Jag skulle helt enkelt vilja föreslå att man voterar om frågan: ”Ska vi hålla ett sammanträde eller inte?” yttrade madame Virginskaja.

– Jag ansluter mig helt till förslaget, yttrade sig Liputin, även om det är något obestämt. 

– Jag ansluter mig också, hördes röster. 

– Jag tror också att det blir bättre på det sättet, instämde Virginskij. 

– Alltså till omröstning! förklarade värdinnan. 

– Ljamsjin, vill ni vara snäll och sätta er vid pianot.”

 

Scenen är ur Fjodor Dostojevskijs roman Onda andar. Ett politiskt möte, maskerat som värdens namnsdag. Den glada pianomusiken skall vilseleda eventuella spioner. Ingen låtsas observera en tystlåten gosse från någon militär läroanstalt som med penna i handen, nästan utan att delta i samtalet, ideligen gör anteckningar. De flesta av gästerna vet inte varför de har blivit kallade. De ugör blomman av den allra mest ljusröda liberalismen i den lilla staden. En handfull av dem har format en hemlig ”femmannagrupp”. De tror att de är en i raden av hundratals eller tusentals liknande femmannagrupper i hela Ryssland. Alla tros sortera under en hemlig ort, organiskt förbunden med en alleuropeisk revolutionär rörelse.

Jag läser Dostojevskij för att komma underfund med den ryska själen, russkaja duscha. Den som jag tyvärr inte fått i arv från min morfarsmormor Irina Ivanovna Dundukowa.

Därför förstår jag mig inte på Ryssland, trots sporadiska försök.

Jag är i gott sällskap.

Min mentor, professorn, finansministern och Kekkonens antagonist Nils Meinander, presenterade för sextio år sedan ”konvergensteorin”: när Sovjets levnadsstandard steg skulle marknadsekonomin och demokratin följa automatiskt.

Han tog miste.

När jag för femtio år sedan var i USA frågade familjen jag bodde hos om jag, ”som kände Ryssland”, tyckte att man borde bygga ett bombskydd av bly med de viktigaste förnödenheterna. Alla var då rädda för Sovjetunionen. Chrusjtjov hade skickat upp en sputnik i rymden och låtit hunden Laika kretsa runt jorden. Dagens Nyheters utrikesredaktör skrev om det totalitära systemets tekniska och ekonomiska överlägsenhet. Välmenande ungdomar, också i Finland, trodde på det socialistiska paradiset. ”BjönaWahlroos pekade för sin pappa och en manlig gäst ut de lyktstolpar de skulle hängas i när revolutionen kom.

Den kom aldrig.

I stället kom Breznjev. När Kekkonen besökte honom för fyrtio år sedan, berättade hans kanslichef Jaakko Kalela för ett slutet sällskap om ”stagnationens tid”. Det var då man resignerat tömde en flaska vodka och låtsades att tågen gick (och att systemet fungerade). Alla experter såg vartåt det barkade, men ingen drog rätt slutsatser. Sedan kom Gorbatjov och bannlyste all sprit.

Det hjälpte inte.

Det blev bara tråkigare luncher med TASS. Som FNB-chef hade jag alltid höjt skålar i vodka för den finsk-ryska vänskapen – LOL. Min fyrkantiga norska kollega vägrade skåla, men jag övertalade honom att inte ta det så allvarligt. ”Skåla för den nordiska balansen”, sa jag, och han gjorde det.

Någonting begrep jag bättre än norrmannen.

Tillbaka till Dostojevskij.

Vid mötet hade den hemliga femmannagruppen börjat misstänka, att det bland Virginskijs gäster också också fanns medlemmar i några för dem okända, hemliga grupper. Alla församlade började misstänka varandra och inta olika inbördes attityder. Det gav hela mötet en ytterst förvirrande och rentav overkligt romantisk karaktär.

 

– Vi måste välja ordförande, ropades från olika håll. 

– Värden, värden, naturligtvis. 

– I så fall, mina damer och herrar, inledde den nyvalde Virginskij, då vill jag framföra mitt tidigare förslag här i kväll: Om det är någon som vill yttra något som verkligen hör till saken, kan han göra det utan att vi förlorar ytterligare tid.

Allmän tystnad. Allas blickar vändes åter mot Stavrogin och Verchovjenskij.

– Verchovjenskij, har ni något att anföra? frågade värdinnan rakt på sak.

– Absolut ingenting, yttrade denne, gäspade och sträckte ut sig på stolen. Jag skulle för övrigt vilja ha ett glas konjak,

– Stavrogin, har ni någon önskan? 

– Tack, jag dricker inte konjak.

– Jag tänkte om ni vill tala eller inte, jag tänkte inte på konjak.

– Tala, om vad då? Nej, jag har ingen önskan.

När Gorbatjovs perestrojka inte ville fungera började det knaka i Unionens fogar. De nordiska nyhetsbyråcheferna förhandlade gemensamt om nyhetsutbytet med TASS i Köpenhamn.

När den sovjetiska byråns utrikeschef var tillräckligt mosig frågade jag hur det skulle gå. ”Divorce”, sluddrade han.

Så gick det. Sovjetunionen imploderade, och nya teorier om Rysslands framtid utvecklades av västerländska konsulter. En ny ”konvergens” till marknadsekonomi.

De tog alla fel.

Jag bodde för fem år sedan hos änkan Svetlana, 72, vid Pjat uglov, Femkanten, i Sankt Petersburg. Hon hade inte, som många naiva ryssar, sålt sin lägenhet till gulaschare för en spottstyver.

Samtidigt hade oligarkerna för hundratustentals större summor roffat åt sig Sovjetunionens viktigaste realkapital, olje- och gasfyndigheter. När baksmällan kom sjönk Ryssland på nytt ner i ett ekonomiskt träsk. Trots högre privata inkomster än under Sovjettiden anser socialvetare att välfärden sjunkit mera drastiskt än någonsin tidigare.

Och Putin bjuder på vodkaberusning, fast med märkena nationalstolthet, auktoritetslydnad och stormaktsdrömmar. Och han tillämpar Breznjevdoktrinen, att med våld skydda ryska intressen utomlands.

Internt fortsätter stagnationen.

I motsats till Breznjev är Putin själv nykter. En graverande omständighet.

Dostojevskij:

 

De som önskar ha ett möte föreslår jag räcker upp högra handen, föreslog madame Virginskaja.

Några räckte upp handen, andra inte. Det fanns också de som räckte upp handen för att sedan ta ner den igen. Händer räcktes upp och ner.

– Tusan också! Det här förstår jag inte alls, ropade en officer.

– Och jag förstår det inte heller, ropade en annan.

– Jo, jag förstår, ropade en tredje, om det är ”ja”ska man räcka upp handen.

– Men vad betyder ”ja” då?

– Det betyder möte.

– Nej det betyder inte möte…

– Ja, alltså, men hur ska man göra, räcka upp handen eller inte räcka upp handen om man inte är för? ropade en officer.

– Ack, vi har inte vant oss vid något statsskick ännu! anmärkte majoren.

 

Per-Erik Lönnfors

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.