Modi, maoisterna och de stora klassklyftornas Indien

av Gunilla Karsten

Det indiska valet slutade i seger för den hindunationalistiska högermannen Narendra Modi. Han ska nu leda ett land där storföretagen stärker sin makt, samtidigt som spädbarnsdödligheten ökar, klyftorna växer och våldet tilltar.  Gunilla Karsten, som besökte Indien inför valet, tecknar en dyster bild av utvecklingen i världens största demokrati.

Grannarna som bor under mig är högljudda. En kvinna talar med genomträngande grov röst, ett spädbarn gråter ständigt och den lilla hunden som jag bekantat mig med skäller gällt.

Jag kommer inte att klaga, grannarna har ju varken tak eller väggar och den spruckna asfalten är deras golv. De bor på gatan under verandan till mitt hotell. Deras släkt och vänner bor i kvarter runtomkring, varhelst det finns en trottoar eller ett skrymsle fritt från bilar. Genom att tigga klarar de livhanken. Grannskapet kunde vara sämre, i nästa kvarter finns Taj Mahal Palace, Mumbais slottsliknande femstjärniga hotell som är ett arv från britterna och deras 200 år av kolonialvälde. Familjen härunder har åtminstone liggunderlag. Det finns de som sover direkt på asfalten. Då natten faller ser jag från min veranda hur stora råttor rör sig mellan de sovande.

– Vi har det i alla fall bättre här än där vi kommer ifrån, säger frun som talar lite engelska. Hon tittar skamset bort då en av småflickorna kommer fram och tigger pengar.

”Pavement dwellers”, kallas dessa människor och de är bara några av de cirka 5 000 människor som enligt beräkningarna tar sig till Mumbai varje vecka. De sista decenniernas förändringar i klimat- och produktionsförhållanden har lett till missväxt och magra skördar. I de flesta fall flyr människorna från fattigdom och svält på landsbygden. Tidigare har man uppskattat att 60–70 procent av Indiens människor får sin utkomst i jordbruket men nu ger flera av dem helt enkelt upp. I The Times of India kunde man den 19 mars läsa att över 30 000 bönder i provinsen Maharashtra begått självmord under de senaste tio åren, andra lämnar sin by och satsar på ett nytt liv i städerna. Familjen under verandan står i kö för att få plats i Mumbais väldiga slumkvarter som tar vid redan i centrala delar av staden. Uppskattningsvis 48 procent av stadens invånare har sina hem i slummen.

 

Kontrasternas stad

Min nästa anhalt i Indien är Kolkata. Där borde jag kanske ha valt ett annat hotell i en annan del av staden men nu fastnade jag där på Sudder Street, gatan för ryggsäcksfolket som lockar till sig stadens fattiga som vill tjäna en slant. Jag inser till min sorg att de förändringar jag hoppats få se i människors livsvillkor inte förverkligats. Första dagen på plats är en söndag och jag spankulerar mot Howrah Bridge och floden. På de helgtomma gatorna som i vanliga fall är igenproppade av trafik och folk kan jag nu skymta bylten som jag först misstar för en hög paltor eller tomma säckar tills jag urskiljer konturerna av en sovande människa. Bara skinn och ben likt de kuschade hundarna som stryker omkring överallt och rotar i soporna på gatan. Under de kyliga kvällarna sitter tiggarna runt små brasor de gör upp på trottoaren och om nätterna väcks jag av hundarnas ylande som just innan gryningen förbyts i en konsert av kraxande från svärmarna av svarta fåglar.

Kolkata är en kontrasternas stad som rymmer både Moder Teresas ”Hospital for the destitute dying” samt ”Victoria Memorial Hall”, monumentet över det brittiska kolonialväldet. Båda populära turistmål, isynnerhet minnesmärket över drottning Victoria som indiska turister besöker i en strid ström. Parkerna runtomkring är exemplariskt välskötta, ingen annanstans i staden prunkar bougainvillen som här, byggnadens vita marmor är bländande. På något sätt paradoxalt eftersom flera av frihetskrigets ledare i kampen mot de engelska kolonisatörerna var hemma just här i Kolkata, också bengalernas huvudstad. Indiernas relation till det engelska arvet är komplicerad. Fortfarande räknas Kolkata som centrum för Indiens kulturella liv. Kolkata eller Calcutta som det hette förut är också Rabindranath Tagores, Satyjait Rays och Swami Vivekanandas stad.

 

Rekord i mänsklig nöd?

Amartya Sen visar i en nypublicerad bok, An uncertain glory, att mina intryck av misär inte är överdrivna. Genom att referera till statistikens fyrkantiga siffervärld visar Sen hur en snedvriden utveckling skapat ett samhälle som gynnar ett fåtal medan stora befolkningsskikt hamnar utanför. Indien har gjort stora framsteg i ekonomiskt hänseende under de senaste 20 åren, det är bara den kinesiska ekonomin som varit mer framgångsrik. Amartya Sen påminner om att tillväxttakten sist och slutligen måste bedömas med beaktande av i vilken mån den ekonomiska tillväxten påverkar alla människors livskvalitet.

Parallellt med de ekonomiska framstegen har Indien gått bakåt om man ser på de parametrar som mäter sociala förhållanden. En känslig indikator för förändringar i samhället är spädbarnsdödligheten. Den är  bland den högsta i världen, högre än i ekonomiskt underutvecklade länder som Bangladesh och Nepal och flera av de afrikanska länderna söder om Sahara. Hälften av alla barn lider av undernäring. Enligt Sen finns det få, om några alls, exempel i världsutvecklingens historia på en ekonomi som vuxit så snabbt så länge med så begränsade resultat när det gäller att reducera mänsklig nöd. I motsats till det stora intresset för Indiens ekonomiska uppsving är det mest anmärkningsvärda enligt honom den näst intill totala tystnaden beträffande tillväxtens skevhet som får Indien att alltmer se ut som kaliforniska öar i ett hav av afrikansk subsahara.

 

Det förödande kastväsendet

Knappast något hierarkiskt system har visat sig så seglivat för den sociala ordningen som det hinduiska kastväsendet. Med sina rötter i de tidigaste samhällena inverkar kastreglerna fortfarande som mäktiga dolda determinanter på dagens moderna samhälle, även om deras tillämpningar nu är förbjudna i lag. Genom att betona människors olikhet fördjupas klyftorna mellan sociala grupper och samtidigt motarbetas empati med människor i andra sociala grupper.

Då engelsmännen lämnade landet 1947 återskapades i stort sett en stratifiering som bevarade gamla maktförhållanden, påpekade Staffan Lindberg under en föreläsaning på ABF i Stockholm i december 2013. Det indiska samhället bevarade sin feodala karaktär och de grupper som gynnats av engelsmännen behöll eller övertog en maktposition.

Mycket har skrivits om relationen mellan kast, klass och könsfrågor. Längst nere på den sociala stegen finns varelser som den lilla pinnsmala flickan som bor under under min veranda, tänker jag. Vilken framtid väntar henne? Kastväsendet förmår kanske skapa en känsla av ordning och social kontroll i ett mångfacetterat samhälle men stämmer inte överens  med de jämlikhetssträvanden som en fungerande demokrati kräver.

Goda föresatser saknas inte. Sedan självständigheten 1947 har Indiens statsmän talat om att utrota fattigdomen och skapa social rättvisa. Då Indien lösgjorde sig från det brittiska kolonialväldet var medellivslängden 31 år och tillväxten låg på noll. Kampen för självsständighet lyckades förena människor med olika språk, ursprung, religion och etnicitet. Skulle dessa divergerande grupper klara av att leva under ett enat styre? – när det begav sig var de skeptiska rösterna många. De fruktansvärda massakrer som invigde den nya nationen och som ledde till avskiljandet av en muslimsk stat, Pakistan, bådade inte gott för framtiden. Mot all förmodan har den indiska demokratin visat sig flexibel nog att härbärgera sin mångfald och överleva.

Ändå rinner flera lovvärda initiativ  ut i sanden, som den nya skollagen som tillkom 2010 som ska garantera alla barns skolgång. Nu slår människorättsorganisationen Human Rights Watch larm om att lagen inte når de marginaliserade grupperna vars barn behövs i försörjningen av familjen. Flera rapporter visar att ”trickledown” eller nedsippringsteorin inte  håller sträck. Klyftorna mellan de som har och de som ingenting har ökar. De flesta analyser utpekar kastsystemet som grunden till ojämlikheten.

Däremot har Indien inte – liksom andra asiatiska länder som tidigare klassades som tillhörande ”tredje världen ” men nu gjort betydande framsteg, exempelvis Indonesien och Malaysia – genomlevt den omvälvning av samhällsförhållanden som en revolution innebär. Utmaningarna för Indien hade man kunnat ta tag i speciellt under den långa valrörelse som nyligen avslutats, utmaningarna i att finna en samhällsordning som bygger på människors gemenskap inte bara inom den egna gruppen utan en samhörighet som går över kast och klassgränser istället för att accentuera dem.

 

Modi tar över

Vårens indiska val slutade precis som förväntat. I mitten av maj stod det klar att BJP, eller Bharatiya Janata Party, det hindunationalistiska partiet med Narendra Modi som förgrundsfigur avgått med en barkseger.

Modi betraktas som en auktoritär person, en tidigare guvernör av Gujarat där han skaffat sig rykte som en hårdför talesman för hinduernas rättigheter och ansvarig för massakrer på muslimer, även om han inte fällts i domstol. Hans politiska karriär kan spåras till den högerextrema rörelsen RSS. Han har haft framgångar med att lyfta näringslivet i Gujarat, vilket varit ett av valpropagandans huvudpunkter. Däremot har han tonat ner de främlingsfientliga inslagen men allt talar för att de samhälleliga klyftorna kommer att öka och Indiens minoriteter och mindre bemedlade grupper blir förlorare i och med att BJP övertar regeringsmakten.

 

Maoisternas motstånd

Men kastväsendets rigida hierarki och de bråddjupa klyftorna i levnadsförhållanden har också drivit fram ett motstånd. Maoisterna, som organiserade sig redan på 1960- och 1970-talet i Västbengalen, har trappat upp den väpnade kampen i takt med att politiska och ekonomiska intressen i allt högre grad löper samman och land roffas från jordbrukarna i utvecklingens namn. Fattiga människor och stamfolksmänniskor ansluter sig till maoisterna eller naxaliterna som de också kallas. Detta pågår främst i landets östra delar som är rika på naturtillgångar. Områden där motståndsrörelsen vuxit sig stark och områden som har de rikaste fyndigheterna på mineraler sammanfaller i stort sett på kartan. I första hand rör det sig om delar av delstaterna Västbengalen, Jharkand, Andhra Pradesh och Chattisgarh, men numera också de västra delarna av Maharashtra, som bland annat Jan Myrdal skriver i boken Röd stjärna över Indien. Den nuvarande premiärministern Manmohan Singh ser maoisterna som landets stösta interna hot.

Trots att valrapporterna den senaste tiden upptagit en stor del av det mediala intresset ingår även rapporter om den pågående konflikten, där tiotusentals människor har dött i striderna. Under de tre månader jag vistades i landet förekom så gott som dagligen notiser i dagspressen om sammanstötningar mellan maoisternas gerillatrupper och regeringstrupper. Gerillan uppmanade till bojkott av valen och slog under valrörelsens gång till allt oftare. I mars i år gjorde gerillan sig skyldig till ett överfall med 16 döda vilket sände chockvågor genom nyhetsflödet. Braskande löpsedlar talade om ”röd terror” och i tevedebatter fördömdes maoisternas aktioner enhälligt. Risken är att en polarisering sker som missar att det även finns ett legitimt motstånd mot nationella och multinationella storbolag. Nu stämplas alla som värnar om sina egna livsrevir som terrorister och maoister.

Det finns även en annan typ av rapportering som ger en annan bild. The Hindu, en stor dagstidning i Tamil Nadu, publicerade den 21 februari ett reportage från ett område i Jharkand där maoistiska grupper är aktiva. De beskriver hur ungdomen i byarna känner sig dragna till den väpnade kampen för att skapa andra livsmönster för sina liv. De undergår en militär och ideologisk träning i 12 till 18 månader innan de kan ingå i gerillaarmén. De unga flickorna som intervjuas beskriver hur deras liv fått en ny mening. ”Varför är människor fattiga och utblottade. Här har vi beslutat att kämpa. Om de har vapen, så har vi det också. Om de dödar, så gör vi det också.”

 

Gunilla Karsten

 

Litteratur: Amartya Sen & Jean Dréze: An uncertain glory, 2013. Jan Myrdal: Röd stjärna över över Indien, 2011. Arundhati Roy: Broken Republic, 2011. Sitaram Sharma: West Bengal, 2014. Staffan Lindberg: Föreläsning ABF, december 2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.