E.M. Forsters roman Maurice kom aldrig ut under hans livstid. Författaren var allt för medveten om det skandalösa i att skildra en ung mans homosexuella uppvaknande i det edvardianska England och boken gavs ut först 1971, ett år efter Forsters död. Boken utkom nyligen på svenska, i översättning av Maria Ekman.
Titelkaraktären och huvudpersonen Maurice är en ung man ur den brittiska överklassen, med allt vad det innebär av Cambridge, cocktails och klädbyten till middagen. Hans till synes bekymmerslösa tillvaro kompliceras dock redan i ungdomen av en diffus känsla av att vara annorlunda, särskilt då äldre lärare och förtrogna vill diskutera kvinnor och äktenskap.
Maurice råkar aldrig ut för mobbning, misstankar eller utfrysning på grund av sin framspirande sexualitet. Forster bygger en intressant karaktär genom att tvärtom göra honom till den som snarare själv hackar ner på yngre och svagare elever på internatskolan, inte av illvilja utan snarare av en instinktiv önskan att inordna sig i den rådande hierarkin. Maurice är ingen ivrig eller ens frivillig nonkonformist; han är stilig och bra på idrott men något slö och fantasilös, omtyckt och accepterad som en ”good sport” i alla de sociala sammanhang som en brittisk förkrigstida överklassman kan önska sig. Då han vid Cambridge träffar den teatraliskt excentriske personligheten Risley vars wildeanska charm tillåter honom att behandla sin homosexualitet som en öppen hemlighet reagerar Maurice med blygsel och lätt motvilja i stället för att se en allierad och förtrogen. Hans första förhållande med en annan studiekamrat förblir platoniskt också efter att de bekänt sin kärlek för varandra, och då denne kamrat gifter sig med en kvinna försöker Maurice anlita en hypnotisör för att ”bota” sig själv på samma sätt som kamraten. Forster har själv kommenterat att det som gjorde Maurice till en så intressant karaktär att skapa och utveckla var försöket att skapa en människa som till karaktären var helt olik Forster själv, ”en god affärsman men trög till intellektet” som mot sin vilja tvingas göra uppror mot samhällets konventioner eftersom det inte ges några alternativ.
Då hypnosförsöket misslyckats får Maurice det pragmatiska rådet av sin läkare att flytta någonstans till ett land där ”Code Napoléon”, det vill säga Napoleon Bonapartes moderniserade lagbok som tillåter homosexualitet mellan vuxna samtyckande partners, tillämpas. Maurices uppror blir dock inte att fly fältet. I stället flyttar han till sist ut i skogen med sin nye älskare, skogvaktaren Alec Scudder. I vildmarken utanför samhället kan de leva sina liv tillsammans fria från fördömande attityder. Forster själv var en stor vän av den vildmarken i Thoreaus anda, som en fristad där man kan gömma sig undan ett samhälle vars ideal man inte omfattar. I sitt efterord skriver han en klagosång över denna förlorade utopi. Då England kastades in i två världskrig ledde det till en i expressfart framtvingad samhällelig modernisering och effektivisering, vilket bland annat innebar en extensiv kartläggning av de brittiska öarna. Den lilla mängd otämjd vildmark som fanns kvar efter industrialiseringen försvann i denna kartläggning, och nu finns det inga skogar stora och okända nog kvar att gömma sig i i England, inga privata rum där man kan gömma sig för ett oförstående samhälle.
I dagens läge är Storbritannien tvärtom ett av de ledande europeiska länderna då det kommer till att installera övervakningskameror på allmänna platser, samtidigt som ett censursystem håller på att installeras för att ”tämja” den virtuella vildmarken på internet. Även om Forster, om han levde i dag, kanske skulle glädjas åt att attityderna mot sexuella minoriteter i hans hemland blivit mer upplysta med åren kan man undra vad han, som redan under sin livstid såg samhällets blixtsnabba modernisering som skrämmande och omänsklig, skulle säga då han såg exakt hur långt eroderingen av människans privata utrymmen gått.
Otto Ekman
E.M. Forster: Maurice.
Översättning av Maria Ekman. Norstedts, 2014.
