Journalisten Charlotta Buxton (f.1984) har bott i London i fyra år och undersöker i sin debutbok myten om brittiskhet med förstoringsglas. Buxton reser runt i kungadömet och intervjuar dess invånare. Hon besöker bland annat ”den mest engelska” staden Ripley, Robin Hoods Nottingham och överklassorterna Eaton och Windsor, där den berömda privatskolan för pojkar och drottningens ”fritidsslott” finns. Hon åker till den övergivna badorten Southend-on-sea i sydost och till före detta gruvstäder i Wales och upp till Skottland, där hennes man är hemma ifrån. De multikulturella Londonförorterna Brixton och Stratford får ett eget kapitel. Vi får läsa om fotboll och cricket, alkohol- och drogkulturen, de ökända klasskillnaderna och om rasbråken som med jämna mellanrum blossar upp i landet. Buxton berättar också anekdoter ur sitt eget liv, märkligheter som hon stött på, och hur hon lärt sig att navigera i en mångbottnad kultur.
Så vad är brittiskhet? Går den att definiera eller är den en illusion, en myt? Afternoon tea, Sherlock Holmes, stiff upper lip och Benny Hill som springer efter en halnaken kvinna med ett perverst leende på läpparna och en galen glimt i ögat? Fish and chips och ett stort stop öl på en trivsam liten pub någonstans på den gröna landsbygden? Fotbollsfans som klår varandra röda och blåa under en jämngrå himmel? Redan i början av boken deklamerar Buxton svårigheten i den utstakade uppgiften:
”Men hur beskriver man något som kanske inte finns? Något som är uppdelat i ett hundratal olika kulturer, som i sin tur består av åtminstone lika många mindre grupper med sina egna seder och traditioner. Att beskriva britterna är som att beskriva vilket annat folkslag som helst, det går bara genom att försöka greppa alla de små detaljerna. Att skriva om det lilla i stället för det stora.”
Speciellt duktig är författaren på att beskriva just det lilla, det är detaljerna som gör helheten i Det finns inga britter. Buxton skriver även för den oinvigde, och kanske speciellt för henne. Texten är lättläst och greppet känns naturligt. Ämnet är brett även om frågeställningen är klar och tydlig, men frågeställningen upprepas kanske onödigt många gånger i början av boken. Men släpp loss då, hör jag mig själv tänka, begränsa dig inte till en fråga (vad är brittiskhet?), då kanske du missar något väsentligt. Men det lossnar efter några kapitel, som det brukar göra då man värmt upp inför träningspasset.
Charlotta Buxton skriver humoristiskt och insiktsfullt, och texten känns bearbetad. Jag vet mer om ämnet än jag gjorde då jag öppnade boken, framförallt har jag fått ett historiskt perspektiv på flera företeelser. Jag har fått svar på sådant jag inte ens visste att jag gick omkring och funderade på. Minnen från nittiotalet dyker upp. Vännen som bor i London och besöker sin gamla hemstad Helsingfors och förundrar sig över finnarnas (läs min) ”trångsynthet” när det kommer till partydrogen Ecstasy. Och: klassresan 1993 som gick till London. Skammen som bubblar upp då jag och en kompis ber Beefeaters soldaterna utanför Tower of London om ett fotografi och den ena av dem konstaterar: Maybe, if you say PLEASE. Vi rodnar på bilden, båda två, och ser lite skrämda ut där vi står bredvid de rödklädda vakterna med de lustiga hattarna.
Kira Nalin
Charlotta Buxton: Det finns inga britter. Spaningsfärder och möten. Schildts & Söderströms, 2013.
