Thomas Piketty. Foto: Wikimedia Commons

Att beskatta de mega-rika hårt verkar inte hämma tillväxten, skriver Peter Lodenius i sin nya artikelserie om Thomas Piketty och ojämlikhetens pris.

Ojämlikhetens pris är långsammare tillväxt och större arbetslöshet. Den uppfattningen har blivit allt allmännare också i de ekonomiska kretsar där man förr länge ansåg precis tvärtom. Att ojämlikhet är nödvändigt var till exempel ett grundantagande i den nyliberala politiken som Margaret Thatcher och Ronald Reagan började driva i början av 1980-talet och som kom att dominera i den anglosaxiska världen, men också smittade av sig på oss andra.

Nu har till och med Internationella valutafonden IMF, som länge tjänade som ett slags polis för denna politik i den tredje världen, svängt om, vilket kan betyda att vi verkligen står inför ett paradigmskifte. Ett tydligt tecken på detta är det enorma intresset för den franska nationalekonomen Thomas Pikettys bok Le Capital au XXIe siècle, som kom ut i höstas och som nu översatts till engelska som Capital in the Twenty-First Century. Den amerikanska upplagan är på 700 sidor, men den har nästan från början varit slutsåld och lär för närvarande vara tillgänglig bara som e-bok. Det har inte hindrat att den väckt en omfattande debatt, antagligen är den den mest omskrivna boken i USA på flera år.

Också hos oss meddelar Finlands Bank (FB) att chefdirektör Erkki Liikanen följt med diskussionen om boken sedan den kom ut på franska. Nu ordnar FB en diskussion öppen för allmänheten om Pikettys tankar tisdagen den 20 maj kl 17.30-18.30 på Myntmuseet, Snellmansgatan 2. Diskussionen förs mellan professor Juuso Välimäki och forskaren Markus Haavio och leds av Erkki Liikanen. FB påpekar också att Piketty i november 2013 tilldelades Yrjö Jahnsons stiftelses pris som främsta europeiska ekonomist under 45 år.

I söndags (11.5.) ägnade Helsingin Sanomat ett uppslag åt Pikettys bok som recenserades av Anu Kantola, som forskat och skrivit bland annat om ekonomins påverkningar på politiken. I sin läsvärda recension påminner hon bland annat om ungraren Karl Polanyis klassiska verk från 1944, The Great Transformation, där den centrala idén är att marknaden och staten balanserar varandras problem.

Under 1900-talet började staterna reglera marknaden sedan imperialismen hamnat i kris. Med tiden drabbades sedan den statliga regleringen av kriser och en avveckling inleddes under 1980-talet. Nu har den marknadsdrivna regimens problem tillspetsats i form av finanskriser, växande inkomstklyftor och kapitalflykt till skatteparadis, konstaterar Kantola. Enligt Polanyis teori skulle tiden på nytt vara inne för en aktivare statlig politik för att motverka marknadsstyrets negativa effekter och minska inkomstklyftorna.

Kommunister har kapat IMF! – så rubricerade kolumnisten Howard Schneider skämtsamt sin kommentar i Washington Post i februari till den forskningsrapport som då väckte uppmärksamhet. Forskarna Ostry, Berg och Tsangarides var själva lite överraskade över sitt resultat: att en utjämning av inkomsterna genom olika statliga åtgärder ökar tillväxten. Ekonomier med jämnare inkomstfördelning tenderar att växa snabbare och ha längre tillväxtcykler. Bara i extrema fall har åtgärder för att, närmast skattevägen, jämna ut inkomsterna haft en negativ inverkan på tillväxten.

Ekonomiska forskare har ju i regel siktet inställt enbart på ekonomiska värden. Men man kan naturligtvis, som Joseph Stiglitz gjorde i sin bok The Price of Inequality (2012), säga att de senaste trenderna beträffande inkomstfördelningen hotar inte bara den ekonomiska tillväxten, utan också den demokratiska samhällsstrukturen.

Då är det rimligt att tänka sig att en jämnare inkomstfördelning, med färre utslagna, leder till att en större del av samhällets mänskliga resurser kommer till användning. Men också en strikt ekonomisk analys har tytt på att jämnare inkomstfördelning leder till ökad tillväxt. När en allt större del av pengarna samlas hos allt färre superrika påverkar det konsumtionen. De som redan har allt är mindre benägna att använda sina pengar till något verkligt, de styr dem i stället till olika former av värdepapper, ofta avancerade och sårbara konstruktioner, vilket finanskrisen visade. Medelklassen (alla de lägre skikten räknas åtminstone i USA till medelklassen, det finns ingen arbetarklass) använder däremot alla sina pengar genast och bidrar därmed effektivare till att hålla ekonomins hjul rullande.

Men Ostry, Berg och Tsangarides nämner nog uttryckligen att det vid sidan om de rent ekonomiska aspekterna också kan finnas etiska, politiska och sociala motiv för att minska ojämlikheten.

I USA har politologisk forskning å andra sidan visat att kongressens ledamöter hellre har kontakter med de rika väljarna i sina valkretsar än med de mindre rika och därför också i första hand lyssnar på rikas synpunkter i skattefrågor.

Beskatta de rika! uppmanade IMF redan i oktober sina medlemsländer i en rapport om beskattningen. ”Det förefaller finnas utrymme i många utvecklade ekonomier att samla in större intäkter från inkomstfördelningens översta lager”, noterade rapporten och hänvisade till de stora nedskärningarna i de högsta skatteraterna som skett sedan början av 1980-talet.

Redan en återgång till de skatterater för rika som gällde under 1980-talet skulle enligt IMF:s uppskattningar ge intäkter motsvarande 0,25 procent av den ekonomiska produktionen i de utvecklade länderna. I USA, där skattesänkningarna varit speciellt stora, kunde inkomsterna bli ännu större, omkring 1,5 procent av BNP. I USA förlorar finansdepartementet cirka 60 miljarder dollar till följd av olika kryphål i lagarna. Speciellt är luckorna i beskattningen av multinationella företag bekymmersamma.

IMF hoppas på en genomgripande förnyelse: ”Möjligheten till en stor reform av den internationella skattearkitekturen förefaller att komma ungefär en gång per sekel; vi ska inte undvika de grundläggande frågorna”.

Låt 1 procent betala 80 procent i skatt, uppmanade Thomas Piketty och hans forskarkollega Emmanuel Saez i rubriken för ett inlägg i The Guardian i oktober och fick säkert morgonsemlan att fastna i vrångstrupen hos en och annan britt. 1 procent – det är förstås den allra rikaste delen av medborgarna, den som Occupy-rörelsen i USA riktade strålkastarna mot, den som fortsätter att bli rikare, medan 99 procent blir fattigare, åtminstone relativt sett, men ofta också absolut sett. Saez och Piketty konstaterar att andelen av inkomsterna före skatt som samlats hos denna högsta 1 procent mer än fördubblats i USA, från under 10 procent på 1970-talet till över 20 procent i dag. Mönstret är det samma i andra engelsktalande länder. I andra OECD-länder, som de på den europeiska kontinenten eller Japan, har inkomsterna inte alls samlats på samma sätt hos de mega-rika.

Samtidigt har skattesatserna för toppinkomsttagarna sjunkit betydligt sedan 1970-talet i många OECD-länder, igen speciellt i de engelsktalande. De högsta marginalinkomstskattesatserna låg över 70 procent i USA och Storbritannien på 1970-talet, innan Reagan och Thatcher drastiskt skar ned dem med 40 procentenheter under ett årtionde.

I dagens situation där de flesta OECD-länder kämpar med stora budgetunderskott och skuldbördor frågar Saez och Piketty om inte en del av lösningen skulle vara att på nytt beskatta de högsta inkomsterna hårdare. Om till exempel den genomsnittliga inkomstskatteraten för denna högsta 1 procent av inkomsttagarna fördubblades från 22,5 procent till 45 procent skulle detta öka skatteintäkterna med 2,7 procent av BNP per år. I praktiken skulle detta innebära att huvuddelen av Reagans skattelättnader återtas. Skribenterna medger dock att man inte kan räkna effekterna mekaniskt på detta sätt, eftersom skatteförändringar påverkar mänskors sätt att organisera sina penningaffärer. De har därför undersökt förändringar i dessa mönster i 18 OECD-länder mellan 1975–79 och 2004–08. De har inte funnit någon korrelation mellan sänkningar av de högsta inkomstskatteraterna och ekonomisk tillväxt sedan 1970-talet. I länder som sänkt de högsta inkomstskatteraterna betydligt, som USA eller Storbritannien, har tillväxten inte varit starkare än i länder som inte gjort det, som Tyskland eller Danmark.

De kalkylerar därför att den högsta skatteraten kunde vara 83 procent, utan att det får fatala följder. Reagan och Thatcher lyckades göra så höga skattesatser otänkbara, men nu är det enligt skribenterna ekonomisternas uppgift att på nytt göra skattesatser på upp till 80 procent åtminstone tänkbara.

Peter Lodenius

1 kommentar

Ernst Mecke 19 maj, 2014 - 22:42

This is certainly a good text which points to an important book and at the same serves a good list of the results at which it (seemingly) arrives – results about which everybody on the political Left should be happy and grateful.
What I am clearly less happy about is this: What is here presented and lengthily discussed (with two articles still to follow) is a book which is at least at the moment unavailable, in addition very thick (who is going to read 700 pages?) and in fact pretty expensive (in Akademen a price of a bit more than 46 € was mentioned). Compared to this, there is since quite a while a book around which is very easy to read, relatively cheap (16.90 € from Akademen, but ways to get it still cheaper have been mentioned in the blog of Tigern), and easily available (right now on the shelf in Akademen; a Finnish version of it by Into exists since years, and meanwhile also a German one). It is written by a professor of economy in Cambridge/UK, and it is ripping all those usual myths of neoliberal economy to shreds – something which anybody on the political Left should (see above) be happy and grateful about. The book is ”23 Things They Don’t Tell You about Capitalism” by Ha-Joon Chang. Meanwhile the author has written another book about economy (”Economics: The User’s Guide”) of which I have, so far, only read the first 100 pages. But even on this rather narrow basis I can already confirm that it is, again, very clear-minded, easy to read, and dealing with conservative economical policies again rather mercilessly. Also, it is still cheaper than the previous book (12.90 €), and at present on the shelf.
With this comment I do NOT mean to criticize Peter Lodenius, but I think it a style which is somehow incompatible with the job of a ”vänstertidning” that Ny Tid did up to now not mention Ha-Joon Chang’s production in spite of me reminding of it on more than one occasion.
Altogether, let’s look forward to Peter Lodenius’ next articles about Piketty’s book, but to those who do not have the money to buy or the time to read it, I do recommend Chang’s production MOST WARMLY (and should in addition be indeed grateful if Ny Tid could finally give it a mentioning in the printed edition).

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.