Fotbollen är ständigt föremål för allehanda metaforer som handlar om att kriga och vinna ytor, men det som styr spelet är först och främst ett slags horror vacui: målburens enorma tomhet i förhållande till bollens ynklighet, ödelandet på andra sidan om offside, skriver Maxim Grigoriev i sin essä om fotbollens outhärdliga melankoli.
för en tid sedan var jag på stor fotboll för första gången sedan jag var barn och gick på Moskvaderbyn med morfar. För en som i åratal bara sett fotboll på teve var det en märklig upplevelse att vara där på Estádio do Dragão i Porto och se en match i Champions League.
I verkligheten, där man sitter högt upp på läktaren, framträder nämligen hela spelet i all sin absurditet och kontingens. Fotbollsspelarna, som på teveskärmen framstår som så gedigna och samlade, ser i stället små och ömkliga ut. De står ensamma och sårbara inför bollen; det är så mycket som kan gå fel hela tiden; så många olika misstag som görs om och om igen, ständiga halvmesyrer och nödlösningar. De efemära glädjeögonblicken är få och bedrägliga, det finns en nästan outhärdlig melankoli inbyggd i själva spelreglerna. Där jag satt kunde jag inte låta bli att föreställa mig all kvällstomhet runt omkring, industriområdet utanför stadion, de förfallna husen, Douro-floden någonstans i fjärran, och så denna klump av ljus där tiotusentals åskådare sitter och betraktar tjugotvå hjälplösa män som gör sig till åtlöje, om och om igen. Och man sitter så långt borta och högt uppe att man inte hör bollen sparkas, man hör inte utropen. Det enda man ser är tränarnas pyttesmå figurer i svarta kavajer, ljudlöst gestikulerande inom en liten rektangel som de inte får lämna. Deras rop når varken fram till spelarna eller till åskådarna. Bollen är alltid någon annanstans.
***
Albert Camus lär ha sagt att han föredrog fotboll framför teater och jag har svårt att inte instämma, med reservationen att det i grunden är samma sak. Idrott är en form av teater och idrottsmän är skådespelare. Fotbollsspelare är inte fotbollsspelare, de är människor som spelar att de är fotbollsspelare, och i varje match görs på sätt och vis en ny rolltolkning av mittfältarens melankoli och målvaktens ångest. Även om den idrottsmässiga prestationen är en sine qua non, är det först och främst den emotionella gestaltningen av rollen som möjliggör för en spelare att bli till: Ronaldos hårgelé, Buffons helylleryggdunkande, Messis omdiskuterade autism.
När jag kom hem efter matchen gick en intervju med en av spelarna från samma omgång på teve. Med en ihålig blick som trängde rakt in i en sade han: ”Jag känner ingenting. Det är bara tomt”. På repriserna hade jag svårt att känna igen den match jag faktiskt alldeles nyss bevittnat. Hemmalaget förlorade.
Teven har gjort att verkligheten, när man väl ser den med ett ovant öga, känns overklig. Tevesändningen fragmentariserar matchen i olika separata avsnitt: straffområdet; den ensamme mittfältaren som slår en hörna; målvakten som betraktar allting på avstånd från sin tillfälliga tomhet runt målet. Ett mål och det firande laget. Sedan repriserna. Därigenom introduceras en narrativitet som helt saknas i verkligheten, för berättelsen är inte ett förlopp och ett förlopp är ingen berättelse. En narrativ förståelse kräver ett slags matematisk integration, en uppspaltning av förloppet i integraler som betraktaren sedan sätter ihop till någonting som är ”meningsfullt”: en serie scener hopklistrade av tiden.
***
På plan utgör de alla en klump, genomträngda av strålkastarljusen, utsatta och utlämnade. Det finns inga tiotals kameror, utan bara ett perspektiv, bara en betraktare. Varje spelare är den ensamme människan mitt i massan. Det som sker sker, och man får försöka göra det bästa av det. Sådana insikter hör ju också till livets banala förnuft och fotbollen är ständigt föremål för allehanda metaforer som handlar om att kriga och vinna ytor. Men det som styr spelet är först och främst ett slags horror vacui: målburens enorma tomhet i förhållande till bollens ynklighet, ödelandet på andra sidan om offside. Man längtar dit och ändå är det just dit man aldrig riktigt kommer. Det finns en ständigt närvarande uppgivenhet, baserad på ömsesidigt beroende: så mycket är utanför varje enskild spelares kontroll att han mer eller mindre blir ett hjälplöst barn. Det finns så lite han kan åstadkomma på egen hand, att hela kampen förefaller fullständigt meningslös. Varför ens försöka? Som i all annan mänsklig verksamhet måste man röra sig på ytan av tingen, av världen. Frågan om meningen med livet, eller vad som finns inuti målburen, blir i sig ett tecken på depression. Så länge spelaren förblir en integrerad del av detta mänskliga mikrokosmos, av kollektivet, fungerar maskineriet och allt går väl. Så fort han faller ur, står han ensam inför sin egen maktlöshet.
På något sätt får man för sig att det inte är mot varandra de spelar, där man sitter och betraktar de pyttesmå figurerna, utan var och en för sig mot någonting helt annat. Kanske först och främst mot sig själva, mot sin egen tomhet, sin egen offsidegräns. Det finns någonting förlamande eller överväldigande inom var och en av dem. I ljuset från de listigt utplacerade strålkastarna kastar fotbollsspelarna, precis som de döda, inga skuggor.
***
Ögonblicket i VM-finalen 2006, då Zinedine Zidane under sin sista match i karriären till synes ur ingenstans gav den italienske försvararen Marco Materazzi en dansk skalle har blivit en trop i litteraturen. Det skrevs krönikor där denna gest jämfördes med Camus Främlingen och huvudkaraktärens fullständigt omotiverade mord på en arab i Algeriet. Andra talade om detta som tragedins återfödelse i modern tid. Man må tycka vad man vill om existentialismen som teoribygge, men erfarenheten av orimlighet, av den svårbegripliga ensamheten hos den gudlösa människan, tycks alltjämt vara gällande. När som helst, i vilket gathörn som helst, kan man plötsligt bli överväldigad av livets absurditet, menade Camus, och gathörnen är ju i princip desamma.
Om detta våldsamma ögonblick i fotbollshistorien skrev Jean-Philippe Toussaint en kort text, ”Zidanes melankoli”, där han bland annat gjorde gällande att Zidanes agerande helt enkelt inte hade ägt rum. ”Ingen på stadion förstod vad som hade skett”, konstaterar berättaren och menar att själva handlingen bara blev till i repriserna, i en oändlig loop av repriser.
Detta är förstås en uppenbar övertolking, en av dessa postmoderna, dekonstruktiva överläsningar som alltid baseras på någon av de klassiska sofismerna: Om ingen hör trädet falla, har det verkligen fallit då? Kommer haren någonsin ikapp sköldpaddan? Jag har en filosofi! Det finns ingen rörelse och allting består av vatten. Mer intressant är den trop som berättaren här tar till för att beskriva denna symboltunga händelse, ett retoriskt grepp som jag upplever som ypperligt modern: en uppenbar osanning (eller åtminstone inkongruens) som uttalas i syfte att förstärka upplevelsen. Å ena sidan finns den klassiska mekanismen av posttraumatiskt förnekande: erfarenheten är så märklig att den helt enkelt inte kan ha ägt rum, och texten är i grunden berättarens försök att göra det meningslösa meningsfullt (för övrigt en farlig syssla). Å andra sidan finns det en förstärkande ersättning, eller en medveten hopblandning av potentialitet och aktualitet, av det som verkligen är till och det som hade kunnat vara, medels olika manipulationer av språkliga tempus. Det koncentreras till en icke-potentialitet, en uppenbar omöjlighet, alltså ett slags oxymoron som lyser en i ansiktet, som strålkastare. I en berömd dikt av Okudzjava konstaterar jaget med samma retoriska grepp: ”Vad som än händer kommer jag ändå att redan ha stupat i det avlägsna inbördeskriget, och kommissarierna i dammiga hjälmar kommer att tysta stå lutade över mig”.
***
Camus spelade för övrigt själv fotboll som målvakt, och den skräck och maktlöshet som Peter Handke beskriver i sin kortroman Die Angst des Tormanns beim Elfmeter (Målvaktens skräck vid straffspark, 1971) var knappast honom främmande. Bokens huvudteman är just våld och fenomenologi. Slutscenen utspelar sig på fotbollsplanen, kommenterad av bokens våldsamme antihjälte, en föredetta målvakt. Han bedömer målvaktens chanser att göra en räddning som mer eller mindre obefintliga, eftersom målvaktens ofrivilliga rörelser kommer att avslöja åt vilket håll han kommer att hoppa. Han kan lika gärna försöka öppna en dörr med ett halmstrå, säger berättaren. På planen rör sig målvakten inte ur fläcken, och straffläggaren skjuter rakt i händerna på honom.
Zidanes melankoli är min melankoli, konstaterade Toussaints berättare och hänvisade till idén om melankolin som jagets ständiga ersättning av sig självt med någon annan, ett slags konstant reproduktion av dubbelgångare, ett blåskimrande mise en abyme. Melankoli är i grunden en geografisk känsla, en emotionell erfarenhet av ett avstånd mellan en själv och omvärlden. Inom nordisk poesi uttrycks detta ofta med hjälp av landskapet självt. På sätt och vis är det just i detta tillstånd man, som åskådare utfallen ur massan, försätts på en fotbollsstadion, där man sitter högt uppe och långt borta och ser de pyttesmå figurerna där nere i fjärran ömkligt rusa omkring, skugglöst genomlysta, i ett försök att beteckna ett skeende, tvinga fram en händelse som borde äga rum, men som inte riktigt gör det. Och om det i sällsamma fall faktiskt äger rum, som i fallet med Zidane, så har man missat det redan på förhand. Snopet, tänker man. Runt omkring stadions ljusklump ligger kvällsmörkret.
Maxim Grigoriev
