Kain, den förstfödda människan, mördar av svartsjuka sin bror Abel för att denne är Guds favorit. Gud hör dock Abels blod ropa från den leriga jorden, och för hans dåd dömer Gud Kain att irra hemlös i världen – marken skall aldrig mera ge honom gröda. Men för att människorna inte skall utkräva hämnd för mordet på Abel målar Gud ett märke i Kains panna. Ett märke som skall skydda Kain från mordiska uppsåt, en garanti för att han inte skall gå samma öde till mötes som sin bror.

I Nobelprisvinnaren José Saramagos sista bok Kain får vi följa denne både utvalde och fördömde gestalt i hans irrande på jorden. Med en nyckfull magisk realism transporterar Saramago Kain till några av Gamla testamentets kändare passager, i en egen tolkning av den bibliska mytologin. Och det tål att sägas att Saramago inte ser med blida ögon på den bibliska guden. Med sin bok Evangeliet enligt Jesus Kristus väckte Saramago ett mindre ramaskri i sitt katolska hemland Portugal, när han skildrade Jesu mänskliga liv som en pjäs på en tyrannisk guds spelbräde, en gudsbild som också förs fram i Kain.

I Kain blir den irrande brödramördaren gång på gång vittne till Guds grymhet. Han vandrar över israeliternas likbeströdda slagfält, ser Sodoms förstörelse, Jobs lidanden och syndaflodens groteska vidunderlighet. Och Gud talar stundvis med Kain, men inte som en allsmäktig varelse till en dödlig utan som en våldsam och irrationell makt som försöker legitimera sig inför ett mänskligt samvete. Och det är just det som Kain är, i sitt medlidande, sin skuld, skam och vrede: mänsklig.

Människan och makten – när Saramago skriver om sin kryptiska Gud påminner han nästan lite om Kafka, även om både deras känslospektrum och litterära stil är långt ifrån varandra. Men medan Kafkas protagonister långsamt blir nedbrutna av sina omständigheter blir Kain allt argare i sina möten med Gud. Kain är en människa, men en människa i revolt mot det omänskliga. Mycket av Saramagos författarskap präglas just av en lyhördhet inför den mänskliga situationen, en empati som aldrig urartar i vare sig uppgivenhet eller klyschor.

Trots anspelningar på många av litteraturens klassiska teman är Saramago på många vis en djupt originell författare, inte minst genom sin stil. Med en personlig interpunktion – meningar som kan sträcka sig över flera sidor utan en punkt i sikte – skapar han ett textflöde som nästan är lite småpratigt. Texten laddas med ordspråk och utsvävningar, torr humor, hypoteser och smått patetiska sensmoraler. Men i denna spretiga ström av småprat, folklighet och naiv symbolik kan textens trådar plötsligt knytas ihop och en resonans anslås som lätt får läsaren att tappa andan. Saramago är en mästerlig berättare.

I Kain är humorn torrare än vanligt, men den Saramagiska gnistan finns kvar. Mitt bland gammaltestamentliga massakrer och lidanden spekulerar Saramago fritt om det gudomliga förnuftets tillkortakommanden och låter Kain stöta på änglar som klagar på sin arbetsgivare eller som anländer för sent för att ingripa på grund av mekaniska problem med vingarna. Man kan föreställa sig att Saramago har skrivit sin sista bok med ett tämligen snett leende på läpparna, men mellan skämten kan man skönja en ilska över världsliga orättvisor som inte avtagit med åren.

Med alla lovord för Saramagos författarskap hör Kain ändå inte till hans absoluta mästerverk. Samma höjder som i Balthasar och Blimunda eller Gengångaren nås inte, och stundvis blir författaren rentav lite gubbsjuk när han skriver om kvinnokroppar som om de vore mognande frukter. På det stora hela är Kain ändå en trevlig liten bok skriven av en uppfriskande egensinnig författare. Kain är både en lekfull och en allvarlig omskrivning av en av Bibelns mest kryptiska myter – en bok om både människans och Guds synder, varav de förstnämnda kanske är lättare att förlåta.

 

Valter Holmström

José Saramago: Kain.
Översättning: Hans Bergren.
Tranan, 2013.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.