Efter ett hundratal böcker blickar den österrikiska författaren Friedrike Mayröcker tillbaka på sitt nittio år långa liv utan nostalgi, ”som om allt är nu, en evig stund”, skriver Heidi von Wright.
Om omfamningar är nummer fem i ordningen av titlar utgivna på svenska av den österrikiska författaren Friedrike Mayröcker, portalfigur inom den tyskspråkiga litteraturen med ett hundratal utgivna verk sedan debuten 1946.
På omslaget till Om omfamningar, omfamnar titeln författarens namn. Den enkelt formgivna pärmen består av vita bokstäver på en ljusbrun botten. Den med förkärlek för att karaktärisera färgnyanserna skulle kanske kalla nyansen mjölkchoklad, capuccino eller något annat ur den kulinariska världen. I det här fallet, i mina ögon, spelar färgvalet ingen större roll. Det som däremot är viktigt är hur orden och bokstäverna är ordnade i förhållande till varandra.
Om. Detta korta, mångtydiga ord som uttrycker förväntan och konstaterande förekommer, förutom i de båda orden i titeln, också i samtliga dikter i diktsamlingen. Detta lilla stora ord inleder varje dikttitel. Än handlar det om kyssar, än om just omfamningar och om att slingra sig, också det – slingrandet – i ordets olika bemärkelser.
I 28 daterade dikter dras jag in i en Mayröckersk språkvärld där början och slut är oväsentliga. Jag slängs in, eller ja, jag väljer att stiga in, och när jag väl är där går det – inte utför – men undan. Punkterna och versalerna är få, vilket bidrar till ett flöde som ändå aldrig flödar ohanterligt. Mina ögon löper längs raderna, jag kommer på mig själv med att läsa dikterna högt, för att verkligen se dem med alla sinnen. Jag gör små anteckningar i marginalen, märker ut sådant att återkomma till.
Jag tänker på en av mina största läsupplevelser, Blomman och människobenet av Ann Jäderlund. Jag läste den en vårvinterdag för ett antal år sedan. Texten talade rakt till mig, och genom mig och jag kom ut som densamma men ändå annorlunda. Samma sak händer nu. Jag måste lägga boken ifrån mig, som för att spara på läsandet, av rädsla för att förlora en stämning, en njutning. Varför det? Sådant förlorar man väl inte trots att det tar slut? Jag tar tag i den igen, bläddrar vidare. Kontrollerar, jo, dikterna är kronologiskt daterade, från januari till början av juli 2010. Funderar över strukturen och uppbyggnaden av dikter. Tänker, nej, det här är inte konstruerad text, det här är tankar, liv, angelägenheter. Det är konstateranden men också något mer, tillbakablickar utan nostalgi, som om allt är nu, en evig stund. Ursprungligen skriven på tyska, tänker jag på originalets förhållande till översättningen. Hur påverkas satskonstruktionen, orden, rytmerna? Ulla Ekblad-Forsgren har gjort ett enormt arbete, ibland förlagt dikterna till svenska omständigheter. Jag läser att hon 2013 tilldelades Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris, utmärkt.
”dessa helt uttömmande dagar öde dagar medvetslösa dagar döva/ dagar i snöluftens duvfladder och sjunker ned i februarimossan i/ flätverket och trippande mumlande hummande – förmodligen var det fullmånen som gjorde att vi alla kände oss så vilsna så helt / och hållet osv.”
Jag läser vidare och tänker på inslaget på radion häromdagen. Den äldre kvinnan som bor hemma, hemvårdaren som varje dag besöker henne, hur hon med skrovlig röst konstaterar att hon ingen annan har, att de andra är på kyrkogården. Mayröcker tangerar många gånger sjukdomen, döden och ensamheten. Jag funderar på ålderns relation till iakttagelser, om det finns vissa observationer man bara kan göra om man har närmare 90 års erfarenhet.
Derrida, Bach och Man Ray fladdrar förbi, liksom Berendices hår. Naturen och resorna är närvarande, med sina ord och rent bokstavligt, kysser Mayröcker omvärlden, lämnar efter sig små spår, kyssmärken, på människorna och på tingen.
Om omfamningar innehåller även några streckteckningar, tre stycken närmare bestämt. Skisserna ackompanjeras av beskrivning, som i högsta grad också kan ses som dikter. Här visar Mayröcker tydligt sin humoristiska sida. En bild visar ett finger med en rosentagg och invid står det på tyska, med den svenska översättningen inom parentes ”(rosentaggen spirar i ditt finger…)”; intill en bild av ett frieri lyder texten ”(ont knä, ändå på knä)”. Båda dessa ser jag som ironiska kommentarer till den karaktär av romantiskt skådespeleri som parrelationen och kärleken kan anta. Det intressanta här blir kontrastförhållandet mellan teckningarna och dikterna. De där kyssarna och omfamningarna som kändes ärliga skiftar till för en stund, men återfår ändå sin lyster. Som om bilderna är taggen i fingret, en bild i bilden.
Heidi von Wright
Friedrike Mayröcker:
Om omfamningar. Ellerströms, 2013. Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren
