Anneli Jordahl har fingertoppskänsla för hur klasstrukturer tar sig uttryck. Som få samtidsförfattare lyckas hon fånga de till synes futila detaljerna som skapar och reproducerar klasskillnader. De subtila markörerna som hindrar och exkluderar – ett skratt, en kommentar på fel ställe, fel låt på skivspelaren, en sned slips. Hon skriver om klassresorna och det utanförskap de skapar. Att inte vara fin nog – trots utbildning, bildning, tjusig adress och tillkämpad elegans. Om drömmarna om livet någon annanstans. Hon skriver om de som aldrig kom iväg utan blev kvar och inte hade möjligheter att drömma nya drömmar men där rastlösheten ändå aldrig blev till ro utan till utslitna ryggar och höfter.
Som i den senaste romanen Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Jag läser också in min egen historia i berättelsen om den unga Mona. År 1959 var min mamma tjugotvå år. Hon växte upp i en småstad i Västerbottens inland. Möjligheten till ett annat liv öppnade sig genom en utbildning till hushållsföreståndare i Örebro inklusive obligatorisk praktik som hembiträde hos fina familjen, där frun i huset krävde frukost på sängen och att mamma skulle hjälpa henne att lägga håret. I mitt fotoalbum: svartvita foton på mamma med väninnor. Tuperat hår. Böljande kjolar. Blyga blickar. ”Vi skulle på dans. Det var vinter och temperaturen på väg mot minus 20 men var det dans så var det”.
Samma år. Fidel Castro tar makten på Kuba, trepunktsbältet införs, Kalle Anka och hans vänner önskar för första gången svenska folket god jul, Sara Lidman börjar skriva om Fattigsverige och klass ur ett västerbottniskt perspektiv och Lady Day, Billie Holliday, avlider.
Det är också året då romanens huvudperson, den 17-åriga ”köllan” Mona Nilsson, full av förväntan och framtidstro kliver av tåget i Östersund. Hon har fått tjänst som hembiträde hos ett ungt par i den stora staden. Hennes drömmar: att resa (då som nu: drömmen om pulsen, svetten och jazzen i New York City) att lära sig språk, att slippa koskiten. Men mest av allt vill hon som de flesta tonåringar dansa – i sin prickiga ärmlösa blus till soft jazz. ”Varje dag utan dans är en förlorad dag” är hennes mantra. För det här var också då jazzen, raggarna och folkparksdanserna kom till Sverige.
Till sin stora besvikelse blir hon för det mesta sittande instängd i den klaustrofobiska lägenheten. Hennes arbetsgivare är självupptagna, egocentriska och känslokalla karriärister som minst av allt tänker på sin två-åriga flicka, som Mona förväntas agera mamma åt. Dessutom ska hon laga mat, vara sällskapsdam för att i nästa stund få en utskällning. När husmoden Britt får missfall är det Mona som får städa upp blodklumparna och tvätta trasorna.
Hon får ändå tillgång till dansen och musiken genom fadern i familjen. Han är jazzmusiker med eget band. Mona får komma med backstage och blir presenterad för musikerna i bandet. Gliringarna och de sexuella anspelningarna är ständigt närvarande. Trots det är det här hon möter kärleken och livet leker för henne ett tag. När graviditeten är ett faktum uppdagas Harolds rätta jag och han lämnar hennes i sticket. Bland det värsta som kunde hända en ogift kvinna i början av 1960-talet var att bli gravid. Det innebar total utfrysning och socialt stigma. Monas drömmar om en annan tillvaro försvinner i matoset, den tomma plånboken och flickans snor som rinner och rinner.
Jag uppskattar mycket Jordahls grepp att flika in en korthuggen dialog mellan dottern Lisa och Mona i nutid, där de berättar om sina minnen. Fadern Harold är död och mellan raderna kan man utläsa att Lisa har gjort en klassresa uppåt. Samtalen mellan mor och dotter är vemodiga i sin sakliga ärlighet. Mona fick aldrig möjligheten att dansa på Manhattan eller ens i folkparkerna. Det var bara att knega på och nynna fly me to the moon på nattpassen.
Trovärdigt skildrar Jordahl hur klass och kön tog sig uttryck i början av 1960-talet. Harold i sin tur möter vi genom hans inre monologer och då får vi också hans syn på Mona – först begärligt, sedan med avsmak. De olika perspektiven lyfter och kompletterar berättelsen utan att den blir spretig. Jordahls prosa är både stringent och mustig. Det här är en politisk berättelse om kön, klass och kamp i ett Folkhemssverige som idag kan upplevas som avlägset men som också är vår närhistoria.
Fastän tillvaron är nattsvart och plågsam för Mona och Lisa finns hjälpen,vänskapen och kärleken där, framförallt i kvinnosolidariteten och systerskapet.
Ylva Larsdotter
Anneli Jordahl: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Norstedts, 2014.
