1,K En fredag kväll, för en och en halv vecka sedan, attackerade talibanerna ett libanesiskt matställe i Kabul. Resultatet var tjugoen döda, varav tretton var utlänningar. Av utlänningarna var fyra FN-arbetare. Restaurangen var ett av de få andhål som fortfarande finns – fanns – i Kabul. Ett ställe känt i synnerhet för sin chokladkaka. Men också ett ställe som ständigt anpassade sig efter den allt mer desperata situationen. Nya dörrar, nya rutiner. Ståldörrar som ersatte trädörrar och beväpnade vakter som gick igenom damernas handväskor. När det religiösa klimatet hårdnade kunde man välja mellan rött och vitt te. Chilenskt eller franskt. De kunde bli en nätt liten ansamling tekannor på borden under kvällens lopp. Den libanesiska ägaren hade alltid tid att prata med kunderna, men gjorde heller ingen hemlighet av att det låg ett gevär i skrivbordslådan.

Under attackens gång – eftersom det i sedvanlig ordning tog polisens utryckningsstyrka två timmar att storma stället – låg kollegerna blödande under borden. En av dem hade tillbringat sex månader med att tjata till sig ett nytt kontrakt i Afghanistan. Andra hade återvänt till huvudstaden efter vad de trodde var farliga resor ute bland byarna, på vägar som aldrig varit säkra. Afghanistan är ett land som fascinerar och lämnar spår. De som jobbade där en gång i tiden kom ofta tillbaka. Igen och igen.

Den första signalen om att något var fel, var ett Facebook-meddelande från en kollega som skrev att hon var OK. Följt av det sedvanliga e-postmeddelandet till alla anställda om att ”not all staff are accounted for”. Under tiden försökte en ung afghansk kvinna förtvivlat via Twitter räkna ut om pappa beslutat sig för att äta middag på Taverna du Liban eller inte.

Nästa dag går FN:s generalsekreterare ut med ett fördömande, som genast följs upp av otaliga anställdas kritik. ”Man kan höra hur talibanerna tänker… vi har dödat alla de här mänskorna utan att någon reagerar, men så tar vi livet av ynka fyra FN-arbetare och DÅ kommer fördömandet”. Jag är mindre upprörd. Attacken denna gång är förstås inte enbart riktad mot FN, utan mer generellt mot alla icke-afghaner. Det hela hade varit bra mycket trovärdigare om inte talibanerna själva under loppet av de tre senaste åren blivit allt mindre afghanska. Men logiken hamnar ofta i skymundan då kampen förs med vapen.

– Undvik de tre U:na USA, UK, UN, säger en kollega på barnets födelsedagskalas dagen efter.

– En bra vecka för talibanerna, konstaterar den äkta maken.

Det flesta som åt sin middag på tavernan var i Kabul för att göra ett jobb, för FN, för medborgarorganisationerna, för någon annan. De var civila och på något sätt dubbelt upp civila då de åt hummus på en restaurang. Precis som professorn och de nygifta som fått middagen i present. Jag vet inte om den unga afghanska kvinnan någonsin fick tag på sin pappa, men jag vet att inte en enda av restaurangbesökarna överlevde.

Också den libanesiska ägaren dog medan han försvarade sin taverna. Han hade stannat kvar i Kabul för att han tjänade bra och för att han älskade landet. Han var en av dem som lyckades skapa normalitet i vardagen. En normalitet utan vilken få hjälparbetare skulle klara av den ständiga närheten till döden.

Attacken var varken riktad mot FN eller mot de mål som många av restaurangbesökarna förespråkade (rösträtt, kvinnligt ledarskap, barns rätt till skola). Inte heller var attacken, som talibanernas språkrör menade, en attack mot utlänningar. Attacken var riktad mot övertygelsen om att det trots allt – mellan varven – går att leva ett normalt liv i Kabul.