Vari består Västerlandets särart? Varför härskar just den europeiska kulturen över världen? Varför är vi störst och vackrast? Såna frågor ställde västerlänningar sig själva utan minsta självironi tills rätt nyligen. Idag är det annorlunda. Det beror delvis på att vi inte längre är självklart mäktigast när kineser och andra tar över. Men det handlar nog inte bara om den ovana maktförlusten, utan där finns också en skam över själva vår makt, som ju trots allt ännu är betydlig; ett dåligt samvete som funnits där i bakgrunden mycket, mycket länge.
Det dåliga samvetet märks på tusen olika sätt. Ett litet exempel: stormakten USA bad för några år sen officiellt sina svarta medborgare om ursäkt för slaveriet. Såna symboliska gester gör förstås inte slut på den massiva diskriminering mot svarta som fortfarande pågår, och det är lätt att beskylla kongressmän och senatorer för hyckleri. Men det viktiga är att notera själva behovet av symboliska gester på den här punkten, hur hycklande de än är. För det är långt ifrån självklart att makten ens ger sina offer en ursäkt. Att vara stormakt betyder just att man inte behöver be om ursäkt eller förklara sig inför någon, det är liksom hela poängen.
Atenarna hyllades av sin ledare Perikles för allt de uträttat ”i gott som ont”; inte bara för det stormakten lyckats skapa av rikedom och skönhet, utan lika mycket för allt hemskt den ostraffat kunnat göra sina fiender. Det är den normala inställningen bland världens mäktiga: vår makt visar vår förträfflighet, och hårda tag är inget att skämmas över. Den här inställningen är visserligen inte alldeles äkta och helhjärtad: hårdhet kan man berömma sig för, men man vill helst inte tala om den vidriga hanteringens konkreta, hjärtskärande detaljer. Men läser man Homeros blir det klart att vad en Perikles än säger så är det eviga krigandet ett meningslöst träsk av olycka och lidande för alla inblandade, och den hett eftertraktade ”äran” en illusion som brutalt tas ifrån ”hjältarna”, som själva nyss vunnit den genom att brutalt ta den från andra.
Men oavsett, så brukar världens mäktiga tala som Perikles. Sitt dåliga samvete och sina onda drömmar behåller de, och döljer, för sig själva, och utåt ber de ingen om ursäkt. När makten känner behov av att urskulda sig så är det därför värt att notera. Och makten har hos oss länge gnagts av självtvivel. Hela idén om universella mänskliga rättigheter, som vi idag anser självklar, innebär således att det ska finnas gränser för vad makten har rätt att göra mot enskilda människor, även mot dem som saknar status i gemenskapen. Naturligtvis är det makten själv som står som garant för de här rättigheterna: regeringarna skriver på fördragen och ska se till att maktapparaten håller sig till dem, annars blir rättighetsförklaringarna tomma ord. Men den viktiga poängen är just att makten förklarar sig beredd att begränsa sig själv. Och det är ingen självklarhet, utan en förbluffande paradox, för maktens första ord är: ”Vi gör som vi vill, ni får lida konsekvenserna”.
Men vem är ”Makten”? Dess källa är kollektivet självt, vi alla, alla-och-ingen. Vi sitter på en makt mot vilken den starkaste buses makt är intet. Också när en diktator tar makten så är det vår makt han tar: genom att i lämpliga doser skrämma, smickra, muta, förvirra och på andra sätt manipulera olika grupper får han oss att spela sitt spel, eller snarare får han oss att låta honom leda vårt spel – tills vi en dag får nog och skoningslöst krossar honom, liksom vi tidigare under hans ledning skoningslöst krossade hans fiender. Om makten idag har dåligt samvete, så innebär det alltså att vi har dåliga samveten över vårt deltagande i maktens spel, över vårt uppgående i kollektivet.
Vanligen uttrycker vi det ju inte så, utan talar till exempel om behovet av att begränsa myndigheternas makt. Men poängen är att all makt behöver begränsas. Det gör man genom maktdelning, där en grupps makt begränsas av en annans. Därför behövs också myndigheter, för att begränsa arbetsgivares makt över arbetare eller föräldrars makt över sina barn; föräldrars makt behövs för att begränsa barns makt över varandra, och så vidare. Makten som sådan är ett otyg, det är därför den alltid måste begränsas. Men att begränsa ett otyg med ett annat kan förstås aldrig leda till att ”allt blir bra”, bara till att vissa excesser undviks. Bra kan det bli bara där människor umgås utan makt: utan emotionell manipulation, moraliserande och normering, alltså utan varje krav på inordning i kollektivet, vilket det än är.
Livet utanför makten är ingen utopi utan en reell möjlighet, men naturligtvis ingenting som kan ”inrättas” en gång för alla, utan en öppning och kontakt som uppstår och består mellan enskilda människor om de vill och vågar. Det är den möjligheten Jesus försöker få sina lärjungar att fatta och våga tro på.
Men evangelierna är inga framgångshistorier, utan handlar tvärtom om hur lärjungarna ständigt missförstår Jesus, eftersom de är som folk är mest: rädda och fega, fåfänga och småaktiga, moralistiska och makthungriga konformister. Och så går det som det går, de fattar ingenting, och när det kollektiva trycket mot Jesus når sin kulmen förnekar de alla sin lärare, en efter en.
Och här återkommer vi till Västerlandets särart. Kanske det viktigaste i vår tradition är de bibliska texterna om Jesus, och före honom de gammaltestamentliga profeterna? Deras hela syfte är att visa på maktens fördärvlighet och beröva den dess (skenbart) goda samvete. Och precis som lärjungarna i evangelierna har den kristna kyrkan och kulturen naturligtvis gjort sitt bästa för att missförstå budskapet, och istället satsat på att skaffa sig makt.
Men budskapet finns där, och vi känner av det som tvåtusen år av dåligt samvete. De mänskliga rättigheterna är en respons på den här moraliska oron, men det är också de moderna formerna av maktfullkomlighet. Nazismens ohöljda vilja till världsherravälde och total förintelse var ett våldsamt försök att befria sig från samvetsoron. Strävan att göra makten anonym, byråkratisk, som om den inte var makt alls, utan bara ett välvilligt administrerande av praktiska angelägenheter är ett annat, försåtligare. Makten kan inte avskaffas, bara bekämpas.
