Inkomstklyftorna var extrema för hundra år sedan, minskade efter kriget, men har nu vuxit i snart 40 år. I den andra delen av serien om Thomas Piketty och ojämlikhetens pris riktas blicken mot Pikettys dubbla roll som nationalekonom – och historiker.

”Ekonomins rockstjärna” har Thomas Piketty döpts till, till på köpet i USA, där man under George W Bushs tid skydde allt franskt som pesten (french fries döptes ju om till freedom fries i kongressens restaurang). ”Titeln” fick Piketty på grund av publikanstormningen under hans USA-turné.

Hans bok Le capital au XXI siècle blev nog omdiskuterad när den kom ut i Frankrike i höstas, men den väckte aldrig sensation på samma sätt  som i USA i mars. Också i Storbritannien har intresset varit stort. The Economist ordnade till och med en läsecirkel på nätet. Tidskriften funderade också på skillnaderna i mottagande i Frankrike och USA och kom med flera förslag. Ett var att man inte på alla håll i Frankrike ansåg att den var tillräckligt ”vänster”. I Libération ansåg recensenten till exempel att Piketty inte diskuterar frågor som ”social och kulturell dominans, våld, degradering, exploatering, alienation i arbetet, klass, kamp och så vidare.”

En annan orsak kan vara att Piketty åtminstone i ett fall haft alltför stark anknytning till praktisk politik, närmare bestämt ett förslag som François Hollande, den socialistiske presidenten, förde fram under sin valkampanj 2012 om en skatterat på 75 procent för de allra högsta inkomsterna. Piketty sade då att ”många andra länder oundvikligen kommer att följa denna väg”, medan en av Hollandes närmaste rådgivare avfärdade förslaget som ”Kuba utan sol” och konstitutionsdomstolen utdömde det som grundlagsstridigt. Den främsta orsaken är väl ändå att frågor om ojämlikhet länge varit centrala i den politiska debatten i Frankrike, inte bara på vänster- utan också på högerhåll. I USA håller debatten om den bristande jämlikheten däremot först nu på att blossa upp på allvar och Piketty fyller en social beställning.

En karriär i USA kunde Piketty i tiden ha gjort. Hans föräldrar hade stått bakom barrikaderna i Paris i maj 1968, men blivit besvikna över den senare utvecklingen och flyttat ut på landsbygden för att sköta getter. Sonen Thomas, född 1971, började med tiden studera nationalekonomi, men var mindre intresserad av matematiska modeller, mer av historiska och filosofiska analyser, bland annat av Annales-skolan, där till exempel Ferdinand Braudel studerade vardagsliv. Han slutförde sin doktorsavhandling, om teorin bakom skattepolitik, redan som 22-åring. Den gav honom genast, år 1993, en tjänst som lektor vid elituniversitetet MIT i USA. Han blev dock, enligt John Cassidy i New Yorker, besviken över att nationalekonomin vid MIT hade så liten kontakt med det verkliga livet, han tyckte att han inte visste något om världens ekonomiska problem, som ju ekonomister ändå borde tillämpa sina kunskaper på.

Piketty återvände därför som 25-åring till Paris och började framförallt studera inkomster och förmögenheter. Inledningsvis koncentrerade han sig på att samla material, bland annat tillsammans med den franskfödde ekonomisten Emmanuel Saez vid Berkeley. Speciellt inriktade de sig på beskattningsuppgifter från olika länder och gick så långt bakåt man kunde komma, ibland 200 år tillbaka i tiden. På detta sätt upprättade de databasen för världens toppinkomster, som nu omfattar ett trettiotal länder i olika världsdelar.

Piketty började med att studera inkomstfördelningen i Frankrike under 1900-talet och gav ut en bok om detta 2001. Tillsammans med Saez skrev han 2003 en artikel om inkomstojämlikheten i USA mellan 1913 och 1998. De visade där hur den andel av USA:s nationalinkomst som gått till hushåll i inkomstfördelningens topp ökat starkt under 1900-talets första årtionden, sedan sjunkit under och efter andra världskriget, bara för att stiga på nytt under 1980- och 1990-talen.

Med hjälp av databasen uppdaterade han och Saez siffrorna för USA, som visade hur de rikaste hushållens andel fortsatt att stiga under och efter den stora depressionen och hur 1 procent av hushållen år 2012 fick 22,5 procent av den totala inkomsten, den högsta siffran sedan 1928. Dessa siffror har gett näring åt diskussionerna i Zuccotti Park, centrum för Occupy Wall Street-rörelsen (”Vi är 99 procent”), men också åt Internationella valutafonden IMF och i Vita huset, där president Barack Obama angett ojämlikheten och lönestagnationen som administrationens viktigaste utmaningar.

Vilken är då orsaken till denna utveckling?

r > g är Pikettys svar, som han på skoj skrivit ut som en ekonomisk formel. Där står r:et för räntor och annan avkastning på kapital, medan g:et står för tillväxt. Det Piketty och hans forskarkolleger gjort är att de jämfört utvecklingen för r och för g under långa tidsperioder, och speciellt inriktat sig på den högsta inkomstgruppen, eftersom den har ett politiskt, ekonomiskt och socialt inflytande som långt styr utvecklingen. Tidigare har man inte haft så mycket data att man kunnat dra några säkra slutsatser om sambanden, men nu ser man ett tydligt mönster. Den allmänna tendensen har varit att avkastningen på kapital varit större än den allmänna tillväxten, vilket lett till att kapitalet hela tiden koncentreras.

Därmed kullkastas den uppfattning som länge varit allmän och som säger att r och g utvecklas ”hand i hand” och stöder varandra. Speciellt var det Simon Kuznets som på 1950-talet utvecklade denna teori. Men också Robert Solow, som var Pikettys kollega på MIT, förde fram en modell för ekonomisk tillväxt som säger att ekonomin framskrider längs en ”balanserad tillväxtstig” där de andelar av nationalinkomsten som går till kapitalägarna och arbetskraften förblir konstanta under en längre tid. Men så är det ju inte. Enligt Pikettys och Saez beräkningar har 95 procent av inkomstökningen i USA:s ekonomi mellan 2010 och 2012 gått till den ena procenten i inkomsttoppen.

I en intervju för Jens ErgonSVT har Piketty förklarat varför man måste studera utvecklingen av inkomster och förmögenheter under en längre tid för att förstå varför klyftorna vuxit så starkt under de senaste decennierna. (Ergon säger att Piketty i praktiken är lika mycket historiker som nationalekonom, vilket är en viktig poäng.)

– Det du kan se i västvärlden är en slags u-formad kurva. Klyftorna var extrema för 100 år sen. De började minska från första världskriget fram till 40-talet, nådde en slags botten under efterkrigstiden och har sedan dess börjat växa igen från 1970-talet och framåt, säger Piketty.

Ergon fortsätter:

”Klyftornas historia är enligt Piketty framför allt berättelsen om förmögenheternas roll jämfört med vanligt arbete. För 100 år sen var rikedomarna enorma och koncentrerade till ett fåtal. Rikedom gick bokstavligen i arv. Så kom krigen, börskraschen och depressionen. Krigen förstörde förmögenheter. Marknadens kollaps ledde till regleringar av finansmarknaderna. Skatter tillkom för höga inkomster, förmögenheter och kapital. Förmögenheterna och koncentrationen av rikedom minskade – och därmed klyftorna. Och efter krigen var tillväxten hög.”

Undantagen, inte regeln är det som ger en jämnare fördelning – det är alltså vad Piketty kommit fram till. I USA ledde den stora depressionen till Franklin D. Roosevelts New Deal med en aktiv politisk styrning för en utjämning av levnadsstandarden. I Europa drev regeringarna efter andra världskriget en aktiv politik för att få hjulen att snurra och stöda dem som drabbats hårdast av kriget. I båda fallen gav den politiska styrningen resultat. Men finanskrisen i USA, som kan jämföras med depressionen fastän verkningarna inte varit lika förödande, löstes på ett helt annat sätt, på kapitalägarnas villkor. Följden är att inkomstfördelningen blivit ännu ojämnare. I termer av inkomster från arbete ligger ojämlikheten i USA ”antagligen på en högre nivå än i något annat samhälle, vid någon tidpunkt i historien, någonstans i världen”, skriver Piketty.

Inkomsterna från arbete överförs för de högst avlönade, speciellt i USA, ofta till kapitalet. Företagschefer tjänar pengar från det kapital de samlat i form av dividender, kapitalvinster, räntor, vinster från egna företag och så vidare. Inkomster från kapital har alltid spelat en nyckelroll i kapitalismen. Enligt Piketty har inkomsternas roll också fortsatt att växa, det är en av den moderna kapitalismens lagar. När r (den årliga inkomst kapitalet genererar dividerad med dess marknadsvärde) är högre än g kommer kapitalinkomsten att tendera att öka snabbare än lönerna, som sällan växer snabbare än BNP.

Om kapitalägandet var jämnt fördelat skulle detta inte vara något problem. Men i USA ägde den rikaste tio procenten av hushållen år 2010 hela 70 procent av landets materiella tillgångar och 1 procent ägde 35 procent, medan den nedre hälften bara ägde 5 procent.

Om man vill stoppa utvecklingen mot ytterligare växande klyftor finns det enligt Piketty två vägar: att öka tillväxten eller dämpa avkastningen på kapital och koncentrationen av förmögenheter. Han ser tillväxt som något positivt, men tror inte på så hög tillväxt som den i västvärlden efter kriget. Därför ser han en höjning av skatterna för de rika och på förmögenheter och kapital som nödvändig. Den kräver internationell samordning.

Rockstjärnans USA-turné ska ses i det sammanhanget. Det var Jennifer Schuessler som i New York Times skrev rubriken och refererade Pikettys snabba besök i maktens korridorer i Washington och New York i mitten av april på ett sätt som gjorde också läsaren andfådd. Först träffade han finansminister Jacob Lew i Washington, talade inför president Barack Obamas ekonomiska rådgivare och höll en föreläsning för Internationella valutafonden IMF. Sedan flög han till New York för att uppträda i FN, på en utsåld offentlig debatt med Nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Paul Krugman (de två som i diskussionen i USA tydligast står för liknande idéer som Piketty) och ge intervjuer för ledande amerikanska medier. Vilka resultat snabbvisiten ger återstår att se.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.