Anders_Björnsson_01Det var styrelsesammanträde och ett av landets större fackförbund på tjänstemannasidan stod som värd. Förbundets ena vice ordförande, en polis, berättade för oss att en av fackets stora arbetsuppgifter var arbetsmiljön. Men det handlade inte om tunga lyft och farlig luft. Folk tycker inte om kontorslandskap. Särskilt de kvinnliga medlemmarna, sa han, känner sig utsatta.

Offentliga myndigheter tar efter privata företag också på det här området. Inte i första hand för att spara på utrymmet – det finns exempel på kontorslokaler där gamla korridorer står tomma och kostar hyra medan all arbetskraften samlas i ett gemensamt rum. Arbetsgivaren vill ha kontroll och disciplinering. Den anställde ska med andra ord inte känna sig för säker på att det finns plats för honom eller henne nästa arbetsdag.

Detta är Sverige, ett land med fortfarande hög facklig organisationsgrad. Svårt att förstå kan det vara att facket inte anade oråd från början. När någon börjar behandla sina medarbetare, det vill säga underordnade, som boskap måste det vara lätt att föreställa sig att det uppstår psykosociala problem. Det goda samhället, svenskt eller ej, måste ha en beredskap för att lösa sådana problem men också att se till att de inte blir nödvändiga.

Jag lämnade själv tidningsvärlden – visserligen inte helt frivilligt – just som redaktionerna höll på att bli en ocean av flytande öar. En miljö där ingen visste sin plats och därför kunde hållas på plats. Inte kunde jag förstå varför journalisterna (och deras företrädare) höll inne med sina protester. De satt där och pratade med uppgiftslämnare och vem som helst kunde höra vad som sades. Det kunde man ha räknat ut.

Nej, hur meddelarskyddet garanteras i ett medialt kontorslandskap är faktiskt obegripligt. Det kanske heller inte är meningen att det ska finnas något sådant skydd i framtiden. På samma sätt som offentlighetsprincipen urholkas genom EU-anslutningen – den svenska riksdagen antog hösten 2013 en lag som per automatik sekretessbelägger handlingar som rör förhandlingar och kontakter med Unionens organ och medlemmar, där sekretess och inte offentlighet är huvudregeln – kan en visselblåsare räkna med att bli röjd om han eller hon vänder sig till en redaktion där alla hör vad alla säger.

Och redaktören kanske blir uppsökt av säkerhetsorganen, som skedde med brittiska Guardian för ett halvår sedan, när tidningens ansvariga måste förstöra det ”Snowden-material” som förvarades i huset.

I det ”öppna”, liberala samhället finns det mycket som inte är bra, och till det som inte är bra hör att människors arbetsmiljöer ägnas väldigt liten omsorg. Nästan all politisk retorik går ut på att folk ska vara i arbete. Men vilken sorts arbete? Om man blir förnedrad – avlyssnad, iakttagen, störd, trakasserad – varje dag på jobbet, är det givetvis ett mycket rationellt beteende att stanna hemma.

Om det inte kan vara en rättighet att ha ett speciellt arbete, så kan det inte vara en skyldighet att utföra ett visst arbete eller arbeta under vilka omständigheter som helst.

Anders Björnsson

är kulturjournalist


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.