Noteringar om kärnkraft

av Fredrik Sonck

Det har gått tre år sedan katastrofen i Fukushima inleddes den 11 mars 2011. Att den kommer att fortsätta pågå i många år framöver är själva kännetecknet för en kärnkraftsolycka. Med anledning av katastrofen har Ny Tid de senaste åren publicerat texter med anknytning till kärnkraft runt årsdagen, så också i år. Frågan om kärnkraften har otaliga dimensioner, och förtjänar att diskuteras ur olika perspektiv. Vi börjar med tre aktuella noteringar.

Notering ett: Trots att Fukushimaolyckan i princip står i paritet med Tjernobyl, är det den senare nämnda katastrofen som behåller positionen som Kärnkraftolyckan med stort K i det kollektiva medvetandet. Varför? Svaret är inte helt givet. Ur ett nordiskt perspektiv ligger Tjernobyl visserligen geografiskt närmare, men frågan är om Fukushima inte borde överta positionen som referenspunkt. Olyckan i Japan går inte i samma mån att bortförklara med den bristande säkerhetskulturen i en nonchalant diktatur eller med annorlunda teknologi.

Sannolikt handlar det mer om tidsandan. På 1980-talet var kärnkraftsmotståndet levande på ett helt annat sätt än nu. I Sverige skimrar den stora folkomröstningen om kärnkraft som det som blev slutet för den air av politiskt tillförsikt som präglade 68-rörelsen. Det är också ett faktum att kärnkraften generellt inte är någon stor symbolfråga för dagens unga vänstergröna. Inte så att man inte skulle motsätta sig kärnkraft, men för 80-talister är det snarare klimat och konsumtion som präglar miljötänkandet. Påfallande många av de riktigt aktiva antikärnkraftsaktivisterna är födda på 40- eller 50-talet. Vad händer när deras röster så småningom tystnar?

Notering två: En anledning till generationsklyftan kan vara det kalla krigets slut. Den civila kärnkraftens koppling till den militära blev förmodligen lättare att bortse från när den mentala hotbilden om ett kärnvapenkrig bleknade under 1990-talet. Den ökade medvetenheten om klimathotet bidrog å andra sidan till att ge kärnkraften ett visst alibi. (Nej, kärnkraft är inte någon lösning på klimatkrisen, men det finns också en uppenbar risk att en snabb internationell kärnkraftsavveckling kompenseras av kolkraft. Tyskland har ett ambitiöst och välkommet mål om att inom en tioårsperiod ersätta den avvecklade kärnkraften med sol, vind och biomassa, men framgången är inte given och beroende av en politisk vilja som inte alltid finns – i skuggan av Fukushima har Japan sagt upp sina åtaganden i Kyotoprotokollet.)

Notering tre: När krisen i Ukraina nu under inledningen av 2014 ger tydliga vibbar av kallt krig, är det svårt att inte ägna de tusentals kärnvapen som Nato och Ryssland fortfarande förfogar över en tanke. Det finns ingen orsak att måla fan på väggen, men inte heller att förtränga den makabra realiteten: antalet bokstäver i den här texten räcker inte ens i närheten till för att täcka alla operativa kärnvapen i världen.

Om man ska säga något gott om den finländska kärnkraftstraditionen är det att den – till skillnad från de flesta andra länders, bland annat Sveriges – inte har sin vagga i ett nedlagt eller förverkligat kärnvapenprogram. Att ryska Rosatom blir storägare i Fennovoimas planerade kärnkraftverk i Pyhäjoki behöver inte vara ett driftsäkerhetsproblem. Men bland annat miljöminister Ville Niinistö läser in ett geopolitiskt intresse i bolagets ägande i Fennovoima och man får nog konstatera att kärnkraftsförespråkarnas argument om det strategiska behovet att minska beroendet av rysk energi i allmänhet och rysk kärnkraftsel i synnerhet inte står helt orubbat. Och visst bör Rosatoms aktiva ansvar för den ryska kärnvapenarsenalen få finländska beslutsfattare att fråga sig om det verkligen ska vara helt omöjligt att hålla kärnvapenindustrin på behörigt avstånd, om så bara av simpla principskäl?

 

Fredrik Sonck

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.