Hur dog de tre männen som deltog i Andrées polarexpedition 1897? Bea Uusma försöker lösa gåtan i sin Augustprisbelönade bok Expeditionen. Ny Tids recensent Joakim Groth fascineras av den personliga passionshistorian.
”Men låt mig hoppas. Ballongen är ju fernissad och bör vara mycket tätare än förra året, vi hafva sommaren för oss med dess goda vindar och solljus. Hvarför skulle icke vårt företag lyckas? Jag tror verkligen fullkomligt därpå.” Det är den unga forskaren Nils Strindberg som skriver till sin fästmö inför avfärden mot Nordpolen, sitt sista brev kastar han ut i en kapsel efter starten, men det återfanns aldrig. Också ballongen med de tre männen föreföll spårlöst försvunnen.
Bea Uusma är läkare och författare. På en tråkig fest på 1990-talet råkade hon plocka ut en bok ur värdens bokhylla. Den visade sig handla om ingenjör August Andrées polarexpedition med ballong 1897. Det blev början på en passion som nu, femton år senare, resulterat i Expeditionen. Min kärlekshistoria, som i år vann Augustpriset för fackböcker. I boken berättas historien om den misslyckade ballongflygningen än en gång, med sorgfällig noggrannhet och omsorg om varje detalj, och med ett envetet fokus på den gåta som man trots en rad teorier aldrig lyckats hitta ett vetenskapligt grundat svar på: vad de tre expeditionsdeltagarna till slut dog av.
De ödesdigra linorna
Också jag råkade som tonåring läsa en bok om August Andrée (Andrée, mannen med vilja och mod, Natur och kultur, 1939), den fanns på min fasters bokhylla. Sedan läste jag också P. O. Sundmans roman Ingenjör Andrées luftfärd och tyckte inte dödsorsaken verkade vara någon större gåta, det var tydligen trikiner. Men det var inte bara expeditionens tragiska utgång som intresserade mig, det var också själva ballongflygningens praktik. Jag var mycket tagen av det enkla faktum att en ballong rörde sig med vindens hastighet och riktning, att den inte var styrbar, av samma orsak som man till exempel inte kan hoppa i en fallande hiss (en upplysning som på sin tid totalt spräckte min teori om hur man kunde klara sig oskadd vid en olycka av det slaget), för det måste den antingen fås att röra sig snabbare (med motorer) eller långsammare. Det senare var på Andrées tid det enda realistiska alternativet och han experimenterade med bromslinor, långa rep som hängde från korgen ner till marken och dels höll ballongen på konstant låg höjd, dels bromsade upp och gjorde den i någon mån styrbar. Problemet var att linorna hade en benägenhet att fastna, varvid vinden slog ner ballongen mot marken och linorna snabbt måste kapas.
Inför Nordpolenfärden hade Andrée förfinat sin teknik, linorna var ett helt knippe och de var tvådelade och förenade med en gänga så att varje lina lätt kunde frigöras med en liten vridning uppifrån om den fastnade. Den här sofistikerade anordningen var en avgörande orsak till expeditionens katastrofala utgång.Vid starten vreds korgen nämligen runt sin egen axel och det i marken släpande knippet av linor vreds med den och lossnade alla ur sina gängor, varvid ballongen snabbt och okontrollerat steg till väders. Istället för att segla iväg mot Nordpolen på låg höjd drev den högt och utan styrförmåga med vinden. Det enda vettiga skulle ha varit att göra en snabb nödlandning och ett nytt försök, men det skulle ta tid och man hade inte bara väntat en och halv månad på lämplig vind, det var dessutom redan det andra året man gjort det eftersom expeditionen hade suttit där på Danskön hela föregående sommar utan att vinden någonsin vände i rätt riktning. Nu blåste den som den skulle. Andrée var inte beredd att försätta sin chans.
Nödlandning på Arktis
Helt orealistiskt var det inte. Med bra vindar skulle ballongen nå Nordpolen på 2-3 dagar, man skulle inte landa där utan enbart kasta ner en boj, och sedan behövdes det förstås ännu lika många dagar för att komma därifrån, men vid det laget spelade ju inte vindens riktning så stor roll (man har både amerikanska dollar och ryska rubel med sig). Nu hade visserligen ingen vätgasballong hållit sig i luften längre än ett dygn men Örnen var något exceptionellt, den utgjorde praktexemplaret av sin tids ballongteknologi och Andrée ansåg att den vid normala omständigheter borde kunna hålla sig i luften i 30 dagar.
Dessvärre var det inte längre någon normal omständighet, eftersom ballongen flög så högt var det inre trycket avsevärt och pressade ut vätgas genom alla de miljontals små synålshålen vid sömmarna snabbare än beräknat. Och sedan mojnade vinden, det blåste inte åt något håll. Det var inte heller soligt väder som man av någon anledning hade föreställt sig att det skulle vara på Arktis, det var fuktigt och dimmigt och det bildades is på ballongen, vilket tyngde ner den. Redan andra dygnet började den dala, snart dunsade den i marken, man kastade all ballast överbord men det hjälpte inte och på det tredje dygnet, när man kommit en knapp tredjedel av sträckan till Nordpolen insåg Andrée att det var hopplöst, ballongen var varken flyg- eller styrbar, de hade inget annat val än att nödlanda på isen.
Männen var tre: August Andrée, som var expeditionens ledare och ingenjör på patentverket, meteorologen Knut Fraenkel, samt Nils Strindberg, som var amanuens vid Tekniska högskolan. Ingen av dem hade någon erfarenhet av att överleva i arktiska förhållanden. Avståndet till den närmaste depån med förråd för att klara en vinter var drygt 300 kilometer och de tre männen släpade på cirka ett halvt ton packning på tre slädar, vilket innebar att varje släde måste dras av tre män – ett hundratal meter, varefter man gick efter nästa, och nästa – och därmed femdubblades sträckan. Inte nog med det, isen de med sådan möda tog sig fram på rörde sig också den (Arktis är inte ett land utan ett isfält som växer på vintern och krymper på sommaren), men dessvärre i motsatt riktning och efter flera veckors mödosam vandring kunde männen konstatera att de inte hade närmat sig målet utan avlägsnat sig från det.
Efter ytterligare månader av möda och strapatser stod det klart att de inte hade någon möjlighet att nå depån under den korta arktiska sommaren, de var tvungna att försöka hitta en plats att övervintra på och överleva på kött från säl och isbjörn och hoppas på att kunna fortsätta nästa sommar. Platsen de av en slump hittade var en ö i istäcket, som de döpte till Vitön. Där slog de sitt sista läger och där hittades resterna av det och deras kroppar drygt 30 år senare av ett fångstfartyg som en ovanligt isfri sommar tog sig i land här, och bland deras tillhörigheter fanns också Andrées dagbok som i korta notiser skildrar de knappa tre månader de överlevde på isen.
Döden på Vitön
Bea Uusmas förhållande till Andrée-expeditionen är mer än bara ett intresse. Hon har besökt Danskön därifrån expeditionen startade och fått sina medresenärer att gå skallgång i hopp om att hitta kapseln med Strindbergs sista brev till fästmön; hon har följt med på olika resor upp till Arktis; hon har gjort flera resultatlösa försök att ta sig till Vitön (is-
läget förhindrar vanligen en landstigning) innan hon lyckades och kunde sitta på den klippa där Andrées skelett hittades. Hur dog han, varför dog de?
Strindberg måste ha dött först, eftersom han var begraven, men Fraenkel och Andrée hade uppenbarligen själva dött kort därpå och ungefär samtidigt, dagbokens sista anteckning är skriven bara några dagar efter att de slagit läger på Vitön och ger inga ledtrådar. Dessvärre kremerades lämningarna av de tre männen efter att de hade förts hem 1930, och det finns inget vävnadsprov kvar så att man med moderna metoder skulle kunna göra en analys för att förklara dödsorsaken (bland annat förgiftning av bly, koppar och kvicksilver har föreslagits). Uusma skriver att hon utbildade sig till läkare delvis för att förstå vad som hände de tre männen, och hon gör en noggrann uppställning av vad de åt varje dag, vilka sjukdomar och besvär de led av, vad som kan tänkas dölja sig bakom symptomen och de lakoniska raderna i dagboken. Hon ritar upp deras sista läger som en brottsplats och spekulerar över varje detalj. Varför hade Fraenkel inga handskar eller stövlar på sig när han dog? Varför låg hans och Strindbergs gevär kvar i båten? Varför saknas det morfin i ampullen Fraenkel hade bredvid sig? Om och om igen studerar hon expeditionens rester i Andréemuseet i Gränna och prövar olika möjligheter. Vad betyder den djupa revan i Strindbergs kavaj?
Den hypotes Uusma till slut lägger fram är välgrundad, så välgrundat något nu kan vara när en slutlig vetenskaplig sanning är utom räckhåll (såvida inte någon av de försvunna skelettdelarna ännu dyker upp och kan analyseras), men jag låter bli att avslöja den, en del av nöjet med boken är ju att följa hennes slutledningar. Oavsett den saken är det en fascinerande redovisning av en personlig passionshistoria, och ur Uusmas sorgfälliga rekonstruktion av Andrées och hans två kamraters vandring mot en allt mer illusorisk räddning växer det obönhörligt fram ett sorgespelets upplösning, kulminerande i Vitöns bottenlösa ensamhet.
Bea Uusma. Expeditionen. Min kärlekshistoria. Norstedts, 2013.
