Bernt Österman skriver om att sakna  en nyckelkompetens.

Till de största tankarna jag tänkt hör insikten om att den enda riktigt betydande skiljelinjen mellan människor handlar om blyghet. Jag kommer inte riktigt i håg vilken händelse det var som fick mig att tänka just den tanken och visst kan det vara en liten överdrift. Ändå kan man nog säga att den blyga och den som inte är blyg lever i skilda världar.

”Du måste börja med att förklara varför blyghet är viktigt att skriva om just nu”, sa N. då jag berättade om mina planer på den här artikeln. ”De blyga är under attack”, hade jag tänkt börja med att säga. Men jag tänker mig förstås inte ett regelrätt anfall, utan smygande förändringar utan uttalad måltavla. Som ofta döljer sig bakom honnörsord som ”livslångt lärande” och ”flexibel” arbetskraft, eller de ”nyckelkompetenser” som man numera vill att vi besitter. Eller vad sägs om följande plock från en lista som finns på utbildningsstyrelsens webbsida: interaktion, samarbete, säkerhet, initiativförmåga, företagsamhet och aktivt medborgarskap. Inte oväntat finns det också ett tryck på att sjukförklara den blyge. Jag skall återkomma till detta.

Men kanske vi först borde veta vad vi talar om. Eller behövs det förklaringar? För visst finns det väl en enkel och vardaglig föreställning om vad blyghet är, som vi alla är ense om? Precis som vi vet vad en aggressiv, humoristisk eller självsäker människa är. Det var åtminstone vad jag trodde tills jag började föra frågan om blyghet på tal. Det visade sig nämligen snabbt att människor som man inte för sitt liv kunnat uppfatta som blyga plötsligt hävdade att de nog i grund och botten är det. Eller ta sättet på vilket blyghet kan anföras som en förmildrande omständighet för en tredje person som bara verkat konstig i största allmänhet (”för du måste förstå att han egentligen är väldigt blyg”).

Hur som helst tänker jag inte gå med på en definition där jag inte själv ryms med. Jag är nämligen blyg så det förslår. Jag är också personen som fick höra att jag är ”so shy that I am afraid to speak with you” av en italiensk kvinna på en konferens i Tyskland för ett tjugotal år sedan. Liknande händelser kunde jag rada upp så det räcker och blir över, ur mitt liv som blyg. Men naturligtvis kan det ändå inte helt uteslutas att människor inte menar precis det samma med blyghet. Så i stället för att bara beskriva mina egna upplevelser tänkte jag börja med att titta på den gemensammaste grunden vi har, ordböckerna. I Svensk Ordbok står det till exempel så här: blyg: ”som känner sig osäker och utlämnad vid umgänge med andra p.g.a. dåligt självförtroende, ovana vid främmande människor osv.” , och som exempel ges ”en blyg och tystlåten liten kille”, ”blyg för flickor” och ”under sitt hårda skal är han egentligen ganska blyg”.

Det låter faktiskt som någonting alla kunde vara ense om. Men samtidigt ger karakteriseringarna förstås bara en ganska opreciserad stomme för att beskriva fenomenet blyghet. Ändå kan man nog tydligt se hur det kommer sig att just den blyge har särskilda svårigheter med de nämnda nyckelkompetenserna, som alltså förutsätts för ”kontinuerligt lärande och för att individen ska komma till rätta i framtiden, i nya situationer och i ett föränderligt arbetsliv”. Vilket förstås bara bekräftar någonting vi alla redan vet. Ett typiskt kännetecken för en blyg person är ju att han eller hon är rädd för att börja om från början, genom att till exempel byta arbetsplats eller studiemiljö. Vad blyghet än är, så handlar det också uppenbart om någonting som särskilt uppträder i relationen med främmande människor. Det innebär förstås även att det finns ett utrymme för ett annorlunda beteende i förhållande till dem som inte är främmande. Även blyga människor kan ha vänner och givetvis anhöriga, som fanns där från början. Det finns också ett fenomen som att bara bli van vid en person, om tillräckligt med tid står till buds. Men det handlar mer om en lättnad som växer fram från fall till fall, än att allmänt vänja sig vid människor, skulle jag vilja säga.

***

Men ”känner sig osäker” över vad då och på vilket sätt ”utlämnad vid umgänge med andra”? Den blyges särskilda upplevelsefält är inte alldeles lätt att beskriva. Jag vet inte om jag till exempel skulle vilja säga att blyga personer upplever andra som hotfulla, som sådana. Osäkerheten gäller den egna personen och det egna uppträdandet. Hotfullheten den blyga kan uppleva hos den andra handlar kanske allra mest om att bli avslöjad i sin osäkerhet – ”se hur han rodnar”, eller ”vet du, att du inte har  sagt någonting under hela kvällen”. Blyghet är sannerligen inte en olat, som kan tacklas genom att göra sin bärare uppmärksam på den.

Jag undrar om man inte kunde tänka på blyghet som en slags överkänslighet, lite på samma sätt som vissa människor kan reagera starkare på lukter och ljud än andra? Men vad är det i så fall den blyga är så känslig för? ”Närvaro” eller ”att vara närvarande”, kommer det för mig. Hur man ter sig och vad den andra ser. Att ta upp en plats med ett eget anspråk. Samtidigt är det inte betydelselöst vilken typ av ”umgänge” det handlar om. Den blygas svårigheter träder fram särskilt i det direkta mötet mellan människor, som då ”främmande” kommer på besök, eller bara i situationer då man är tvungen att ”störa” någon med ett ärende genom att knacka på en dörr eller ringa upp. Jag gissar att många blyga delar erfarenheten av att det är lättare med brev och kanske också har tänkt tanken om e-post som ett välsignat hjälpmedel.

Blyghet associeras, tror jag, ofta med attribut som scenskräck. När människor vill berätta om sin ”dolda blyghet” kan det också vara just nervositeten att uppträda inför en grupp de hänvisar till (”vet du, jag får svettiga händer”). Själv kan jag ändå väl tänka mig blyghet utan en accentuerad rädsla för att till exempel hålla ett anförande. Det gemensamma för umgänget med enskilda personer och ett föredrag inför en grupp är kanske rädslan för att tappa kontrollen och göra bort sig, men det finns också uppenbara skillnader. Att tala inför en grupp handlar inte på samma sätt om att ta ett initiativ eller att möta en blick. I själva verket tillhör föredraget de mest väldefinierade situationerna för mänsklig interaktion som finns – nu står jag här och pratar och ni sitter där och hör på. I en församling märks den blyga mindre på förmågan att leda ordet än på oförmågan att vinna det, om det inte finns ett system.

***

I Lars von Triers film Melancholia uppträder tanken om att den depressiva besitter en särskild kunskap, vilken plötsligt visar sig då världen är i färd med att gå under. Jag vet inte hur det är med det Trierska fallet, men det låter fullt möjligt att förknippa blyghet med en särskild kunskapsförmåga eller intuition. För är inte överkänslighet alltid uttryckligen också ett sinne för det som andra kanske inte ens noterar? Jag föreställer mig att blyga till exempel kunde vara särskilt begåvade i att avläsa stämningar i ett rum, som tecken på att någon annan känner sig osäker eller är i färd med att göra bort sig. Det här kunde i så fall också vara en skillnad mellan blyghet och andra tystlåtenheter (jag tänker på autism).

Som fenomen är blyghet förstås ingenting nytt, men tanken om blyghet som en sjukdom tycks inte ha mer än drygt 30 år på nacken. I boken Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness (2007) berättar litteraturprofessorn Christopher Lane historien om hur det gick till när American Psychiatric Association förvandlade blyghet från en normal mänsklig egenskap till en av de vanligaste psykiska störningarna, under termer som social fobi och social ångest. Samtidigt är bilden Lane serverar av dagens psykiatri milt sagt dyster. Läsaren får ett intryck av ett system som, med läkemedelsfirmornas goda minne, gjort det till sin målsättning att lyfta in allt större bitar av det emotionella fältet i den kanoniserade DSM-diagnostiken (amerikansk handbok med standarddiagnoser för psykiatriska sjukdomar red.anm.). Inte oväntat har det också dykt upp droger på marknaden, som påstås vara till hjälp för svårigheter som att ringa någon du inte känner, att förföra någon och – faktiskt –  att urinera på en offentlig toalett.

Ändå nickar jag inte bara instämmande då jag läser boken. Bland mängderna av dokument och läkemedelsreklam Lane lägger fram för att beskriva processen bakom patologiseringen av blyghet, börjar jag ändå famla efter mera djupgående förklaringar. För inte kan det väl bara handla om ett godtyckligt diagnossystem i kombination med ett kommersiellt intresse? Borde man inte också fundera på vad en sjukdom egentligen är och vad som bestämmer det normala? Förstår man till exempel en sjukdom som en funktionsnedsättning, blir frågan om vilka funktioner vi förväntas fylla också genast relevant. Frågan om varför blyghet plötsligt så tydligt ses som en till sjukdom gränsande brist är inte oberoende av att arbetslivet blivit ”föränderligt”,  som det heter. Eller av att de flesta hävdvunna systemen för parbildning har skrotats, för den delen.

***

Någonstans här vaknar förstås också frågan om jag ändå inte är lite för ogin mot utbildningsstyrelsen, som jag refererade till i början? För gör dom inte precis vad dom är satta att göra, då de lyfter fram frånvaron av blyghet som en nyckelkompetens för vår tid (enligt min tolkning)? Oberoende av vilka skälen till att just blyghet hamnat under tryck än är, så finns det kanske ändå någon form av träning som tidigt kan sättas in som hjälp? Jo, det kan det finnas och jag har inte heller påstått att ingenting kan hända med en persons blyghet, inklusive min egen. ”It has been a pleasure, Mr. Ostermann!”, kan jag rent av numera få höra då jag åker på konferens.

Ändå vill jag nog hålla fast vid att blyghet markerar en av de stora skiljelinjerna mellan människor, och kanske till och med är den allra mest betydande av de skillnader som avser personlighet. Jag tror inte heller att en människas blyghet någonsin helt försvinner, också om den med tiden kan tunnas ut eller komma att uppträda i en litet annorlunda skepnad. Man kunde kanske därmed dra en parallell mellan blyghet och vissa av barndomens andra överkänsligheter, som åksjuka. Men den är det förstås lättare att medicinera.

 

Bernt Österman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.