En generation kristalliserad

av Janne Wass

 

Akse Petterssons och Johannes Ekholms Kaspar Hauser på Q-teatteri är en varmhjärtad och överraskande pjäs om Y-generationen, som samtidigt stadfäster den nya finländska generationen av teatermakare. 

Det är få teateruppsättningar förunnat att få så översvallande beröm i Helsingin Sanomat som Q-teatteris Kaspar Hauser. ”En historisk teaterhändelse”, skrev recensenten, som förutspådde att man i framtiden kommer att dela in Finlands teaterhistoria i tiden före och efter Kaspar Hauser. ”Det här är orsaken till att teatern finns till, för helvete!” var kritikern Maria Säkös slutkläm.

Låt oss börja med att konstatera att undertecknad inte riktigt ser att pjäsen skulle vara fullt så banbrytande. Kaspar Hauser är en pjäs skriven av två konstnärer ur Y-generationen, alltså den generation som i dag rör sig kring 30-snåret, regissören Akse Pettersson, som skrivit pjäsen tillsammans med grafikern och skribenten Johannes Ekholm. Det är en pjäs om Generation Y, av Generation Y som till både form och innehåll personifierar Generation Y. Men Pettersson och Ekholm har inte uppfunnit hjulet, utan kristalliserat det som många av den nya generationens teatermakare sysslat med under de senaste fem åren.

Pettersson har själv botaniserat med liknande grepp, bland annat på Teatteri Takomo, och man känner igen drag från till exempel regissörerna Lauri Maijala, Aleksis Meaney, Anni Klein och Ossi Koskelainen, samt från kollektiven i Nya Rampen, Teater 90° och Teater Viirus. Det är en teatergeneration som mer än någon annan vuxit in i sina yrken under en tid då gränsen mellan ”kultur” och ”underhållning” suddats ut, då nyliberalismens marknadskrav börjat ställa frågor om vilken funktion konsten egentligen ska ha – att sälja eller provocera till tankar? Det är också en generation som med tänder och klor kämpar för att hävda teaterns relevans i en tid då all underhållning vi kan drömma om finns på ett klicks avstånd. På samma gång är den uppvuxen med konsolspel, talangjakter, reality-tv, virtuella verkligheter och sociala medier. För denna årskull är de här sakerna inte något man måste ta avstånd från eller kämpa emot, utan i stället bejakar man dem i konsten.

 

En paradoxal generation 

Kaspar Hauser är alltså inte en stilrevolution, utan den spetsiga toppen av ett isberg som vuxit fram under de senaste åren. Det är på samma gång känslomässigt omedelbart och distanserat – samtidigt som man försöker nå till botten på djupa frågor ger man inga entydiga svar. Då man nått en moralisk slutledning, svänger man den på huvudet och smäller den i publikens ansikte som en gräddtårta. Inom teater- och kulturfältet lever mycket av 70-talets ideologiska patos kvar, men naiviteten och självklarheten är borta och utbytt till cynisk ironi.

Det som får Q-teatteris föreställning att sticka ut är att den fokuserar just på att synliggöra generationen i fråga. Det handlar ändå inte om någon metateater, utan fokuset är inställt på den ”vanliga människan”, den unga vuxna som försöker finna sin plats i ett samhälle där identitet är ett svårfångat begrepp. Det är här som historien om Kaspar Hauser kommer in. Tonåringen Hauser hittades 1828 på gatorna i Nürnberg. Han hade levt hela sitt liv instängd i en mörk källare, så gott som helt utan mänsklig kontakt. Lika gåtfull som hans barndom var hans död, då han som 21-åring hittades med ett knivhugg i bröstet, och det har förblivit oklart om han mördades eller tog sitt eget liv.

I Petterssons och Ekholms tappning blir Hauser symbolen för Generation Y:s paradox. Å ena sidan är han ett naturbarn obefläckat av tidigare upplevelser eller krav, med en småbarnsaktig direktkontakt med sina innersta känslor, driven av naturliga instinkter och en hedonistisk drift till omedelbar tillfredsställelse – ”the instant gratification monkey”. Å andra sidan har Hauser ingenting att bygga sina drömmar, önskningar och förhoppningar på, och i en ständig kamp för att passa in överallt och vara alla sina drifter och omgivningens krav och impulser till lags, förlorar han möjligheten att välja vad han egentligen vill med sitt liv.

 

Dråpliga igenkännanden

Skådespelarna Lotta Kaihua, Jussi Nikkilä och Eero Ritala gestaltar denna generation och dess vedermödor chosefritt och med avväpnande äkthet och hjärtlighet. Det är inte en linjär historia som spelas upp, och man får också kämpa för att hitta en egentlig dramatisk kurva. Historien är fragmentarisk och episodisk, och det finns inget rum för subtilitet. Å ena sidan gäller det att vara mysförälder och familjebyggare, å andra sidan gränslös världserövrare med ryggsäcken ständigt redo för nya vandringar bland ursprungsbefolkningen i Anderna. Dels ska man hålla rent i kroppens och själens tempel med joga, organisk föda och mindfulness, men dels bör man dra kokain tills det kommer ut genom öronen, festa natten runt och tillbringa dagarna framför datorn, äta pizza och dricka energidrycker. Ena dagen ska man förverkliga sig själv och rädda världen, och den andra ska man ge fan i allt, eftersom allt bara är skit ändå. Det gäller att vara bäst på allt på en och samma gång.

Trots att ämnet kan kännas tungt och pretentiöst, är det här i första hand en rolig föreställning. De till sin spets dragna resonemangen och de träffsäkra porträtten är gjorda med kärlek och värme. Pjäsens verkliga styrka är att den lyckas beskriva denna ironiska generation utan att egentligen ironisera. Trots alla brister och neuroser förblir Kaspar Hauser i alla sina reinkarnationer en sympatisk figur som man mest av allt skulle vilja ta vid handen och leda rätt i livet. Men det hindrar inte att man som företrädare för Y-generationen ibland vrider sig obekvämt i publiken på grund av pinsamma igenkännanden. Dråplig är den självspäkande och osäkra Hauser som storbölar för att han inte får följa med sin kollega till kiosken, bara för att storböla ännu mer när hon av medlidande låter honom följa med, eller den Hauser vars största dag i livet är då han blir en del av den högtflygande HBO-dramaserien som utspelas på scenografifonden. För att inte tala om den superhjälte i trikå och mantel som ska lära generationen att handskas med alla sina paradoxer. För en äldre generation kan alla populärkulturella referenser kanske bli förvirrande, som när Nikkilä beskriver att världen ter sig som ”en dåligt renderad grafik i Wolfenstein”.

 

Kusligt allvar

Men mellan skrattsalvorna skymtar också ett allvar, och ett par gånger under pjäsens gång blir det riktigt ångestfyllt. I all sin dråplighet är scenen med småbarnspappornas vilda kokainfest påeldad av existentiell förvirring djupt störande, det finns några hjärtskärande monologer om vilsenhet och otillräcklighet som biter hårt. Allvaret byggs också upp med hjälp av Ville Seppänens och Martti Tervos geniala videoinstallationer som ibland tar upp hela scenen, både som inspelade grafiska kollage och ibland som livebilder från och utanför scenen – bland annat ett riktigt kusligt segment där Kaspar Hauser blir en del av ett first person shooter-spel.

Q-teatteris Kaspar Hauser är en oerhört fräsch föreställning som ständigt överraskar. Den ter sig ledig och opretentiös, och uppenbarligen förekommer en del improvisation. Spelglädjen tar ibland nästan amatörteatermässiga proportioner, och det kvittar om kostymerna fastnar och drar omkull scenografin eller om lösmustaschen lossnar så skådespelaren får hålla den kvar med fingrarna. Den fjärde väggen raseras redan från första stund, och pjäsen bjuder in publiken att hänföras av, ironisera över och kanske också förstå Generation Y. Kaspar Hauser utmanar publiken, men utan att förolämpa, ogiltigförklara eller skriva på näsan. Den underhåller utan att vara banal eller förutsägbar. Någon stor vattendelare i den finländska teaterhistorien blir den väl knappast, men utan tvekan en av årets bästa pjäser.

Janne Wass

Q-teatteri: Kaspar Hauser. Manus: Akse Pettersson, Johannes Ekholm. Regi: Akse Pettersson. I rollerna: Lotta Kaihua, Jussi Nikkilä, Eero Ritala. Scenografi och ljusplanering: Ville Seppänen. Videoplanering: Ville Seppänen, Martti Tervo. Ljudplanering och musik: Kasperi Laine. Kostymdesign: Emmi Leeve.

3 kommentarer

Helena Hurme 25 februari, 2014 - 23:14

Kaspar Hauser föddes 1812, inte på 1900-talet. Se t. ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Kaspar_Hauser

Reply
admin 26 februari, 2014 - 10:48

Sant. Vi har nu korrigerat 1928 till 1828. Red.

Reply
Maria Säkö 1 mars, 2014 - 14:54

Moikka!

Kiinnostavaa analyysia. Haluaisin kuitenkin korjata muutaman asian , joita laitat suuhuni – tai mutaman mielestäni väärintulkinnan, joita teet kritiikistäni.

Sanon arviossani että Kaspar Hauser on visuaalinen ja metafoinen vallankumous – ja tarkoitna sillä nimenomaan sitä, että monet kentällä jo kauan olleet asiat ovat ensimmäistä kertaa kristallisootu ja kiteytetty (kuten sanon, ensimmäistä kettaa ”sukupolvi on saarrettu”) ja hiomaan suurelle yleisöllä avautuvaksi, taitavaksi teatteriksi. En sano, että mitään tällaista ei koskaan kukaan ole misään tehnyt. Sanon, että mitään tällaista ei ole tällä ammattitaidolla koskaan tehty. Esimerkiksi mainoskielen ja kuvan yhdistelemistä ei ole kukaan tällä tarkkuudella saanut ennen näyttämölle, vaikka monet ovat yrittäneet. Nykypäivän halukulttuuria ei ole koskaan luupattu näin taitavasti – minusta vallankumouksellisuudessa on kyse mysö siitä, että ne asiat joita halutaan sanoa myös osataan sanoa. Nosta n esiin henkilökohtaisuuden, joka mniusta oli ehkä tärkein syyssiihen, miksi kaikki esteettinen, kuvakieli yms. toimivat niin hyvin. Ne eivät ollee tjotian yleistä kuvatoa vaan kuvastoa, johon näyttleijät ja koko työryhäm olivat ottanet selvästi henkilökohtaisen suhteen. Sekin oli minusta poikkeuksellista. HS:n tilat kritiikille ovat hyvin rajalliset, joten pitkää ja polveilevaa seiltystä siitä, mitä teatterikentällä tapahtuu ei arviooni ollut mahdollista kirjoittaa. Olen kuitenkin seurannut mm. mainitseniesi ohjaajien töitä vuosikausia ja kirjoittanut niistä paljon ja varsin innostunutta tekstiä. Nyt minusta asiat, joita on usein yritetty, onnistuivat suuren yleisön jutussa nappiin. Minusta sukupolven tekeminen näkyväksi ei tarkoita sitä, että nyt ovat jonkun sukupolven asiat päässeet näyttämölle, vaan sitä että jossain sukupolvessa kiteytyvät ja kärjistyvät tietyn ajan ongelmat, jotka koskevat meitä kaikkia. Lisäksi minusta tietyn sukupolven tuleminen näkyväksi suuren yleisön esityksessä tarkoittaa sitä että vallan lisäksi tietyn sukupolven tekijät saavat myös vastuuta – sekin on merkittävä asia. Ei kyse ole siitä että ”ah, nyt meidän angsti pääsee näyttämölle” vaan pikemminkin siitä, että tietyt tekijät ovat vallan ja vastuun myötä yhtä relevantteja keskustelijoita kuin jonkun toisen sukupolven tekijät. Yst terv Maria Säkö

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.