Jag tillhör Skuggegenerationen. Det var den svenska kolumnisten Linda Skugges nittiotalstexter som fick mig att upptäcka att det finns feminism i världen, hennes texter var sådana att jag bara ville läsa dem, läsa allt, det var ett sådant tilltal.
Det är hennes texter som gjort att jag skrev meningen ovan som jag gjorde. Det är Linda Skugges röst i min röst. Bara vissa pennor har en sådan verkan att de kan ta sig in i andras helt utan motstånd. Linda Skugge är stilist. Hon skriver inte ”fint”. Att skriva fult ska vara en schlager och Linda Skugges texter slår alltid hårt.
Nu närmar sig Skuggegenerationen fyrtio år. Linda Skugges bok 40 – constant reader är en nedräkning till fyrtioårsdagen, en uppräkning av oförrätter och misslyckanden, en hyllning till läsande och skrivande, en musikessä samt en besvärjelse vars syfte är oklart eller helt enkelt strikt litterärt.
”Det är kört, Linda. Du borde aldrig ha hoppats på att bli den där härliga människan, för hon kom aldrig naturligt till dig”, skriver Skugge. Hon återkommer avundsjukt till personer som är omtyckta i offentligheten och undrar varför folk inte tycker att hon är lika älsklig. Den svenska författaren Bodil Malmsten är en. Den brittiska skribenten och författaren Caitlin Moran en annan.
Caitlin Moran är särskilt svår, Linda Skugges känslor är ambivalenta. Hon har själv velat skriva en svensk How To Be a Woman men fått nobben av ”fina förlaget” för att förläggaren med vänner inte kände igen sig i Linda Skugges utgångspunkter. Caitlin Moran tar wine naps in the garden och röker cigg fast hon är småbarnsmamma. Linda Skugge är extremt smal och glömmer aldrig barnens galonkläder. Ingen tycker om en sådan person, ”en kuf som alltid tackar nej till alkohol, kommer en kvart för tidigt och är naturligt mager anses bara konstig på ett dåligt sätt.”
”Jag blir alltid the bad guy”, skriver Skugge apropå att hon anklagats för att vara än det ena, än det andra. Och det är just därför jag gillar Linda Skugge. Man vet aldrig vart the bad guy riktar sitt agg. The bad guy är helt oresonlig och ska alltid vara jobbig. Det kan ändå sägas att en konsekvens av Linda Skugges fokus är att perspektivet aldrig riktigt vidgas; alla är alltid mot just henne personligen, analysen stannar i närheten av naveln och brister ibland i rimlighet. Men det är okej, det är symptomatiskt. Hela poängen i 40 är att ingenting förändras. Linda är fortfarande the bad guy, det enda som händer är att åren går och att kroppen förfaller. Sådant som finns kvar: böckerna, skrivandet, musiken, barnen. Det ständiga arbetet, det som aldrig tar slut.
För kanske ett år sedan blev jag lite besatt av en stort uppslagen intervju med den svenska författaren Karolina Ramqvist i litteraturtidningen Vi läser. Jag skrev ut den och scannade in den, jag tvingade en massa vänner att läsa den av en anledning som för mig var oklar men ändå rätt så vägande. I boken återkommer Linda Skugge till just den intervjun flera gånger – vi är alltså lite besatta av samma artikel, och här vill jag tro att det finns något intressant generationspsykologiskt att tafsa på. Ramqvist är mamma till små barn och ska snart börja på nästa roman, står det i intervjun, men hon väntar på ”en röst, en färg”. Sedan ska hon börja. När jag läste det tyckte jag det lät ganska härligt men ändå på något vis iscensatt. Linda Skugge: ”Sanningen: Hennes [Ramqvists] barn skriker, allt är kladdigt med mos och kräks och hon är så trött att hon vill spy. Hon väntar inte på en röst, en färg utan på att barnen ska bli lite större. Sedan ska hon börja.” Jag vet inte om mitt intryck är det samma som Skugges, men jag tycker om att hon tar den mest bjärta tolkningen och skriver ner den. Hon är så taggig, hon har en röst (lite gäll), en färg (gissa vilken), och när man läser henne kan man sitta och bekvämlighetspösa och gratulera sig själv till att man är så diplomatisk och nyanserad i jämförelse. Jag tror det är där någonstans själva kroken i Linda Skugges författarskap sitter. I det raka, kalla röret som det rinner färskt, hårt vatten ur. Och, tror jag, i den skenbara lättheten i skrivandet. Skugges texter ger alltid sken av att kunna vara skrivna av vem som helst. Ögat rusar igenom dem och vill ha mer. Det ser så enkelt ut, men det är en konst. Jag vill fortfarande läsa allt som Linda skriver. Skriv på, Linda – jag är din constant reader.
Anna Friman
Linda Skugge:
40 – constant reader.
Piratförlaget, 2014.
