I rökrummet ventileras tankarna

av Marcus Floman

 

Jukka Kärkkäinens dokumentär Tupakkahuone är ett unikt tidsdokument över en social plats som håller på att försvinna, skriver Marcus Floman.

Öppningsscenen säger det mesta: en trött arbetare kommer in, ställer ner vardagens bördor (två väskor), tänder sin cigg, drar in och blåser ut röken. Äntligen. Så söker blicken fönstret och tankarna börjar strömma in. I en fredad stund som denna ställer sig människan frågor som: Vem är jag? Vad håller jag på med? Vad ska jag göra av mitt liv?

Jukka Kärkkäinens dokumentär Tupakkahuone (Rökrummet) är en synnerligen minimalistisk film. Filmteamet har främst besökt arbetsplatser, men också ett tåg, och ger tittaren en inblick i en av de platser där den finländska folksjälen öppnar upp sig. Filmen kunde till och med ha hetat ”Samtal om den finländska folksjälen och det finländska arbetet”, men det låter ju förstås mycket tråkigare än Tupakkahuone. Filmen lyfter inte upp alla de kända hälsorisker rökningen medför, utan presenterar istället rökrummets otvungna och kamratliga sociala samvaro – ett sammanhang som kanske oåterkalleligen är på väg att försvinna. Rökrummet är eller var, ursäkta ordvalet, ett andhål. Jag röker inte, men jag har alltid insett att det är vid rökpauserna många av de bättre samtalen förs.

Som en bastu där man har kläderna på.

 

Dialoger

Möt några av rökarna i filmen: sjukvårdaren och hennes patient, de 50-60-åriga spårvagnschaufförerna, industriarbetaren på den nedläggningshotade gummistövelfabriken och den deprimerade medelåldersmannen som drar bloss efter bloss i tågets sunkiga rökkupé.

Det mest gripande i filmen är dialogerna i rökrummen, och min favorit är definitivt den mellan sjukvårdaren och den gamla mannen på sjukhuset. Så här kan det låta just innan mannens vuxna son ska komma på besök:

− Hohojaa. (paus) Nog blev det väl slätt. (paus) Vi måste se till att ladda den där rakapparaten ordentligt. Den fungerar inte ordentligt.

Rökdonen grävs fram.

− Jag kan tända… aj-aha, du har en tändare.

Patienten ger eld åt sin sköterska.

– Hohhojjakkaa.

En djup suck och så den saliga blicken mot fönstret. Så kan samtalet fortsätta: om sonen och barnbarnen och hur lyckligt lottad mannen är som har någon som kommer för att hälsa på honom. Men också om det svåraste av allt: hur hans fru dog av komplikationer efter ett missfall där fostret vuxit utanför livmodern.

För dokumentärteamet berättar sjukvårdaren sedan också om jobbets tunga sidor. Efter de första arbetsdagarna på sjukhuset var hon så utmattad att hon bara stängde ytterdörren efter sig, föll ner i snödrivan och grät länge, länge.

– Där fanns inga ringklockor, de gamla mommona och papporna ropade på hjälp i korridorerna. Jag fick en så stark känsla av att min hjälp behövs att jag inte kan lämna det här stället. Jag älskar mitt jobb men vi borde vara så många fler här.

 

Tåg och radio

Förutom samtalen i rökrummet fungerar en tågresa genom Finland som ett dramaturgiskt sammansvetsande element för berättandet. Det är suggestivt och bilderna är fina, men tågresan utgör ändå inte filmens starkaste sida. I tågets rökkupé får tittaren bekanta sig med en ensam finsk man som säger att vad han än företar sig så går det åt helvete. Ett nytt monotont arbete kan man stå ut med i några dagar, men när man grävt med samma skit i tiotals år, då orkar man bara inte längre:

– Vad jag än rör vid går sönder och det jag inte rör går i kras av sig själv.

Det blir nästan för dystert: tågrälsens dunk, pianomusik i moll och vårens obarmhärtigt starka ljus som en kontrast till mannens dystra tankar.

Ett annat återkommande element i Tupakkahuone är de finska radionyheterna som ekar i tomma rum, spårvagnshallen, Nokias stövelfabrik och sjukhusets findukade matsal inför morsdag. Nyhetspratet ger en vacker ödesmättad effekt, som en sista droppe av den finska enhetskulturen.

 

En stillbild

Tupakkahuone blev klar redan år 2006 och har visats bland annat av medproducenten Yle. Det är relevant att läsa sluttexterna och namnet på producenten: Joonas Berghäll. Fyra år senare, år 2010, träffade Berghäll en guldåder då han regisserade en annan platsens dokumentär – Miesten vuoro (Den nakne mannen).

Miesten vuoro har visats på ett femtiotal internationella filmfestivaler och vunnit tiotals pris. Det kan jag bra förstå. I Miesten vuoro är miljön avslappnad. Det är den också i Tupakkahuone, men bastun är i motsats till rökrummet ett slags sundhetens högborg. Tupakkahuone är sannolikt en svårare film att ta till sig och många tittare ställer sig säkert frågor som: Hur mångte cigaretten var det för dagen? Nej, men måste de nu verkligen röka? Tupakkahuone är och förblir ändå ett unikt tidsdokument, inte bara för sin varma skildring av finländare i närbild, utan också som en stillbild av en sedvänja och ett rum som är på väg ur tiden.

 

Marcus Floman

Jukka Kärkkäinen: Tupakkahuone. Finland, 2006.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.