Sitter vid skärmen och följer med valet och drabbas trots Vänsterns lysande resultat av samma förstämning som alltid när det är val: Hur röstar folk så uppåt väggarna? Den här gången ser det dessutom extra deprimerande ut då halva Europa tycks ha drabbats av masspsykos. Högerpopulister är på massiv frammarsch åtminstone i Frankrike, Storbritannien, Danmark, Österrike och Grekland. Gamla fina Europa, som borde stå för civilisation och tolerans! Det är så man kan gråta, för att citera en av mina Facebook-vänner.
Jag googlar och ser att också andra tagit till näsduken. Via FNB hittar jag en notis om att Halla-ahos tal framkallat tårar på Sannfinländarnas valvaka. I talet säger han att han har iakttagit sannfinländare i valtält landet runt och konstaterat att de finns inom alla ålders- och yrkesgrupper. ”Vem som helst kan vara sannfinländare, det går inte längre att identifiera dem”. ”Din granne kan vara sannfinländare, din släkting kan vara det”.
Orden rör vid nånting inom mig, för jag erkänner att jag hör till dem som länge trodde mig veta. Att det handlar om ett marginellt fenomen, att det är de förfördelade, de utslagna, de obildade, arga unga männen och gubbarna… Jag trodde inte intolerans och hatprat kunde sprida sig till medelklassen, till (som i Frankrike) en fjärdedel av befolkningen. Men det går lättare än man trodde, uppenbarligen. Och då är frågan hur mycket det ännu kan eskalera.
Halla-ahos ord riktar sig inte bara till anhängarna, utan kanske framför allt till oss som trodde att det inte kunde bära av i den här riktningen med Europa. ”Vi finns överallt” är hans budskap, och sannerligen, så ser det ut. Jag funderar på mina grannar – på de hätska meddelandena i tvättstugan om att somalierna ska plocka bort sina luktande lumpor, på honom som uppträder hatiskt och hotfullt mot kvinnor, på de misstänksamma blickarna, sura minerna, skvaller- och angivarmentaliteten. Är det inte så att de är sannfinländare hela högen? Eller börjar paranoian spela mig sina spratt?
Jag funderar också på mina egna förutfattade meningar, och på sannfinländarnas reaktioner på Halla-ahos tal. Finns det ett förakt och en von obenattityd gentemot det så kallade ”folket”, som gör att de får tårar i ögonen då man försäkrar dem om att de är helt vanliga människor, vars oro och ilska är berättigad? Har jag en orsak att se mig i spegeln? Har jag på något vis bidragit till att öka förståelseklyftan?
Mest av allt funderar jag ändå på honom som jag tycker så mycket om, som alltid ställer upp för mig, hjälper barnen, fixar. Och på ett par till, vars stöd jag inte skulle ha klarat mig förutan. Jag, som gärna pratar politik med vem som helst, är helt tyst i de här personernas sällskap. Sannfinländare eller inte – jag vill inte kritisera den som räckt mig en hand då ingen annan gjort det; burit möbler, köpt leksaker, skjutsat ungar. Vet, men försöker ignorera tecknen. Vem är jag att sätta mig på mina höga hästar?
Dock, var går gränsen? Den här utvecklingen gör mig så illa till mods. Halla-aho som buar när Torvalds blir invald, som uppmanar folk att rösta ut Sfp. Och omvänt, svenskspråkiga och vänsterfolk (jag själv inberäknad) som uppmanar sina egna att rösta ut Sannfinländarna. Hur länge ska vi hålla på och såra och hälla skit i nacken på varandra, och finns det inte en risk för att allt brister, urartar i hat och kaos? Jag vill inte gå med på att politiska frågor kommer emellan mig och mina medmänniskor. Men tyvärr ser det ut som att det är dit det bär hän i Europa.
Jenny Kajanus
är lärare i svenska och spanska
1 kommentar
I agree that it does not look good. But when wondering what is really going on in Europe, there come a few answers to my mind:
When those Sannfinländare had their breakthrough, there was a map in Hbl which showed where they had got most of their votes, and it was very clearly in those regions far outside Kehä III. And if people there had got the feeling that those politicians in Helsinki had pretty much forgotten them (being too busy in, e. g., Brussels), had they actually been wrong?
If Marine Le Pen says that the USA have too much influence in Europe, is she wrong?
If anybody should say that our governments are blindly following the ideas of economists who simply do not care very much about the fate of something as unimportant as human beings (or the environment, or the future of the whole globe), would that be wrong?
Thus, there are in fact problems which one could demand that our politicians should at least offer the public some reasonable solutions about. But it does not happen.
One factor in this might be that an important precondition for any politician’s career is that he should never ever let himself be caught at saying something ”politically incorrect” (and this is the fault of the media). Nor should he disagree with his superiors. But to come up with some ideas …, well, that is NOT demanded. If the boss is saying (echoing M. Thatcher) that ”there is no other way”, then that line has to be followed (and the public is expected to believe it). And with suggestions from outsiders one certainly should not bother any boss … .
Well, here a list of ideas from an outsider:
re. NATO, one should realize that ANY (even a Democratic) US president will not easily consider it being ”in the American interest” to pick up a military conflict with Russia in order to prevent 5,6 mio Finns (New York City alone has 8,4 mio) from being occupied – thus, the NATO talk should be dropped and the good relations to Russia be cultivated as up to now;
re. immigrants, it might be a good idea to lease a few patches of land in (especially) North, West and East Africa and install there camps for people who would wish to get into Europe – one could teach them languages, some professional skills, inform them about European conditions – and those who would not be accepted for a job in Europe, or as refugees, would anyway have some language and other skills to show when being sent back home;
re. racist ideas it should be easy to point out in public that cultural differences (which tend to lead to resentment) are NOT a matter of genetics (i.e. race) but of imprinting (i.e. psychology), which also means that they will easily tend to disappear in the course of a few generations;
re. worries about Islam, it could help very much indeed if the Koran were made easily accessible (also at school) to both Muslims and Non-Muslims, especially as the cultural habits of rather many Muslims are not based on the Koran but on local traditions; it is in this line VERY good that there are German universities which have started to train Imams;
altogether, possibly helpful suggestions from the public could well be available, if the politicians could just bother to pay a bit attention … .
Of course there are more factors in the game than those which I was just complaining about. One, I think, could be the satisfaction of racists about the fact that there are (seemingly) so many who agree with them – so that it, in their circles, has become as if ”politically correct” to be openly racist (and this way cultivate feelings of ”racial superiority”). Such mental mechanisms should, though, be very easy to rip apart in public. And if our private-owned media should refuse to take up this job, it would be the job of the public media to attack them for this, and VIGOROUSLY.
Altogether, there are certainly things which CAN be done. OUR job in this situation is then to kick journalists to be more active (e. g. by sending them emails, or writing letters to editors), to keep these things in mind, to vote better politicians into office whenever the occasion arises, and to kick our friends to do the same.