Arja Voipios kommentar till lagstiftarna i artikeln Makten och barnet (essä ut antologin Klartext (med all respekt) Ord om sexualitet och kön som även publicerades i Ny Tid 8/2014 red.anm.) ”det räckte med att det inte passade in i [lag]propositionens världsbild att en man föder eller en kvinna befruktar”, förtjänar vad jag skulle vilja kalla en allvarlig eftertanke.
År 1961, cirka trettio år efter att ha författat sin berömda motutopi med titeln Du sköna nya värld fick Aldous Huxley frågan om vad han egentligen hade velat säga med sin bok.
”Vi kommer allt närmare ett läge där dessa saker kan bli gjorda”, svarade Huxley då, med hänvisning till hur naturvetenskapen kan tillämpas, och fortsatte: ”Och det är ytterst viktigt att inse detta och att vidta alla möjliga säkerhetsåtgärder för att hindra att de faktiskt blir gjorda. Detta var skulle jag säga bokens budskap – detta är möjligt: var för allt i världen försiktiga med det” (Översatt ur Sybille Bedfords biografi om Aldous Huxley.)
Som tankelek kan och får vi också gärna föreställa oss en värld där mannen föder och kvinnan befruktar. Men se för all del till att inte bidra till att skapa den!
Begreppet mänskliga rättigheter tål också att fundera på. Hur vitt och brett vill vi ha det? Ska det höra till mannens mänskliga rättigheter att föda barn? Ska begreppet utvidgas till den grad att en kvinna som låtit ”korrigera” sitt kön enligt lagen måste ges rätt att återgå till kvinnokönet på statens bekostnad? Märkväl att de åtgärder som utförs med hjälp av statsmedel är politiska. Är det en sådan politik vi vill ha? Vill vi verkligen ha en värld där männen föder barn och kvinnorna befruktar?
Mikael Böök
