De enkla nöjen som New York erbjuder den unga Anatole Broyard, född och uppvuxen i de franska kvarteren i New Orleans. Som han beskriver i memoarboken Vykort till litteraturen är dessa givetvis böcker och författarskap. Det är Franz Kafka som är så gott som allas husgud, och det är synd att den engelska originaltiteln på boken, Kafka was the rage, har gått förlorad i översättningen till svenska – en översättning som i övrigt är smidig och nyanserad. Det är Matilda Södergran som står för den svenska språkdräkten.
Broyard upptäcker också konsten i New York, främst abstrakt sådan. Picasso och Dáli är i ropet. När Broyard efter kriget, som han deltog i, flyttar till Greenwich Village, blir han omhändertagen av Sheri Donatti, en av Anaïs Nins skyddslingar. Donatti är konstnär och excentriker med ”den slags personlighet som precis höll på att bli på modet i Greenwich Village 1946”, det vill säga en personlighet som till lika delar består av ett konstnärligt sinne, en egensinnig känsla för mode, samt en gnutta högmod och arrogans. Donatti blir den unge Broyards älskarinna, och en dominerande sådan.
Donatti presenterar Broyard för alla som betyder något i Greenwich Village, men så småningom blir deras relation alltför spänd och neurotisk och Broyard går till slut sin egen väg. Och det är då han på allvar kommer in på litteraturens bana. Bland annat öppnar han en egen bokhandel, en dröm han burit på ända sedan han under andra världskriget var stationerad i Tokyo.
Under 40-talet kryllar The Village av stora och berömda namn, men det är ändå när Broyard återger anonyma eller mindre kända individer som berättelsen lyfter och författarens iakttagelser är som skarpast och mest originella. Den dödssjuke vännen Saul, till exempel, en ung judisk intellektuell som bär sitt lidande och försöker förvandla det till något heroiskt och upphöja det till livsinnehåll. Eller författaren Delmore Schwartz, som har förevigats i historiens annaler inte minst på grund av att Lou Reed dedikerade sin låt ”European Son” åt honom. En scen där Broyard ackompanjerar den storväxte och överviktige Schwartz till en dyr affär för att köpa en ny kostym är underbar i all sin ömma slapstick.
Anatole Broyard blev med tiden en av USA:s främsta litteraturkritiker, samt lärare i kreativt skrivande vid flera universitet i New York. Sinnet för litteraturen finns alltså definitivt där. Men ändå är det något som skaver. I boken finns en tradig envishet i att påminna läsaren om att detta utspelar sig i New York. I Greenwich Village. Under åren 1946 och 1947. När jag når följande formulering blir det helt enkelt för mycket: ”När en tjej år 1947 tog av sig trosorna var hon mer naken än någon kvinna någonsin hade varit före henne”. Det är olovligt sentimentalt. Och att jag använder just det ordet får i sammanhanget betraktas som snudd på katastrofalt med tanke på att bokens författare själv anger tonen för sin egen och sina gelikars litteraturuppfattning under den tid han skriver om: ”sentimental var det värsta ordet i litteraturkritiken”.
Sorry, Anatole, du har visserligen skrivit en fin bok, i stil med Chronicles av Bob Dylan och Ringolevio av Emmet Grogan, men du har begått det som du själv i din ungdom betraktade som en litterär dödssynd.
Mathias Rosenlund
Anatole Broyard:
Vykort till litteraturen.
Memoarer om Greenwich Village. Översättning: Matilda Södergran. Rámus förlag, 2014
