Wobblieförfattaren Matt Valentine Huhtas verk når äntligen Finland

av Tom Karlsson

Biografier, memoarer och personhistoria om och av en mängd politiker, kapitalister, idrottare och biskopar, vars liv varit så tråkiga att de kunde ha fått tapperhetsmedalj för att de stått ut, sköljer över oss stackars konsumenter. Historien bevarar inte minnen demokratiskt och arkivens samlingar innehåller tonvis med papperslappar, lika dammiga som de som en gång skrev dem.
Samtidigt försvinner ett annat kulturarv, för att man inte ansett att folk är likvärdiga ens inför historien. Det ligger därför en stor utmaning i att försöka gräva fram vår bortträngda historia och visa att det också fanns andra sett att se, uppleva och verka i världen.

Till de kanske mest bortglömda hörnen av finländarnas historia hör finländarna i IWW, Industrial Workers of the World, den mytomspunna syndikaliströrelsen i USA. En betydande del av amerikafinländarna engagerade sig i rörelsen och man hade länge en egen folkhögskola, en dagstidning och en mängd arbetarlokaler för agitation, kultur och nöjesliv. Om detta finns inte mycket skrivet, antagligen för att varken borgarna, partivänstern eller facket haft intresse av att visa upp denna historia. Helt bortglömd är den ändå inte, i och med att några av medlemmarna gjort sig kända också annars, till exempel Sjömansunionens legendariska ledare Niilo Wälläri och musikern Hiski Salomaa. I USA är ändå Matt Valentine Huhta mera känd. Han var efter Joe Hill den mest uppskattade bland sångförfattarna i IWW – the wobblies – och hade med flera sånger i rörelsens Little Red Song Book. Noam Chomsky ser honom som sin favorit bland dessa.

Om finländarnas historia inom IWW är illa dokumenterad, så är nog berättelsen om Matt Huhta lika okänd. Man vet inte ens exakt vilken dag han föddes eller när och hur han drunknade i hamnen i New York. Inte ett enda fotografi av honom har bevarats. Vad man vet är att han föddes av finländska föräldrar 1882, skaffade hustru och barn, men sedan plötsligt drog i väg ut på luffen, eller på jakt efter arbete, och aldrig återvände. Däremot dök han upp som T-Bone Slim och skapade sig ett rykte som originell skribent och låtskrivare. Länge var han främst ihågkommen genom att några av hans sånger fanns med i The Little Red Song Book och flitigt sjöngs bland organiserade arbetare. Hans prosatexter och kolumner var bortglömda tills Franklin Rosemont, surrealist och IWW:are, sökte fram dem och utgav boken Juice is Stranger than Friction år 1992.

Det är också texterna i denna samling som Ville-Juhani Sutinen använde sig av då han och förlaget Savukeidas gav ut boken Mielipuolipiteitä ja muita kirjoituksia. Såväl Rosemont som Sutinen har naturligtvis fascinerats av den mystiska aura som omger denna hoborebell (hobo, från engelskans homeless vagabond) och wobblieförfattare. Medan Hiski Salomaa egentligen aldrig verkade utanför de finska kretsarna, tycks T-Bone mest rört sig utanför dem och det han skrev skrev han på engelska, en egensinnig och nyskapande engelska. Han var enligt Rosemont en ordens alkemist. Trots att T-Bone Slims kolumner var avsedda som propaganda för IWW, var de mycket mera än så. Slim skapade en helt egen stil där den revolutionära propagandan samsades med fantasi, humor, språklig lekfullhet, absurdism, sarkasm och ironi. Rosemont ser honom som en föregångare för många surrealister i USA, medan Sutinen ser likheter med beatgenerationen och situationisterna. Dessa omdömen är kanske en aning överdrivna, men innehåller nog en del insikter. T-Bone Slim kan som hobo och författare åtminstone ses som en själsfrände till Kerouac och hans polare. Det är också hans personliga stil och lek med både ord och uttrycksform som gör att man gärna läser honom också i dag. Om jag själv skulle jämföra honom med någon annan, skulle jag se honom som en blandning av Chaplin och Marx (både Groucho och Karl).

Juice is Stranger than Friction och Mielipuolipiteitä ja muita kirjoituksia kan inte bara läsas som dokument från en svunnen klasskamp utan också som exempel på hur revoltens ande alltid söker nya former. Då T-Bone Slim var en ordvrängare och språklig nyskapare kan man gärna läsa dessa böcker parallellt. Sutinens översättning är lyckad, men alla ordlekar är inte ens möjliga att förmedla på ett annat språk. Förutom kolumnerna har Sutinen också valt att översätta några sånger med förhoppningen att någon musikant ännu skall framföra dem.

Förlaget Savukeidas har under de senaste åren publicerat mer frihetligt socialistisk litteratur än det någonsin tidigare utgivits i Finland. Det är bara att tacksamt ta emot och läsa.

T-Bone Slim. Mielipuolipiteitä ja muita kirjoituksia. Red. och översättning till finska: Ville-Juhani Sutinen. Savukeidas, 2013.

Juice is Stranger than Friction. Selected Writings of T-Bone Slim. Edited & Introduced by Franklin Rosemont.  Chicago, 1992.

Tom Karlsson


 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.