Trygve Söderling försvarar Foucault i Ny Tid 13/2014 på ett så sympatiskt sätt att man nästan vill ge efter. Men det jag inte kan hålla med om är Foucaults uppfattning om hur människors beteende för att skaffa mera kunskap och bete sig vettigare (till exempel bli friskare) är ett resultat av någon oidentifierad, ond och disciplinerande makt. Jag föredrar alla gånger Norbert Elias framom Foucault: vi är mera självdisciplinerade eftersom vi är mera civiliserade. Vi vill veta mera och vi vill inte göra dumheter. Vi vill arbeta bättre. Vi har också blivit mera demokratiska och jämlika. Och allt detta genom en civiliseringsprocess.
Angående universiteten stämmer det att vi uträttar mera utan övervakning och utan att någon direkt bestämmer över oss. Men min tes är att det ändå finns en makt som kan identifieras. Den utnyttjar vår egen vilja att agera rationellt, arbeta bra och belönas. Tidigare var professorerna ganska fria att göra vad de ville utan någon större kontroll. Nu övervakas och evalueras alla och professorerna har lika lite makt som andra forskare. Makten har flyttats högre upp. Men den existerar. Och det går att analysera vem som fått mera och vem som fått mindre makt under det senaste decenniet.
I värsta fall är Foucault ett svepskäl för mera okunskap och dumhet. För en kort tid sedan läste jag en bra kritik av Vladimir Shljapentokh om Suvi Salmenniemis nya (redigerade) bok om Ryssland. Han lyfter bland annat fram Salmenniemis artikel om ryska businessmän där empirin är en bok om hur man blir bättre företagare (alltså diskurs). Härav drar Salmenniemi långtgående slutsatser utan att bry sig om att ens diskutera konkreta fall, som visar på motsatsen. Det är alltså ganska typiskt foucaultsk diskursanalys. Sådana exempel finns det legio. Foucault har legitimerat massor av dålig forskning, framför allt skrämselforskning (typ: ”ni skall inte låta testa er eftersom det är biomakt”). Jag kunde rada upp hur många exempel som helst. Som kulturkritik kan det vara vitsigt men som forskning är det oftast bedrövligt. Särskilt när Foucault kopplas samman med biologin.
J P Roos
