Debatten om Mathias Rosenlunds bok Kopparsbergsvägen 20 har gemensamma drag med överhetens analys av den ekonomiska krisen. Svälj inte förklaringar som projicerar ansvaret för fattigdomen på enskilda individer eller ansvaret för den ekonomiska krisen på folket, skriver Per-Erik Lönnfors i sin debattartikel. 

På en rad seminarier, med början senaste sommar, har man sökt orsakerna till den ekonomiska krisen. De har hållits i abstraktionernas och generaliseringarnas tunna luftlager. ”Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke sällan himlen når”.

Det enda gemensamma tema man kan urskilja är att det är något fel på folket. Det har gripits av pessimism, håglöshet, brist på initiativ, utebliven talkoanda. Också president Sauli Niinistö fogade sig i sitt nyårstal till kören, även om uppmaningen att hjälpa grannar i nöd var behjärtansvärd. Det börjar likna det amerikanska spelet ”pass the buck”. Det gäller att skylla på andra. Helst så snabbt att den andra inte hinner först.

Skuldbeläggningen är grotesk! Krisen förorsakades i USA av banker som gjorde katastrofala kreditriskbedömningar. Sedan paketerades skulderna i matematiskt ogenomskinliga kostymer och skickades till Europa. De europeiska bankerna spädde på genom att ge riskfyllda lån till Sydeuropeiska företag och stater. Världens finanssystem var nära att falla ihop som ett korthus när det understa kortet, de amerikanska bostadskrediterna, inte höll för trycket. Bankerna måste räddas.

Räddaren var staten, med andra ord folket, med andra ord skattebetalarna. De ställde lojalt upp och räddade både bankdirektörerna och politikerna. Brist på talkoanda?

Nu anklagas folket för svartmåleri och dålig framåtanda. Hur bakvänt kan man tänka? Det värsta är att man lyckas förvända synen på journalister och medier. Folket har inte längre överhetens förtroende! Tid att enligt Bertolt Brechts recept byta ut folket? I riksdagsvalet om ett år får vi se vem som blir utbytt.

 

Skyll på individerna

Men tillbaka till Rosenlund. Irma Swahn försvarar i Hufvudstadsbladet den 19 januari, i ett inlägg som av misstag gick i Pia Ingströms namn, författaren mot kritikerna Peter Lüttge, Janne Strang och Kaj Korkea-aho. De tycker, kort sagt, att Rosenlund har sig själv att skylla för sin fattigdom.

De tre musketörerna är inte de enda som kräver att individerna skall lyfta sig själv ur ett träsk som andra skapat. I Skavlan uppträdde nyligen författaren Malcolm Gladwell med sin teori om att den svaga egentligen är den starkare, om han bara ids försöka. Också i sin senaste bok David och Goliat predikar Gladwell om svaghet som blir styrka. Motgångar skall utnyttjas som språngbräden till framgångar. Det verkar rentav som om motgångar skulle vara nödvändiga för att individer som Ingvar Kamprad skall nå toppen.

Kanske ”folket” och ”de svaga” egentligen borde tacka finansvärlden för att den gett dem svårigheter att kämpa med, per aspera ad astra. Den amerikanska framgångsmyten väcks upp på nytt. Glömt är William James uttalande om ”the exclusive worship of the bitch-goddess, Success is our national disease”.

 

Ut och cykla!

Det kan finnas fog för att karaktärsfostran har nedvärderats i den moderna pedagogiken. I sin bok How Children Succed skriver Paul Though(!) att karaktär är något som ”uppstår då man genomlever och övervinner misslyckanden”. Han menar att amerikanska barn i båda ändor av det socioekonomiska spektret går miste om sådana väsentliga erfarenheter .

Berättelsen om den bortklemade rikemanssonen som hamnar i rännstenen och den fattiga arbetarsonen som övervinner alla motgångar är legio. Askungesagan återkommer i otaliga versioner. Var och en är sin egen lyckas smed och själv är bästa dräng.  ”Tro på gud och ärligt vandra, sköt dig själv och skit i andra”.

Mathias Rosenlund fick höra ”andra har ju klarat sig, liksom jag själv, varför inte du?”

Också Paul Though projicerar sig själv på andra. Han ”hade turen att få göra sina egna misstag”. Efter ett misslyckat år i Columbia University cyklade han ensam från Atlanta till Nova Scotia och blev sedan framgångsrik journalist och författare.

Se där, Rosenlund, ut och cykla!

 

The Self-Made Man

I Financial Times den 17 januari behandlar författaren Randy Boyagoda myten om ”the self-made man” utgående från sin egen bok Beggar´s Feast. Boyagoda påpekar att hjältesagor är, just det, sagor. Ingen tänder på historier om hur människor övervinner otroliga svårigheter för att bli aktuarier. Om Amos Anderson hade blivit den aktuarie som han studerade till i Tyskland hade det aldrig skrivits några böcker om hur han steg från annonsförsäljare till tidningsägare och finansman.

Men alla kan inte vara ”The Great Gatsby” eller Don Draper. Boyagoda kritiserar dessa historier om the self-made man som den bästa vägen ut ur dystra omständigheter, oberoende av hur tillämpliga och trovärdiga de är för andra. Deras implikation är nämligen att osynliggöra ojämlikhetens mycket större problem: ”I själva verket kan vi använda berättelser om ’self-made men’ för att lugna globaliseringens fattiga”.

Så svälj inte regeringars förklaringar att den strukturella arbetslösheten är självförvållad eller att det är ditt eget fel att du inte har blivit en Gatsby, Draper, Anderson eller Wahlroos.

Per-Erik Lönnfors


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.