordens befolkning. Gud var engelsman och tron på framsteget och förnuftet var periodens mest frapperande drag. Det fanns en hel värld att lägga under sig och det var engelsmännen som skulle göra det. Samtidigt: kristendomens tunga ok och glittrande världsutställningar. Londons växande slumkvarter och David Livingstone i Afrika. Och över allt detta styr drottning Victoria av England.
Tahvanainen låter oss komma in under Victorias styva korsetter och möta henne som den människa hon är bakom rollen som Drottningen – även om det allt som oftast inte går att skilja dessa åt. Vi ser Victoria i stela poser på svartvita fotografier men hos Tahvanainen får hon ett språk så hon med egna ord kan berätta om sin tillvaro. Mycket skickligt porträtterar Tahvanainen en kvinna med lustar, passioner, sorg och skam.
Jagform ger spelrum
Berättelsen tar sin början i barndomen. En sträng Mama låter aldrig den lilla Victoria glömma vad hon är och vad hennes position kommer att innebära. Hon måste lära sig självbehärskning och återhållsamhet. För att inte tala om vikten av en exemplarisk hållning. Kronor är tunga och dyra. På nätterna väcks Victoria ofta abrupt för att gå upp och ner för slottets trappor med böcker på huvudet. ”Se så! Du ska bära allting som en krona. Precis allting. Böcker, besvikelser. Huvud, håruppsättningar. Som en krona!”
Berättelsen är skriven i jagform, vilket är ett lyckat grepp. Victorias inre monolog ger oss en inblick i tidsepoken och det är tydligt att Tahvainen kan sin viktorianska era, men hon transformerar den till ett alldeles eget lyriskt universum. Vi får ta del av Victorias drömmar och farhågor men märker också att hon tidvis är oerhört självupptagen och barnslig. Naturligtvis, för hon är ju en människa. Hennes ensamhet och utanförskap är påtaglig, inte minst då hon ligger fastspänd med sidenband i sin säng om nätterna. Släktingar och sköterskor passerar revy, men hon tillåts inte fästa sig vid någon. Detta lyckas Tahvanainen fånga på kornet genom sitt suggestiva, lyriska, drömska språk som böljar genom hela berättelsen. Jag kommer att tänka på tonläget hos Marguerite Duras, styrka och skörhet paradoxalt på samma gång, när jag läser Tahvanainen. Victoria fantiserar om sjunkna trädgårdar och sörjer sin döda kusin. Det är oerhört vackert och gotiskt – en bitvis smärtsam läsning. För ingen ser den lilla flickans längtan och sårbarhet utan enbart en blivande Drottning.
Albert och kärleken
Världen utanför med krig, politiska intriger och maktspel är diffus, anas mest. Betydelsfulla är däremot rubinerna som gnistrar, danserna och de fluffiga marängerna och kjoltyget som frasar längs golven.
Så får hon sin prins, den vackre Albert. Till en början får de inte ihop sina världar men kärleken växer och med den den besinningslösa passionen. Visst har Victoria sina nycker, tvivlar på honom – aldrig på sig själv – men just ambivalensen gör henne mänsklig, modern. Tahvanainen kretsar kring dilemmat hur en kvinna ska få ihop sina egna drömmar och ambitioner med plikterna. Till slut har Albert det administrativa ansvaret medan Victoria helst roar sig på danser och teater. De många graviditeterna och barnafödandet sliter på hennes kropp och till slut liknar hon sig vid en val. De blir till slut lyckliga på sitt vis. När Albert dör blir Victoria förkrossad och drar sig tillbaka, tröstäter och lämnar hemmet ytterst sällan. Och folket, hennes folk – visst beundrar de henne när hon kommer åkande i öppen kaross, smärtsamt medveten om sin postion, aldrig likgiltig.
Det är sällan jag läst en så här helgjuten biografiskt inspirerad roman. Och det är strunt samma om den inte följer historiska ”fakta”. Victoria är härligt ”oviktoriansk” med sitt begär, hon är sexig, omättlig och rolig, men också en skarp regent som inte drar sig för att få sin vilja igenom. Tahvanainen visar att konsten vinner över verkligheten, fantasin över fakta och i slutändan blir Victoria en kvinna, en människa, och inte bara Drottningen av England.
Ylva Larsdotter
Sanna Tahvanainen: Bär den som en krona. Schildts & Söderströms, 2013.
