Europa, en kontinent bestående av många olika nationalstater med egna identiteter, egna traditioner och ett stort antal olika språk, är resultatet av en utveckling som pågått i cirka 40 000 år. Visserligen börjar inte begreppet Europa användas förrän kring 1300-talet och då främst av kyrkliga digniteter och den styrande eliten. Trots att cirka 75 procent av invånarna beräknas vara kristna är dagens Europa den mest sekulariserade regionen i världen.

Under andra hälften av 1900-talet och i huvudsak i norra delen av Europa, var den personliga integriteten och den enskildes fri- och rättigheter, under ansvar för det gemensamma, en vägledande princip. I mån av resurser och förmåga, har man försökt att bygga ett samhälle där ingen lämnas utanför på grund av sjukdom, klasstillhörighet, etnicitet eller arbetslöshet.

Globaliseringen, i Europa företrädd av den Europeiska unionen och dess organ, har däremot som syfte att skapa en enda superstat. För detta syfte försvagar man de befintliga nationalstaterna. De sociala trygghetssystemen försvagas, anställningstryggheten urholkas och de mänskliga fri- och rättigheterna undergrävs. Genom att riva ner och destabilisera samhällsordningen förbereder man införandet av en ny ordning som skall byggas på nationalstaternas ruiner.

Till detta ger den styrande nomenklaturan av politiker och kapitalförvaltare sitt tysta medgivande. I Europas välfärdssamhällen kan man därför känna besvikelsens doft sprida sig när folkvalda politiker övergett allmänheten och blivit ambassadörer för en nyliberalism som bryter med alla de värderingar som bidragit till att bygga upp dagens välfärd. Man låter sig styras av det globala storkapitalet och missbrukar liberalismen. En liberalism som egentligen hävdar att individen är ett mål i sig, inte ett medel för något eller några andra. Individen ska tillåtas styra sig själv, för att förverkliga sina egna drömmar och livsmål, och liberalismen är därför den radikalaste ideologi som finns. Alla andra ideologier tvistar nämligen om vem som ska styra människan och för vilka mål – det kan vara samhällsnyttan, historien, ekologin eller klassens, nationens eller rasens välgång. Därför är liberalismen alltid en kamp för människan och hennes frihet mot både höger och vänster, mot både konservativ moralism och socialistisk kontroll, mot både elitmakt och majoritetsdiktatur, mot både nationalstater och globala kontrollambitioner.

Man kan ställa sig frågan varför de stora problemen med arbetslöshet, nyfattigdom, utanförskap till följd av sjukdom eller etnicitet, den allt sämre sjukvården och de ekonomiska experimenten med den ökande privatiseringen av skattefinansierade verksamheter inte väcker ett behov av att formulera nya lösningar för att förhindra den katastrof som kan skönjas vid horisonten. Ett folk som berövas rätten till privatliv och personlig integritet, ett folk som fruktar sina egna regeringar och saknar förtroende för rättsväsendet och för den förda politiken är ett folk som, förr eller senare, kommer att söka sig till de mindre konventionella metoderna och idéerna för att återskapa ett samhälle som upplevs som rättvist av flertalet.

 

Kari Parman


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.