Wyoming lever på kolruschen

av Klas Lundström

– Obama har förklarat krig mot kolet, säger gruvarbetarna i USA:s energibod Wyoming. I landets näst glesast befolkade delstat handlar ”kriget” om jobb, inkomster och ett skäligt liv, men i själva verket har kolindustrin i USA fått ett uppsving efter Fukushima och den arabiska våren. Barack Obamas löften om en grönare energisektor ser ut att få vänta. 

Kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan 2011 innebar en skänk från ovan för världens kolindustri, speciellt i USA. I sviterna efter Fukushima har kolindustrin upplevt ett uppsving som få trodde skulle vara möjligt då en växande världsopinion kräver miljövänligare energialternativ. Särskilt stort hopp satte många till Barack Obama när han tillträdde som USA:s president 2009. Obamas löften om förändring och öppnare styrande – även marknadsmässigt, förmodade många – ljöd däremot inte lika hoppfullt ute på prärien, där många befarade att ”förändringen” kunde likställas med stängda gruvor och tomma grytor i alltfler hem.

Obamas första år i Vita huset innebar förvisso hårdare miljödirektiv och målsättningar som skulle göra USA:s energisektor grönare och mindre koldriven. I dag går tonerna både i dur och moll i Wyomings kolstäder. Många förblir på sin vakt, andra är övertygade om att kolreserverna som tros sätta mat på bordet i ytterligare ett sekel är räddade tack vare kolindustrins väloljade kontakter i Washington. Orsakerna till kolruschen på prärien är förutom kärnkraftsolyckan i Fukushima även den arabiska våren, som på allvar börjat utmana USA:s monopol på billig olja från Mellanöstern. Därför har Obama tvingats vända blicken hemåt, mot de egna energireserverna, och i mars 2011 gav regeringen klartecken åt kolbolagen att leasa offentliga marker med målet att utvinna drygt 800 miljoner ton kol. ”Kol är en viktig komponent i Amerikas stora energiportfölj”, förkunnade inrikesminister Ken Salazar.

 

Ett hårt liv…

Klockan är 04.40 när Judy låser upp dörren till Brothers Coffee på Main Street i Gillette, en liten stad med 30 000 invånare i nordöstra Wyoming. Strax efter 05.00 intar nymornade gruvkarlar sin frukost här. Allt annat är stängt men längs järnvägen några kvarter härifrån har trafiken passerat i en strid ström hela natten, kolvagnarna bildar rader av nattvandrare som orienterar sig genom att hålla varandra i svansen.

– Jag kom hit för sju år sedan och redan då hade Gillette stora problem med droger, berättar Judy, en medelålders kvinna med vaksam men vänlig uppsyn.

– Nu är det mycket värre, skulle jag tro. Det finns så mycket jobb häromkring, inom gas, olja och kol, och gruvbolagen måste till och med köra med drogtester för att försäkra sig om ren arbetskraft. Jobb finns, men då måste du vara beredd att jobba hårt. Mycket hårt. Och inte klaga.

Judy beskriver Gillette som en sil: det är här allt hamnar, om du lyckas komma igenom silnätet återstår att se och hur allt ser ut på andra sidan är en annan fråga. Hon ställer ut termosar med nybryggt kaffe på ett av borden. Travarna med muggar liknar ett färgglatt slott. Utanför caféet börjar mörkrets kompakta grepp om världen spricka upp.

– Folk färdas hit långväga ifrån varje dag, de kör till och från Gillette och spenderar hela dagen i sina bilar. Det är för dyrt att leva här, att köpa hus är i dag ingen billig affär.

 

…men lönsamt

Den förste som anländer den här morgonen är Jeff, en muskulös medelålders man med stolt och hård blick. Han bär en keps med ett känt energibolags logga och har varit verksam inom Gillettes energisektor i över 30 år. Han går vant bort till bordet och tar sig en kopp svart kaffe. Sedan sätter han sig ner, lägger ena benet över det andra och börjar recensera Barack Obamas energipolitik.

– Glöm aldrig det här, säger han, Obama har faktiskt lovat att stänga landets kolgruvor. Och visst, jag kanske inte skulle bry mig så mycket om hur vi tillgodoser vårt energibehov – men om man inte ersätter de jobb som då försvinner i ett slag så är det bara huvudlös politik.

Trots Obamaregeringens uppluckringar kring statliga kolinvesteringar är allmänhetens inställning till ”politiker utifrån” i Wyomings gruvstäder den samma som alltid: skeptisk och avvaktande.

– Obama har förklarat krig mot kolet, något annat kan vi inte tolka det som, säger Jeff. Allt snack om höjda skatter för koltransporter och utvinning gör att vi i längden inte kan konkurrera med omvärlden. Vi genomlever redan nu en depression. Och kolpriset är inte det bästa.

Jeff har jobbat i Black Thunder, en av Wyomings äldsta kolgruvor som fortfarande är i bruk. Han beskriver en gruvpolitik som kretsar kring Powder River Basin – den enorma mineralrika regionen i Wyoming och Montana som i dag är hemvist för världens största kolreserver – som ett hav som tidigare bestod av en uppsjö kolgruvor, men numera består av några få jättegruvor med några få mäktiga ägare.

– Men det finns pengar att tjäna här, tro inget annat. Och den globala energiproduktionen hittar knappast mer lukrativa arbetsfält än här i östra Wyoming.

 

Kolet består

Jeff är inte ensam om att tala om Obama och ”östkustens” (ett annat ord för icke-republikaner) ”krig mot kol”. Ett krig som här handlar om jobb, inkomster, ett anständigt liv. På sätt och vis är det sant. Eller i varje fall, det var sant. I sekel har gruvdriften varit Wyomings livlina. Delstaten är USA:s näst mest glest befolkade och trots den mänskliga omsättningen och den ändlösa strömmen av trafik längs de fint asfalterade vägarna känns Wyoming som en strand under ebb. Vågor kommer och går, men allt förblir i ständig rörelse, människor kommer till Wyoming för en tid, sedan reser de vidare. Å andra sidan är ensamheten och isoleringen en märkbar del av invånarnas identitet. En kultur som kretsar kring boskap, jakt och vildmark behöver kanske inte fler invånare än de Wyoming för tillfället ståtar med. Däremot är det oklart om delstaten på sikt kan överleva: koltillgångarna lär en dag ta slut och då finns inga kollaster att taxera. Vad händer då? Jag ställer frågan till många jag möter och ett slags förnekelse träder fram, i kollektiv form.

– Äsch, det där är bara skitsnack som en massa klimatkommunister har hittat på, säger en man i rodeostaden Cody, som ligger granne med världens äldsta nationalpark Yellowstone. Kol har alltid funnits i Wyoming och kommer alltid att finnas, understryker mannen.

Konversationer där den ena parten är så övertygad om sina argument strandar ofta i tystnad.

 

Migration

Andra gruvkarlar har börjat anlända till Judys café. Judy själv har fullt upp med att breda smörgåsar och höra efter hur det står till med allas familjer – varav många bor långt därifrån, i andra tidszoner.

– Jag brukar ringa och väcka min dotter efter sju, säger en av dem.

Dustin Bleizeffer är journalist och har under många år bevakat kolruschen i Wyoming. Han bodde tidigare i Gillette men flyttade för några år sedan till Casper, i centrala Wyoming. Han blir inte förvånad när han lyssnar till mina segdragna försök att få till stånd möten med kolbolagens ansvariga – att få tillstånd att besöka Wyomings kolgruvor visar sig lika tidskrävande som att räkna stjärnor en klar natt.

– Kolbolagen lägger locket på, förklarar Dustin, de pratar inte med någon om de inte absolut måste. Allmänheten får främst ta del av information i form av pressmeddelanden som kolvänliga tidningar trycker som ”nyheter”.

Från det spartanska motellrummet i utkanten av Gillette försöker jag att ringa de nummer jag kommit över. Inget svar. Jag fortsätter att skicka e-post, ligger på, men utländska reportrar hör inte till de mest välkomna i kolstäder som Gillette. Inblicken i stadens kolrusch visar sig ändå finnas närmare tillhands än jag anar; granne med mig bor Nick, en ung man med släpande sydstatsdialekt.

– Söker du jobb? Jag har inte sett dig här tidigare, säger han när vi hälsar på varandra.

– De anställer vid oljefälten och i kolgruvorna, det är bra pengar. Men hårt jobb.

Nick är en av tusentals arbetsmigranter som till följd av hög arbetslöshet övergett forna industristäder i USA:s södra delstater, och på vinst och förlust kört norrut för att ta jobb – vilket som helst – inom den blomstrande kolindustrin. Under samtalet rengör han sina arbetsstövlar och putsar arbetshjälmen (det är svårt att urskilja företagets namn bakom all ingrodd smuts). Jorden tycks vägra släppa taget om de tjocka skosulorna. När klockan passerat 06.15 sätter han sig i sin vita pickup och kör iväg till gruvfälten utanför Gillette.

 

Hem på hjul

Boendepriserna har skenat iväg i Wyoming i allmänhet och i boomstäder som Gillette i synnerhet. I utkanterna av staden blänger mobila hus på hjul med reaskyltar på dörrarna ut över de förbipasserande. Ett sådant blir ditt för drygt 150 000 dollar; det är fina och solida kåkar, men för liknande summor kan man på andra håll i USA få palatsliknande bostäder. Sådan är situationen i den amerikanska Västern. I North Dakotas oljestäder har boendepriserna skenat iväg och de cirka tusen hemlösa i gruvstaden Williston (en av USA:s dyraste platser att leva på i dag) är välavlönade vita män som arbetar inom energisektorn, men som till följd av bostadsbristen tvingas övernatta i sina bilar, i stall eller under bar himmel.

I Gillette har de ökade levnadskostnaderna också medfört ett ökat våld innanför hemmets väggar. Men på ytan är det få detaljer som vittnar därom: stadskärnan är gemytlig och längs huvudgatan hänger vimplar som förkunnar att Gillette är ”USA:s energihuvudstad”. Nära Main Street fångar konstnären Harvey Jacksons enorma väggmålning mitt intresse: en väderbiten man i stråhatt blickar rakt mot betraktaren. Bakom honom syns Wyomings ändlösa vidder, en plöjd åker. Väggmålningen är en resa bakåt i tiden, till tiden för migrantarbetarnas strapatsrika färder västerut, mot USA:s obebodda prärie- och bergsregioner.

 

Vem städar upp?

Det känns som en börda, alltsammans. Få städer är så omringade av energiresurser som Gillette. Det kan i lika hög grad uppfattas som en börda eller en skänk från ovan – marknaden tror på det senare. Vilka andra ekonomiska alternativ finns vid sidan av olja, kol och naturgas? I skrivande stund planerar man att dra hundratals mil järnväg genom primärskogar, indianreservat och känsliga naturområden. Kolindustrin betalar notan och det är inte tänkt att järnvägen ska transportera människor utan kol. Målet är Stillahavskusten utanför Seattle och en hamn som i dag blickar ut över arbetslöshet, men där det finns värdefulla fiskevatten som bland annat livnär amerikanska ursprungsfolk. En kolhamn innebär förvisso arbetstillfällen, men koltågens utsläpp på vägen dit är en av många ekologiska och sociala farhågor. Dustin Bleizeffer sätter dessutom fingret på en ny trend inom amerikansk kolindustri: paradigmskiftet från inhemsk förbrukning till export.

– Planerna på en kolhamn vid Stillahavskusten tyder på att USA inte längre har full kontroll över den globala kolmarknaden, säger Bleizeffer.

– Tidigare har politiker i Washington kommit undan med argumentet om att ”amerikanskt kol” förser ”amerikanska hem” med värme och energi, och det låg något patriotiskt över hela kolindustrin. Men nu går merparten av Wyomings kol på export till Indien och Kina. Det sätter det amerikanska kolet i en helt ny dager, där större krav på globalt ansvar och långsiktighet måste träda fram och ges plats.

Min tanke återvänder till den väldiga väggmålningen i centrala Gillette, till migrantarbetarens tidlösa blick. 2000-talets migrantarbetare har inte kommit till Wyoming för att stanna, utan för att hjälpa till med att gräva upp delstatens naturskatter och skeppa dem härifrån. Sedan reser de vidare. I kolets spår. Men vem städar upp efter dem? Konstgalleristen Glennis Palmer, dotter till irländska nybyggare, har bott i USA:s sista utpost i hela sitt liv. Hon skakar på huvudet och ler, övertygad om sin sak:

– Kolet i Wyoming kommer att räcka för alltid. Vi ber till Gud, lever våra liv som vi alltid har gjort och fortsätter att tjäna pengar på det som Gud har gett oss. Punkt.

 

Klas Lundström

Klas Lundström är journalist och författare. I november 2013 utkom hans bok Arkipelagen – Indonesien sträcker på sig.


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.