En lek för vuxna

av Heidi Johansson

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i lekar för vuxna, inte heller i de pedagogiska simuleringslekar man lätt stöter på när man jobbar med antirasism. Alltför ofta är det något specifikt som är tänkt att hända, det lyckas inte, och instruktören förklarar snopet att ”egentligen var det meningen att ni skulle uppleva att…” Platt fall. Men tji fick jag en gång, för just en sådan simuleringsövning blev en av det ifrågavarande seminariets mest oförglömliga upplevelser.

Ni känner säkert till formatet – deltagarna delas in i grupper, i vårt fall tre, som var för sig bildar ett samhälle. Instruktörerna iklär sig sedan roller som till exempel polis och byråkrat. I vår version av leken skulle alla tre samhällen försöka utveckla sig med invånarnas bästa i åtanke: bygga infrastruktur som vägar, skolor, hälsovårdsstationer och vad som nu kändes viktigt. Vi fick inte interagera med de andra samhällena under övningens gång, trots att vi satt nära varandra och såg varandra hela tiden. Leken började med att vi alla köade till byggnadslovskontoret för att få blanketter som skulle fyllas i för att man skulle få köpa byggmaterial. Sedan var det fritt fram att bli inspirerad och bygga allt som materialet och fantasin räckte till.

Något jag inte kunde undgå att märka var att gruppindelningen var långt ifrån slumpmässig. När vi gick in i ”lekrummet” fick vi alla varsitt klistermärke i en av tre färger. Alla som kom från USA, Europa eller Australien placerades i någon av grupperna ett och två, medan de som kom från Afrika, Latinamerika eller (Sydost)asien placerades i grupp tre. Så satte vi oss ner kring våra samhällen, än så länge bara vita kartonger, varpå grupperna valde varsin representant som skulle köa till byggnadslovskontoret.

Mycket snart kunde vi i grupp ett och två konstatera att vi fick stora problem. Antingen var det slut på just den blankett vi skulle fylla i, eller så lyckades vi inte fylla i den korrekt. Andra gånger råkade just den person som borde stämpla blanketten vara borta – eller så hade vi fyllt i fel blankett och lyckats irritera personalen till den grad att vi blev utkastade. Eller så hade vi helt enkelt inte råd med materialet. Plötsliga prishöjningar var vanliga. Mycket sällan lyckades vi alltså få något byggmaterial, och när vi fick något var det udda delar som vi inte riktigt visste vad vi skulle göra med. Annat var det för grupp tre. Byggnadslovskontoret mer eller mindre trugade på dem material i alla tänkbara färger och former, de blev överösta med resurser och hjälp, vare sig de visste fråga efter det eller inte.

När vi i grupp ett och två ändå försökte bygga något av vårt otympliga material dök en polis upp och sa att vi inte hade de rätta tillstånden, eller så kom en tropisk storm och ödelade allt. Efter massvis av försök och lika många misslyckanden orkade vi i grupp ett och två inte riktigt bygga mer. Vi satte oss ner och pratade om annat, sneglade ibland på grupp tre som gått in för sina byggprojekt till tvåhundra procent. Det var skyskrapor, broar, konstnärligt anlagda parker och futuristiska konstruktioner i alla regnbågens färger. De hade uppenbart roligt, skrattade högt och förde intensiva diskussioner om diverse arkitektoniska detaljer.

Efter en timme bad vår instruktör oss att börja utvärdera vad vi varit med om. Tja. Vi i grupp ett och två berättade hur illa vi behandlats på byggnadslovskontoret. Och om polisernas godtycke, de tropiska stormarna. Man kunde se hur deltagarna i grupp tre blev alltmer bestörta. En av dem sade ”hjälp, jag hade ingen aning…” och en annan fortsatte ”nej, jag var så ivrig över våra byggprojekt att jag ärligt talat inte ens tittade på vad ni höll på med…”. Och vi i grupp ett och två, vi skulle säkert mycket snart ha gått ombord på ack så skrangliga farkoster, för att förflytta oss över parkettrutorna till allt det färggranna och glänsande.

 

Heidi Johansson

 

Lämna en kommentar