Not in my backyard

av Karin Creutz

 

På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter

ska vi spela du och jag en kort minut.

Kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner

innan gårdskarln Sankte Per oss motar ut. 

(Ulf Peder Olrog, 1945)

Gårdskarlen Sankte Per gör sitt arbete på uppdrag av bostadsaktiebolagen, men i dagens Helsingfors vill också invånarna mota ut oinbjudna gäster. Tyvärr verkar det råda brist på slantkastande änglar i Helsingfors bostadskvarter.

Förändringar i människans näromgivning väcker ofrånkomligen känslor. Varje arbetsresa, butikstur eller utflykt till sandlådan binder oss allt starkare till vårt grannskap.

Boende väcker känslor – det är aldrig frågan om endast var våra kroppar sover om nätterna. Vårt bostadsområde är del av oss själva, av vem vi är. Det är inte en fråga enbart om identitet, det är summan av de dagliga livsupplevelserna. Det är de vardagliga rutinerna, vardagens rytm, som formar oss och vår omgivning. Bor man i till exempel Tölö är ens liv bundet till Tölös utveckling.

Helsingfors växer och utvecklas kontinuerligt. Nya bostadsområden tar nya platser i besittning, gamla bostadsområden förtätas och förnyas. Stadens temporala spännvidd är lång. Årtiondena går. För människan kan staden te sig oföränderlig och stabil, trots att nya planer ständigt gror som frön. När den hemvana miljön förändras är det ofta en chock. Det kan gälla den direkta näromgivningen: trots att ett höghus kan vara en allmänt understödd idé är det få som är beredda att ge upp sin havsutsikt.

Ibland kan det vara svårt för en utomstående att förstå varför vissa förändringar är så märkbart störande. Exempelvis förstädernas kondensering medför ofta bättre service och trafikförbindelser.

Ändå väcker förändringarna känslostormar. Då nya cykelvägar planerades på Mechelingatan år 2013, samlade sig invånarna till en hetsig opposition. Förändringarna var ovälkomna och politiker såsom Harry Bogomoloff (saml) tog ställning i sociala medier: dessa huvudlösa planer måste förhindras. På cykel rör sig den dåliga skattebetalaren, med bil den goda.

När ett internat för utvecklingsstörda planerades i Marudd, reste sig maruddborna till uppror. Ett internat för utvecklingsstörda passade enligt dem inte i bostadsområdets profil. Likaså fick planerna på ett skyddshärbärge och internat för bostadslösa i Tölö invånarna att protestera högljutt. Rosavillagatans internat i Tölö planerades för sin nuvarande plats år 2006. Majoriteten av områdets invånare motsatte sig det.

Internatet anlades just där eftersom det just där fanns en färdigt tomt som var planlagd för internatet. I bakgrunden hägrade en önskan om att snabbt minska på bostadslösheten i Helsingfors. Striden om internatet utkämpades under hela byggets tid, och den har inte ännu lagt sig. Stadsfullmäktigeledamot Terhi Koulumies (saml) vill stänga internatet, således behandlas saken ännu detta år i stadsfullmäktige.

 

Hemmet som investering

Det är inte konstigt att man fäster sig vid sitt bostadsområde och vill påverka det. För en stor del av befolkningen står ändå mera på spel än enbart boendemiljön. Ägarbostäder förändrar relationen både till den egna lägenheten och till hela den omgivande staden.

I den allmänna förståelsen av fenomen som boende och ägande hägrar ekonomiska intressen som tolkningsram – inte överraskande eftersom bostadsmarknaden i sig själv är en av kapitalismens manifestationer. Det kapitalistiska systemets kolonialisering av livsvärden är också synligt i människors relationer till sina hem. Ägarboende är i Finland märkbart understött. Försäljningsvinstens skattefrihet och ränteavdragen gör ägarboendet till den lönsammaste boendeformen. Således slår man rekord i ägarboende: år 2009 bodde 68 procent av hushållen i ägarbostäder.

En ägarbostad är aldrig enbart ett hem – den är alltid också en investering. Ekonomiska överläggningar och investeringens värdeökning sammanblandas med omsorgen om hemmet och med granskningen av grannskapet. Berghälls brödköer har väckt protester med argument om hur mycket de sänker aktielägenheternas värde, och samma polemik har varit synlig beträffande gatuarbetet i samband med Drumsös metrostation. Relevansen ligger inte i om en verklig värdesänkning sker, så länge som upplevelsen av en potentiell sänkning är tillräckligt stark.

För majoriteten av bostadsägarna utgör lägenheten den överlägset största delen av förmögenheten. Således är det inget under att bostadsägandet förändrar förhållningssättet till omgivningen. När man har investerat i årtionden för att få sin bostad betald, är det svårt att skilja förhållningssättet till bostaden från de ekonomiska kalkylerna om värdet på stadsdelens lägenheter.

Att köpa en lägenhet är för en majoritet av finländarna möjligt endast genom att ta lån. Utöver att ägarlägenheten leder en in på tankebanor om bostadsområdet som en förlängning av den egna investeringen, binder lägenhetsköpet en vid lönearbete som en del av det kapitalistiska systemet för årtionden. För den bostadsskuldsatta blir en förändring av livet eller byte av omgivning en komplicerad process. Skulden är för den enskilde människan en stor sak.

 

Inte på min bakgård

Rädslan för allt som uppfattas som negativt för den egna omgivningen och för hemmets ekonomiska värde, kan exemplifieras med fråga nr 8 i Yles valmaskin inför kommunalvalet 2012: Vilken av följande inrättningar skulle du föredra i ditt omedelbara grannskap? Välj ett alternativ. Som alternativ räknas en rad inrättningar upp, som alla väcker en föreställning om sociala problem – natthärbärge för bostadslösa, bytesstation för knarksprutor, mottagningscentral för asylsökande, vårdhem för problemungdomar, eller avgiftningscentral för missbrukare.

Frågan i sig innefattar tanken om att välja det minst dåliga alternativet, snarare än att välja den bästa av en handfull positiva inrättningar. I den mån något av alternativen inte har en negativ klang i sig, medför kontexten en sådan. Listan skulle knappast utökas med alternativ som en vacker park eller trevliga små butiker för shoppande citymänskor – snarare med ofördelaktiga alternativ såsom en avstjälpningsplats. Förhållningssättet till mindre lyckligt lottade medmänniskor har lättviktshumanism och tunga ekonomiska intressen i vågskålen.

Not in my backyard (inte på min bakgård), det så kallade nimby-fenomenet, beskriver de situationer då invånare motarbetar planerade förändringar i närmiljön.

I Finland har nimby-kontroverserna ofta berört subventionerat boende eller social service. I internationell, och speciellt angloamerikansk kontext, har termen snarare sammankopplats med miljökonflikter, förorenade jordområden och kraftverk. Rädslan för det främmande och okända uppfattas som orsak till nimby-oppositionen.

Om man ögnar igenom bostadsannonser får man snabbt en uppfattning av vad som uppfattas som önskvärt på bakgården: ”Det här år 1913 byggda huset ligger precis intill all service i Hagnäs: Hagnäshallen, caféer och restauranger finns på promenadavstånd” (Aktia fastighetsförmedling 22.3.2014). ”All service” innebär konsumtion i Hagnäshallen och social samvaro på Hagnäs caféer. De som agerar inom marknadsekonomins diskurs tolkar medborgarnas ideologiska val, och fastställer samtidigt dessa. Bristen på hyresbostäder bidrar till den marknadsekonomiska bostadspolitikens dominans (läs mer om detta på sidorna 16-17).

 

Misskännande

Forskarna Riikka Perälä och Anna Alanko har lyft fram debatten om Rosavillagatans skyddshärbärge som ett exempel på sociologen Pierre Bourdieus begrepp misskännande. Det huvudsakliga problemet har inte förefallit vara att det i Finland finns bostadslösa ungdomar som lider av mentala och missbruksproblem, utan att de finns i Tölö.

Stolta medborgare flaggar ofta med hur demokratiskt och likställt Finland är. I praktiken borde det innebära att man godkänner att Finland är demokratiskt och likställt också på sin egen bakgård. Om man vill bo i ett land och i en stad som motarbetar bostadslöshet, måste man acceptera att också hemmen för bostadslösa är belägna någonstans.

(Det är sedan en annan sak om man inte vill att de existerar överhuvudtaget. Sannfinländarnas riksdags- och stadsfullmäktigeledamot Tom Packalén kallade Rosavillagatans stödboende för ”helvetets förgård” och sade att en sådan inte borde finnas på någons bakgård.)

För att återvända till Ulf Peder Olrogs dikt: ”Inga rena vita skjortor har vi fått som dygdens lön / din skära lilla pyjamas passar inte i miljön”.

Karin Creutz & Veikko Eranti
är sociologer
Illustration: Jenny Lucander-Holm

Källa: Riikka Perälä & Anne Alanko: Ruusuilla elämistä – ja kuolemista. Terveyden ja hyvinvoinnin laitos.
YP-blogi, 2013..

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.