Människohandel i rampljuset

av Jenny Blomqvist

Journalisten Jeanette Björkqvist har skrivit om människohandel också förut, men det här är första gången som hon gjort det för teaterscenen. 

I pjäsen Kvinna till Salu ligger spotlighten på kvinnor som har sålts för att uppfylla finländska kunders sexuella fantasier. För skribenten Jeanette Björkqvist är ämnet inte nytt, men nog formatet. Repetitionerna pågår och nu ligger ansvaret främst hos regissören Marcus Groth som också dramatiserat texten. På Björkqvists arbetsbord ligger varken replikerna eller scenografin.

– Det känns både fint och helt absurt att höra huvudpersonen Katjas historia genom Anna Hultin, säger Björkqvist.

Katja är ett fiktivt offer som utgör den röda tråden i pjäsen. Björkqvist baserar både henne och resten av pjäsen på tidigare opublicerat rättegångsmaterial och omfattande research kring människohandel. Utan Björkqvist skulle det inte ha blivit någon Kvinna till salu.

– Jag är ju bara journalist, kommenterar Björkqvist anspråkslöst.

 

Ett hedersuppdrag

Marcus Groth erbjöd Björkqvist jobbet just på grund av hennes journalistiska färdigheter. Hon kände sig hedrad och var genast med på noterna.

– En pjäs väcker antagligen mer tankar än en storsatsning på sex sidor i tidningen, säger journalisten Björkqvist om sin debut.

Människohandel förekommer i skuggorna av vårt samhälle, vilket duon hoppas på att kunna visa med Kvinna till salu. Dokumentärteater är relativt ovanligt i Svenskfinland, medan genren på finskt håll fått mera uppmärksamhet. När Ryhmäteatteri engagerade journalisten och regissören Susanna Kuparinen i föreställningarna Eduskunta I och II blev det succé.

Både Björkqvist och Groth vill att pjäsens dokumentära karaktär syns på scenen. Duon har fokuserat på bakgrundsarbetet och skalat ner både på scenografi och rekvisita. På scenen förmedlas känslor medan programbladet erbjuder en faktabaserad dimension. I programbladet kommer också pjäsens omtalade annonsbild att återanvändas.

– Bilden har till och med uppfattats som sexistisk fastän meningen var den motsatta. Vi ville att också den skulle vara avskalad och ganska intetsägande.

Björkqvist antyder att bilden kommer att få ett viktigare sammanhang i pjäsen.

För ett och ett halvt år sedan började Björkqvist rota i människohandel inför pjäsen. Länge som fritidssysselsättning, men i höstas arbetade hon heltid i två månader med projektet. Hon har läst rapporter, träffat brottsutredare och diskuterat med diverse andrahandskällor.

– Minoritetsombudsmannen har praktiskt taget insyn i allt och har gett mig noggranna refererat över aktuella rättegångar.

Det svåraste har varit att få insyn i själva rättsprocessen. I stället har Björkqvist försökt rekonstruera fallen, vilket inte har varit lätt,.

– Det är under rättsprocessen som de här kvinnorna verkligen bryts ner. Jag har fått ångest av att föreställa mig Katjas situation, säger hon.

 

För milda domar

Björkqvist riktar kritik mot hur rättegångarna ofta slutar i dagsläget. Hon är van att tolka lagtexter och påstår att fall som kunde klassas som människohandel ofta får den mildare domen grovt koppleri.

– Vi är lite rädda för termen människohandel i Västeuropa, tror Björkqvist.

Hon tar ett verkligt fall som exempel, en tjeckisk fyrabarnsmamma som på grund av omständigheterna blev prostituerad och jobbade en kort tid i Finland. För att tjäna en liten slant tvingades hon ställa upp på brutalt sex. De ansvariga dömdes för koppleri.

– Hennes fall sågs som mindre behjärtansvärt eftersom hon varken var minderårig eller förståndshandikappad.

De få fall som klassats som människohandel i Finland har så gott som uteslutande gällt just minderåriga eller förståndshandikappade.

Björkqvist har också funnit svaga länkar i vittnesprocessen. I dagens läge hörs offret som vittne, men har ingen rätt att kräva någonting efter det. Kvinnorna har ofta genomgått ett slags hjärntvätt och kan ha fått bestående men, vilket innebär att inte ens de själva värnar om sina rättigheter.

Björkqvist vill inte ge sig in i den rådande debatten kring en legalisering av prostitution.

– Jag lyfter gärna fram utsatta människor, men låter läsarna eller i det här fallet publiken tolka.

För en journalist är det är alltid en antiklimax att inte få förstahandsinformation, men Björkqvist har märkt att teaterformatet till en viss grad underlättat intervjuandet.

– När folk har förstått att det handlar om teater istället för en artikel i morgondagens tidning, har de blivit mer frispråkiga, berättar hon.

 

Drunknar i research

Björkqvist har höga ambitioner och hoppas att pjäsen blir trovärdig.

– Det är en stor besvikelse att jag inte har fått någon direkt kontakt med offren. Jag är faktiskt van att skaffa fram diarienummer, men när informationen är hemligstämplad så finns det inte mycket att göra.

För att få pjäsens alla pusselbitar på plats kontaktade hon en vän i Kosovo som har insyn i prostituerade kvinnors vardag. Vännen tydliggjorde kvinnornas situation genom frågeställningen: pengarna är slut och barnen svälter – stjäl du i första hand, eller säljer du dig själv?

– Jag skulle nog stjäla, tror Björkqvist.

Hennes vän som lever bland de här kvinnorna var av annan åsikt. I Finland är människohandel mera tabubelagt, vilket ökar motivationen att ställa problemet i rampljuset. Samtidigt är Björkqvist nervös för hur publiken kommer att reagera.

– Jag är perfektionist och drunknar i min research, men lyckligtvis är jag van att få stryk i arbetet, skrattar hon.

Hon hoppas att alla över gymnasieålder ser pjäsen och är också själv ivrig att få se sin text bli uppförd på Svenska Teatern. Hon tror ändå inte att Kvinna till salu leder till karriärbyte.

– Det är nog journalist jag är, sammanfattar Björkqvist bestämt.

Text & foto: Jenny Blomqvist

Dokumentärpjäsen Kvinna till salu har premiär den 21 februari på Svenska Teatern.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.