Dokumentärfilmen At Night I Fly ger en inblick i den amerikanska fängelsevärlden som på många sätt skiljer sig från den demoniserade och romantiserade värld som målas upp i tv-serier och populärkultur.
Super 8-kameran sveper över ett dystert landskap. Öken och dammig asfalt, gråa betongmurar, taggtråd och vakttorn. I bakgrunden hörs surret från en telefonlinje då den livstidsdömde fången och poeten Spoon Jackson läser upp sina dikter, med jämna mellanrum avbruten av en torr, mekanisk men samtidigt bisarrt munter röst som informerar honom och lyssnaren hur många minuter han har kvar att tala över det kaliforniska New Folsom-fängelsets telefonlinje.
Inledningen till dokumentärfilmen At Night I Fly som visades på DocPoint-festivalen i Helsingfors vårvintern 2014 är lånad från kortfilmen Three poems by Spoon Jackson, en tidigare film av Michel Wenzer som också regisserat At Night I Fly. Jag träffar producenten Tobias Jansson en solig januarimorgon i Hotel Seurahuones lobby för att försöka få en inblick i processen bakom dessa filmer, som handlar om fångarna i ett högriskfängelse och deras kamp för att hitta en mening i tillvaron genom kulturen och poesin.
– Anledningen till att Michel blev intresserad av Spoon överhuvudtaget var en live- och radioföreställning som den svenska regissören Jan Jönsson gjorde under 90-talet, berättar Jansson.
– Den handlar om hans möten med amerikanska fångar då han ska sätta upp pjäsen I Väntan på Godot i San Quentinfängelset. I denna föreställning är Spoon Jackson en huvudkaraktär eftersom han är en av fångarna som deltar i uppsättningen. Michel började korrespondera med Spoon och bygwgde upp en relation som först ledde till kortfilmen och sedan till At Night I Fly.
År 2003, då arbetet med Three Poems by Spoon Jackson var klart, började arbetet med At Night I Fly som först var ämnad att bli en en timmes tv-produktion. Det var först då Wenzer anlände till fängelset som han insåg att det rika materialet krävde en längre och mer ambitiös film. Budgeten måste ändras och anpassas flera gånger innan den kunde spikas, och projektet blev färdigt först 2011, fast Jansson påpekar att det inom filmbranschen är sällsynt att man jobbar heltid med en film i taget, och att flera av de inblandade under tiden också sysslade med andra projekt.
Populära stereotyper
Fängelsevärlden, särskilt den amerikanska inspärrningsindustrin, är en värld som allt mer populariserats och romantiserats av underhållningsmedierna, med tv-serier som Oz, Prison Break och Orange Is The New Black i spetsen. Jansson ger inte mycket för den här formen av underhållning och dess möjligheter att öka förståelsen för individerna som sitter fast i systemet.
– Det handlar väl om en ganska gammal företeelse, man vill exotisera det som är annorlunda och bortstött från det övriga samhället. I sin hantering av dessa olikheter väljer största delen av populärkulturen att demonisera och peka på skillnaderna i stället för på likheterna människor emellan. Man skapar ett tydligt ”oss” och ett tydligt ”dom”.
– Det är en stereotyp bild som fokuserar på skräcken och våldet, den onda spegelbilden av det goda samhället. Den här mytbildningen föder sig själv och är väldigt stark och svår att bryta. Att återberätta samma saker gång på gång för att bygga upp en stereotyp, är ett sätt för populärkulturen att reproducera sig. Populärkultur är många saker men inte alltid nyskapande, ofta handlar det om upprepningar. Det är ingen dålig sak i sig, men ibland är det viktigt att ifrågasätta de teser som läggs fram om och om igen.
Tristess och fara
En av de största skillnaderna enligt Jansson, är att fiktionen sällan intresserar sig för den dominerande känsla av tristess som fängelsemiljön skapar.
– Personligen tror jag att depression är det dominerande känsloläget i fängelset, den långsamt nedbrytande depression som kommer sig av att man bara sitter i förvar, utan någon rehabilitering, utbildning eller utveckling.
En annan sak som ofta överdrivs är det farliga i att som utomstående besöka eller arbeta i fängelser. Jansson säger att varken han eller Wenzer någonsin upplevde någon känsla av fara då de besökte New Folsom.
– Man är så att säga fredad när man kommer från utsidan av de strukturer (gängbildning och/eller etniska rivaliteter) som skapar våldet i fängelser. Då Michel gick omkring där med sin kamera väckte han snarare nyfikenhet eller munterhet, eftersom han var en så udda figur. Han framstod aldrig som ett en fara eller ett hot som måste elimineras. Modigast var de fångar som deltog i filmen, de utsatte sig ju för en stor risk i och med att de vill uppträda framför en kamera och släppa fram sina mänskligare, svagare sidor i offentligheten. Då de gick omkring på yarden, den stora centrala fängelsegården där fångarna har sina utomhusraster, och lät sig filmas, placerade de sig i en situation där de stack ut ur mängden. Flera av dem hade ju suttit länge i fängelset och var tillräckligt bekanta med miljön för att göra en korrekt riskbedömning, men det de gjorde var långt ifrån riskfritt.
Träffade rätt
Filmen strävar efter att vara både ett personligt porträtt av individens kamp för att behålla sitt människovärde i en förtryckande miljö, och en politisk kommentar till den absurda situation som råder i USA som är det land i världen som har flest fångar i relation till befolkningsmängden.
– Den politiska vinklingen var något som Michel hade med sig från början. Det var en av utgångspunkterna för att alls dra igång projektet – att ge en humanistisk vinkling på något som i grund och botten är ett helt absurt system. Den personliga utsagan från huvudkaraktärerna var något som utvecklades under processens gång ur den kontakt som uppstod mellan dem och Michel. De kunde identifiera sig med honom och han med dem. Det är ju ingenting som man kan planera i förväg utan bara hoppas på då man inleder ett sånt här projekt.
Michel Wenzer återvände ensam till fängelset efter att filmen blivit klar för att visa den för personalen och en stor del av fångarna som medverkade.
– Det uppstod en otroligt varm och intensiv diskussion efteråt. Jag tror att både Michel och internerna känner att filmen träffade rätt på något sätt, att det finns en samstämmighet i budskapet.
Text & foto: Otto Ekman
