I den politiska debatten möts vi dagligen av två helt motsatta budskap.
”Den offentliga sektorn är för stor”, säger presidenten, statsministern och bankcheferna. Den är 58 procent av BNP – kan ni tänka er! Det är ju helt ohållbart. Vi måste skära ner utgiftern med tre – nej, åtta miljarder inom de närmaste åren.
”Nedskärningarna har gått för långt. Vi klarar inte av att upprätthålla de offentliga tjänsterna”, säger kommunal- och socialpolitikerna, understödda av medborgarna. Servicen på hälsocentralerna blir allt sämre, skollärare och dagispersonal permitteras, antalet arbetslösa poliser ökar oroväckande, domstolarnas behandlingstider blir bara längre, varken försvaret eller åldringsvården klarar längre av sina uppgifter…
58 procent av BNP, det låter ju faktiskt mycket. En tröst är kanske att andelen under 1990-talskrisen var ännu större; 1963 hela 65 procent.
Den offentliga konsumtionen – hälso- och sjukvård, utbildning, förvaltning, försvar, rättsskipning, kultur, miljöskydd och mycket annat – kostar ungefär tjugofem procent av BNP. Det har den faktiskt gjort under flera decennier. Det tycks inte finnas någon tendentiell ökning vilket egentligen är överraskande. Den privata konsumtionen har hållit sig kring drygt femtio procent – också den utan en tydlig trend åt något håll.
Att proportionen mellan den kollektiva och privata konsumtionen – mätt i pengar – hållits ganska konstant betyder faktiskt att den kollektiva konsumtionens andel reellt sett har sjunkit dramatiskt. Medan produktiviteten per arbetstimme flerdubblats i produktionen av varor för privat konsumtion, har produktiviteten av de offentliga tjänsterna knappast ökat alls. En lärare kan inte ha så många fler elever, en läkare kan inte sköta ännu fler patienter, en domare kan inte avgöra ett fall så mycket snabbare, stadens symfoniorkester eller teater kan inte heller producera så mycket mera per arbetstimme. I förhållande till antalet bilar, matburkar och mobiler har antalet poliser, vårdare och lärare sjunkit kraftigt.
Den snabba produktivitetsökningen inom industrin och jordbruket innebär alltså att sådana tjänster som kräver personlig närvaro relativt sett hela tiden fördyras. Följden blir, om inte skatternas andel höjs, att de offentliga tjänsterna i relation till den privata konsumtionen kontinuerligt uppfattas som allt dyrare och allt sämre. Ju snabbare produktivitetsökningen och tillväxten är inom de delar av ekonomin som betjänar den privata konsumtionen, desto mer otillräcklig blir den offentliga. Den här paradoxen har fått namnet ”Baumols sjuka”. Det är en illusion att tro att denna ”sjuka” kan botas genom att anlita privata producenter, orienterade på att skaffa sig vinster, för att sköta de nödvändiga kollektiva tjänsterna. (Den som intresserar sig för William Baumols idéer kan läsa hans bok The Cost Disease. Why Computers Get Cheaper and Health Care Doesn’t (2012).)
Tillbaka till 58-procenten. Den siffran anger hur stor andel ”de offentliga utgifterna” hade av BNP år 2013. De offentliga utgifterna ska nog inte förväxlas med ”den offentliga sektorn”. De offentliga utgifterna omfattar i Finland också pensionerna eftersom de är lagstadgade. Kostnaden för dessa är nästan 14 procent av BNP. De finansieras just inte alls av skatter och på dem betalas det dessutom skatt.
I Finland är de flesta socialförsäkringarna skattebelagda och i stället för att ha en massa möjligheter till skatteavdrag (som i till exempel USA) ges direkta stöd till hushållen och företagen i form av offentlig service och pengar. När Holkeri-regeringen kraftigt höjde barnbidragen, samtidigt som man slopade rätten till skatteavdrag för barn, ökade de offentliga utgifternas andel av BNP med ett par procentenheter. Om man skulle höja barnbidragen och samtidigt beskatta dem lika mycket skulle andelen öka ytterligare.
För att ta ännu ett exempel med hjälp av en av mina käpphästar – en ovillkorlig medborgarinkomst – så kan den genomföras på två sätt: antingen så att alla får en överföring från staten och betalar skatt på andra inkomster, eller så att staten betalar en ”negativ skatt” till dem som har låga inkomster och beskattar endast dem som har inkomster som ligger över en brytpunkt, vid vilken man varken får en överföring eller betalar någon skatt. De två sätten kan genomföras så att de ger exakt samma slutresultat för enskilda och för staten. De offentliga utgifternas andel av BNP skulle vara mycket högre i fallet med en ovillkorlig basinkomst än om grundinkomsten sköttes genom en negativ skatt, då endast de som har tillräckligt låga inkomster skulle få en överföring.
Eftersom ett system i vilket man kontrollerar personernas inkomster innan man betalar ut en penningsumma (negativ skatt) kräver en större förvaltningsapparat än ett system som bygger på att alla får ett ovillkorligt bidrag, skulle den offentliga sektorn bli större (räknat i arbetsinsatser) om man använde sig av negativa skatter i stället för en medborgarinkomst – en allmän överföring som är orelaterad till personens övriga inkomster. När de som förespråkar ett system med negativa skatter (i stället för en basinkomst) med argumentet att ”den offentliga sektorn” och ”skattetrycket” blir för stora rör det sig om ideologisk blindhet eller medveten propaganda.
Det är en skandal att man i regeringsprogram efter regeringsprogram har satt ett tak för ”skattetrycket” eller ”de offentliga utgifternas andel”. Båda begreppen är meningslösa ur en privat- och samhällsekonomisk synvinkel. Med helt olika ”skattetryck” kan man få identiska nettoresultat för såväl de enskilda som för staten. Med samma andel för de offentliga utgifterna kan man också få helt olika effekter på ekonomin och välfärden. Allt beror på vad som beskattas och hur det allmänna använder sina intäkter. Det här borde alla samhällsekonomiskt skolade känna till. Fetischeringen av ”skattetrycket” och ”den offentliga sektorns storlek” måste därför ha rent politiska och ideologiska motiv.
För övrigt anser jag att varje gång det nämns att statens skulder (nu 90 miljarder) är för stora, så borde det också framhållas att värdet av statens tillgångar överstiger 60 miljarder av vilka 20 miljarder kan sägas vara likvida medel. Socialförsäkringsfondernas finansiella tillgångar uppgår till 160 miljarder och Finlands Banks nettofordringar i den Europeiska Centralbankens betalningssystem (de så kallade Target2-fordringarna) är tiotals miljarder. Undra på att kreditvärderingsinstituten ger Finland högsta betyg!
Det är tyvärr sant att staten blivit fattigare genom att sälja bort en stor del av de statsägda företagen och använda pengarna för löpande utgifter. En löpande utgift är de räntor – nästan 2 miljarder euro (och betydligt mer om den allmänna räntenivån stiger) – som staten betalar på sina skulder. Måste faktiskt budgetunderskottet finansieras genom att uppta lån på de internationella finansmarknaderna i stället för att klara det med räntfria ”lån” från centralbanken?
Som Ann Pettifor säger i sin nyutkomna bok Just Money: pengar är en allmän nyttighet – inte vilken vara som helst. Pengar bygger på kredit – det vill säga förtroende. Samhället ska inte vara beroende av att en så central allmän nyttighet har monopoliserats av giriga hasardspelare. Det finns en sektor, annan än den offentliga, som vuxit sig alltför stor.
Jan Otto Andersson
