Naturvetenskap

av Fredrik Sonck

Naturvetenskapen har en intressant position i samhällsdebatten. Å ena sidan är dess hegemoniska roll från förr märkbart reducerad, och förväntningarna på att den ska kunna leverera svar på tillvarons alla gåtor och utmaningar är för det mesta nedskruvade. Å andra sidan har naturvetenskapen fortfarande en hög status – inte minst ekonomiskt – och det finns fortfarande en tendens att dra groteskt långtgående slutsatser utgående från forskning inom heta områden som artificiell intelligens, genetik och hjärnforskning. Rapporter om ”nya” gener (allt från ”mördargener” och ”empatigener” till ”samarbetsgener”) brukar ibland nå över nyhetströskeln med vinklingar som bör tas med en stor nypa salt.

Därtill kan samhällsdebattens spelare också ofta använda vetenskapen som ett slags smörgåsbord där man plockar det som passar ens avsikt att övertyga, mobilisera eller entusiasmera. Olika resultat kan aningen överbetonas, underbetonas, ignoreras eller misstänkliggöras för att de inte verkar passa ens syfte.

En ärlig debatt måste förstås kunna erkänna naturvetenskapens empiriska metoder och internalisera naturvetenskapliga resultat. Det innebär att resultat kan tolkas och att tolkningen av dem kan ifrågasättas, men inte att de kan avfärdas som sådana annat än på vetenskapliga grunder. Dessvärre finns det situationer där naturvetenskapens fullt rimliga förklaringsanspråk utsätts för osakliga angrepp. Ur ett nordeuropeiskt sekulärt perspektiv är det till exempel lätt att se det absurda i hur kreationister – ibland med viss framgång – försöker jämställa fantasier som intelligent design med evolutionsteorin.

Ett annat, mer närliggande, exempel är den halvkonspiratoriska debatt som ibland blossar upp kring vacciner. Resultat som härletts ur stora datamängder från flera års forskning och uppföljning om effekter och biverkningar kan, om det vill sig illa, förminskas till en utsaga bland andra. Då Svenska Yle i höstas bad publiken ”tycka till” om det mycket väldokumenterade HPV-vaccinet kunde man verkligen fråga sig om det var ett ansvarsfullt sätt att hantera forskningen. Visst kan det vara relevant att ta allmänhetens (förmodade) oro för ett vaccin på allvar, men man ska inte göra det som är en kunskapsfråga till en debattfråga. Att det finns två sidor betyder inte att man är objektiv och opartiskt bara för att man ställer sig i mitten. Att värdera olika utsagors innehåll och säga vilken som är rimlig är också en journalistisk plikt.

På det stora hela är naturvetenskapens förmåga att beskriva naturen (till exempel olika substansers inverkan på den biologiska kroppen) ändå mindre omtvistad än dess förklaringspotential på områden där natur och kultur ligger sammanflätade. Speciellt explosiva är frågor om människliga beteenden, sexualitet och kön. Också här finns det ibland ett lite godtyckligt plockande bland naturvetenskapliga resultat. Ett exempel gäller hormoners inverkan på vårt beteende, där de i vissa fall betraktas som rimliga förklaringsfaktorer medan de i andra fall inte är lika comme il faut, eftersom hormoner (eller gener) felaktigt antas vara den trojanska häst som döljer en ursäkt.

Var tar kulturen vid, var slutar naturen, på vilka nivåer flätas naturens och kulturens trådar samman, var är de som två vätskor som blandas så att det blir helt omöjligt lösa dem från varandra? En del svar kommer sannolikt alltid att fly undan oss, men att ur olika perspektiv försöka förklara hur verkligheten fungerar ökar inte bara mängden kunskap utan också kunskapens mångfald. Att tolka och sammanföra olika former av kunskap är sedan en annan sak. Och att bygga värderingar, debatt och politik en tredje.

En som på ett tvärvetenskapligt, stimulerande och fördomsfritt sätt närmar sig en av brännpunkterna mellan natur och kultur är Anna Rotkirch vars bok Tillsammans: Om familjelivets härlighet och svårighet ges ut i dagarna. I dagens Ny Tid publiceras ett utdrag ur den: Faderskapets gåta, på sidorna 8-11. Mycket nöje.

 

Fredrik Sonck

1 kommentar

Ernst Mecke 15 februari, 2014 - 23:01

Well, hmmm … . Certainly it is so that the public debate tends to concentrate on just recent (and preferably exciting) results of natural science. But that does not mean that science had really so little to say about things as just those few recent reports might suggest.
Anna Rotkirch’s article is a good example: what she reports (and concludes) is based on observations on living people and animals, but not on those branches of research which are mentioned in this ledare (i.e. artificial intelligence, genetics and brain research), and still her piece is a very good article.
And the nature-nurture problem which is taken up towards the end of the ledare is to science really not that mysterious: nature creates that apparatus (= the brain) which is then to quite some degree programmed by the social environment (resulting in culture and/or neurosis). About the details one should (and will) of course research further, hopefully also about the selection mechanisms which in society let one culture or neurosis prevail over others, but altogether one should see that science has already got really pretty far about these matters and that it would be time to get to clear ideas and recommendations/demands instead of concentrating one’s attention on ”mysteries” (which often are none).

Reply

Lämna en kommentar