Jag avskydde alltid matematik i skolan. Trots det läste jag lång matematik i gymnasiet, och tvingades ta privatlektioner i derivering utanför skoltid för att klara kurserna. En viss major Lindström med skrynklig kavaj satt och pinade mig och min kompis tills vi åtminstone hade ett hum om vad en derivata var för något. Hade jag fått välja, hade jag antagligen lämnat bort matematiken helt och hållet.
Inte visste jag då att en stor del av min journalistiska karriär skulle gå ut på att granska tabeller, statistik, procenttal och räntor. Att det rentav skulle vara centralt för att jag ska kunna skriva sanningen om Finlands och världens tillstånd att jag vet skillnaden på median och medeltal, förstår hur man kan fuska med statistik, vet hur felmarginaler, sampel, väntetal och sannolikhet fungerar. Även om jag hade vetat det, hade det inte spelat någon roll. Då jag gick i gymnasiet skulle jag nämligen inte bli journalist, utan teaterregissör.
Tidningen Kanava hade nyligen en text om undervisningsministeriets arbetsgrupps förslag för framtidens gymnasieundervisning. I korthet går de tre förslagen ut på att det mesta ska bli valbart och undervisningen ska göras ”inkluderande”, ”interaktiv” och ”helhetsinriktad” – vilket i praktiken betyder att i stället för att läsa böcker och göra läxor, ska eleverna göra jippoaktiga grupparbeten kring lösa teman som de själv väljer.
Matematiken ska visserligen inte bli valbar, men det blir bland annat real- och konstämnen. Bland annat historia ska man inte behöva läsa i gymnasiet. Det är ytterligare ett ämne som jag antagligen hade valt bort i gymnasiet, eftersom mitt överhängande minne av högstadiets historia var att jag satt och försökte pränta in de svenska kungarnas namn i mitt huvud. Inte kunde jag veta att gymnasiets historieundervisning var så intressant som den var – eller hur central historiekunskapen skulle vara för mitt framtida yrke. Eller att mitt gymnasium hade en historielärare som under en skoldag gick från att vara slätrakad till att ha helskägg – en utveckling som alltid var lika spännande att följa med.
Undervisningsministeriet vill ”omforma allmänbildningen” och föra in all vår nya teknik i undervisningen – med grupparbeten och roliga inspirerande arbetsmetoder. Och visst – man måste försöka få eleverna att trivas i skolan, men om man gör det på bekostnad av undervisningen, är det nåt fel i prioriteringarna. Allmänbildningen är vad den är – och om man börjar välja bort det allmänna ur allmänbildningen, så är det inte längre allmänbildning utan nischbildning. Då är gymnasiet inte längre ett gymnasium, utan en yrkesskola. En av orsakerna till att man väljer gymnasiet är också att man ska få tid att fundera över sitt yrkesval utan att i det skedet ännu behöva nischa sig. Och poängen med skolan är inte att den ska vara rolig och interaktiv, utan att man ska lära sig saker och ting i den. Och man kommer helt enkelt inte undan att det krävs ansträngning och krävande uppgifter för att man ska lära sig något. Man ska också behöva läsa ämnen man avskyr, eftersom det är viktigt att man lär sig dem.
Med sina förslag till det nya gymnasiet missar undervisningsministeriet gymnasiets hela idé. Tonåringar behöver inte skolan för att lära sig den nya tekniken eller för att lära sig göra grupparbeten. De osociala kommer inte att bli socialare genom att samarbeta kring ett arbete om franska revolutionen eller Norges fjordar. Framför allt kommer inte innovationer och en välutbildad ny generation av arbetare att springa ur ett gymnasium som redan från början lär elever att man i livet kan välja och vraka bland vad man vill göra, och välja vad man vill veta och inte veta. En god allmänbildning kommer även i framtiden att vara bred och inte smal. Bildning för bildningens skull har varit gott nog sedan antikens Grekland, och bara för att vi i dag har iPads och internet, har den saken inte förändrats.
Janne Wass
är journalist
