Hur lever skolan upp till de förväntningar som läroplanen ställer om skolans roll som värdevägvisare? Och var går gränsen mellan att uppmuntra till diskussion och att torgföra en politisk åsikt?
Ny Tid har tagit en titt på hur skolan lever upp till den fostrarroll den tilldelats av regeringen. I den nuvarande läroplanen för den grundläggande utbildningen sägs bland annat att eleven ska ”bekanta sig med andra kulturer och livsåskådningar och få beredskap att fungera i ett mångkulturellt samhälle och i internationellt samarbete”. I grunderna för gymnasiets läroplan sägs bland annat att ”de studerande bör fostras till tolerans och internationellt samarbete”.
Attitydskapande
Skoltiden är den tid då barns värderingar i hög utsträckning formas. Ny Tid besökte gymnasiet Lärkan i Helsingfors för att fråga några lärare om lärarens roll som inspiratör och attitydskapare.
– Att inspirera tycker jag att är en av ens huvuduppgifter på flera plan, men sedan i fråga om att forma attityder måste man vara väldigt försiktig, säger studiehandledare Carina Järf-Ringbom.
– Jag tycker att om man har ett starkt intresse och för fram det och om det är en del av hur man undervisar så då tror jag att eleverna uppskattar det och de ser att där finns ett genuint intresse. Sen vad gäller att skapa attityder och forma dem så handlar det om att förmedla fakta och sedan ska man låta eleverna själva resonera kring temat, säger Martin Nugent, lärare i historia och samhällslära.
I vilken grad uppstår det diskussioner i klassen och vågar elever ventilera sina åsikter till exempel i frågor som berör rasism och toleransens gränser?
– Jag hade tidigare en tjänst i grundskolan och där var diskussionerna rätt fria. Här i gymnasiet finns det kanske en uppfattning om vad som är politiskt korrekt – de som vet att de har en annan åsikt är kanske lite försiktigare, funderar Nugent.
När det i läroplanen står att skolan ska fostra eleverna att förstå sig på internationellt samarbete och tolerans – hur går det då för de elever som förhåller sig skeptiskt till de här värdena?
– Jag tycker själv att det skulle vara viktigt att det diskuteras och att åsikterna förs fram baserat på sakargument. Men överlag är det svårare att initiera diskussioner i gymnasiet, menar Nugent.
Eftersom många elever upplever att de inte kan tillräckligt mycket om vissa ämnen uppstår de bästa diskussionerna ofta efter att grupperna fått läsa artiklar kring temat.
Sett ur ett lite längre perspektiv tycker Camilla Norkko, lärare i religion och psykologi, att diskussionskulturen blivit bättre.
– Lite karikerat kunde man säga att det fanns en tid då läraren såg som sin uppgift att uppmana eleverna att stå på sig och debattera. Jag har en känsla av att det i något skede lite spårade ut, många kanske uppfattade att ha en åsikt betydde att skrika högt – till slut orkade de inte lyssna på varandra. Nu tycker jag det har blivit bättre – det är mer diskussioner. Kanske det är något som håller på att hända i samhället att man inte bara skriker ut sin åsikt utan man lyssnar på varandra, säger Norkko.
Nätkulturen har gjort att många vant sig vid att kommentera allting fritt, påminner Anna-Stina Lindholm om.
– Nu är vi inne i en diskussionssituation där man försöker hitta gränserna för vad som är kränkande och vad som inte är det. Jag tycker det finns mycket positivt i det att våra elever tänker lite efter före de säger – både för att det överlag är viktigt, men också för att de frågor vi diskuterar inbegriper elever i gruppen. Vi har elever med väldigt olika bakgrund och med olika sexuell orientering, säger Lindholm.
En slags politisk korrekthet kan också synas i att elever inte skriker rakt ut första bästa sak som de kommer att tänka på, som då kunde vara xenofobiskt eller sexistiskt.
– Man har kanske insett att vissa saker är inte okej att säga, ens åt de andra i gruppen.
Organisationer
med en agenda
Beroende på lärarkårens aktivitet och intresse för det omgivande samhället har skolan möjlighet att bjuda in utomstående föreläsare för att komplettera kurser som tangerar till exempel globala- eller människorättsfrågor.
– Vi måste ta in världen i skolan, vi kan inte bara nöja oss med det vi här kan åstadkomma. Mitt intryck är att eleverna också uppskattar det, säger Carina Järf-Ringbom, direkt på frågan om utomstående aktörers roll i skolmiljön.
Men vilka organisationer besöker er skola – det finns ju så många att välja på?
– Vi har inte någon uttänkt plan för hur vi bjuder in, inflikar Järf-Ringbom, medan Lindholm fortsätter:
– Vi utgår från att bevaka det aktuella i samhället. Vi har mycket experter från universiteten samt journalister och volontärer som rest ute på fältet i de länder som vi behandlar i våra projekt. En del organisationer kommer hit efter att de kontaktat oss – andra bjuder vi in via våra kontakter, säger Anna-Stina Lindholm.
Också Dan Johansson, ordförande för lärarfacket FSL tycker att det är positivt att skolan bjuder in organisationer.
– Man borde i högre grad våga ta in politiska partier – vissa skolor är duktiga på det andra väldigt försiktiga. Men: lärare är tjänstemän och då kan de inte propagera för en viss politisk åsikt, säger Johansson.
Johansson, som själv jobbade som lärare före han blev fackboss, konstaterar att vissa organisationer har lättare att komma in i skolvärlden än andra.
– Kyrkan har ju lätt att komma in, liksom olika slags antidrog-organisationer och Röda korset.
Sen drar Johansson till med en intressant aktör från miljörörelsen, som veterligen delar åtminstone vuxenvärlden i två läger:
– Greenpeace – jag har svårt att se att de skulle ha svårt att komma in i skolan för att berätta om sitt arbete för naturen och miljön. Jag menar de flesta ungdomar vet vad de står för.
Däremot anser Johansson att organisationer som talar om hbt-frågor kan ha svårare att komma in i skolvärlden.
– Många skolor tar in hbt-frågor – andra gör det inte, säger han medan han väger orden.
– Det är en sån sak att det kan uppstå pinsamma situationer i skolan efteråt för en del elever. Man vet kanske inte hur man ska reagera. Jag kan förstå att det kan finnas en viss försiktighet.
Ny Tid frågade Seta i vilken grad organisationens representanter besöker skolor. Speciellt i Kymmenedalen och i huvudstadsregionen har många lärare aktivt bett Seta komma till skolan för att berätta om sexuellt likaberättigande och sexualitetens olika former.
– Vi har inte exakt statistik över antalet skolbesök, men vi uppskattar att våra volontärer besöker ett tiotal skolor per år. Feedbacken från elevhåll har varit väldigt positiv – ”äntligen någon som på ett professionellt sätt talar om regnbågsteman”. Lärarna är nöjda över att få hjälp i behandlingen av frågor där den egna expertisen kanske inte annars räcker till – de här frågorna tas inte upp i lärarutbildningen, säger Marita Karvinen, utbildningsplanerare på Seta.
