Förlagen Jasilti (jag!) och Into ger ut en bok med texter skrivna av sexuella- och könsminoriteter, samtidigt som riksdagens lagutskott börjar behandla den jämlika äktenskapslagen. I boken ingår en text av Jani Toivola som är en av mina favoriter. Han berättar att han redan som liten visste att han ville bli husmor för en storfamilj. Han skötte sina småsystrar och det bästa han visste var när familjen åkte på besök, för då fick han passa också den andra familjens barn. Emellanåt satte han sig sen i soffan hos de vuxna och rapporterade hur arbetet i barnkammaren fortlöpte, och tog emot tack. På hemresan drömde han om att en dag vara vuxen. Boken tog lång tid på sig att bli klar, och när den nu kommer ut har Toivola meddelat att han fått en dotter.
Jag har funderat mycket på familjer på sistone; jag fick en fråga om vem som är min familj och jag svarade ganska snabbt: dom jag firar midsommar med. Följdfrågan var: varför dom? Och jag beskrev hur vi setts i veckan, på en soppmiddag, och hur det känns när jag berättar någonting och dom andra lyssnar utan att avbryta och ser på mig med blickar som är – vänliga.
Då sa hon som frågat: men sådana är ju inte familjer på riktigt. Och nä, kanske inte, men just därför är det dom vännerna jag kommer att tänka på först.
Jag har tänkt en hel del på eskapism också, på laster. Jag känner ingen dragning till alkohol, eller droger, men jag har en last som gör just det som droger gör; får mig att glömma min usla ekonomi och olösta boendesituation och får mig att känna lycka. Jag visste inte vad det kallades tills en text i Hbl gav mig svaret: jag är en tv-serie-knarkare. Jag är fullständigt beroende av en amerikansk tv-serie som heter Parenthood. Jag har sett tredje säsongen halvvägs och känslan inför vetskapen att det finns två säsonger till kan bara beskrivas som lycka.
Jag har också en annan favorit, Modern family, och när jag influensadurrig en dag såg ett avsnitt av vardera på raken insåg jag att karaktärerna är så gott som identiska. Patriarken, den ängsliga blonda hemmamamman (som trots det kan kastas in i yrkeslivet som funktionär i en valkampanj i stort sett utan förvarning, och klara det med glans), den vilda skönheten, den duktiga tonåringen, den lite enkla men hårt arbetande pappan och så vidare. I Parenthood finns inte homoparet, men däremot blandrasförhållanden (om man kan säga så). Det viktiga är ändå familjen, och alltid när dom säger ”the Family” kan man höra att den första bokstaven uttalas med ett stort F. Och jag älskar det. Dom slåss och bråkar och är oresonliga och barnsliga, men allt reds upp och alla förlåts för dom är Familj. Och jag tycker att det är löjligt att just jag som är så hopplöst usel på att välja medlemmar att bilda familj med, så gärna vill ha en. (Den förrförra hittade en annan efter att vi flyttat ihop, den förra meddelade på första träffen att hon aldrig kommer att bo ihop med någon).
Så därför är mina midsommarvänner dom jag omedelbart kommer att tänka på då jag ska definiera vem min familj är. Det är dom som när jag ett år inte kan komma till midsommarträffen ordnar en ny midsommar i augusti. Because we’re Family.
Lena Malm
