Bettina Göring och Katrin Himmler träffade aldrig sina äldre släktingar, nazistförbrytarna Hermann och Heinrich. Niklas Frank har däremot klara bilder av sin pappa Hans, generalguvernören som orkestrerade utrotningen av judar i Polen. Niklas gudfar var ingen annan än Adolf Hitler själv.
Man kan möta Bettina, Katrin, Niklas och andra efterkommande till Tredje rikets ledarskikt i Chanoch Zeevis dokumentär Att heta Göring. Gemensamt för dem alla är skuldkänslorna; olika är sätten att hantera dem. Niklas Frank gör det genom att turnera i tyska skolor och läsa högt ur sina böcker om föräldrarna: gång på gång berättar han om hur fadern hängdes efter rättegången i Nürnberg, och om hur han upplevde avrättningen som en befrielse. Bettina Göring har, tillsammans med sin bror, låtit sterilisera sig. Namnet, ja generna, ska inte gå vidare. Katrin Himmler har kommit till en helt annan slutsats: just detta vore att acceptera rasismens kungstanke. Hon bor i Israel, med sin judiske man.
Att heta Göring är ingen fulländad dokumentär, men den tar sig an en vanlig monsterfetischism på ett sympatiskt sätt. Enligt Zeevi finns det likheter i hur efterlevande förhåller sig till förintelsetraumat, vare sig de är släktingar till överlevare eller förövare.
De som bara indirekt figurerar i dokumentären är ändå de nazistättlingar som framhärdat i sin övertygelse eller förnekelse. Det fascistiska idéerna dog heller inte våren 1945: de har förvaltats, omformats och förnyats, och konkreta uttryck för dem återfinns över hela Europa. Tappningarna varierar mellan ultra light och full flavor, och etiketteringen är inte alltid helt lätt. Få partier är nationalsocialistiska i trettiotalets mening, men många delar vissa grundläggande idéer om den egna gruppens överhet och andra gruppers essentiella annanhet.
Det är sannolikt för mycket att säga att dagens högerextremism är ett generellt hot mot demokratin, fascisterna är numerärt relativt fåtaliga och i de flesta länder är de inte ens i närheten av att utöva någon verkställande makt. Men från Gyllene gryning i Grekland, via Jobbik i Ungern till English Defence League i England firar extremhögern triumfer. Rasister har parlamentsrepresentation i såväl Finland som Frankrike och också om inget högerextremt parti lagt beslag på regeringsmakten, finns oroväckande tendenser. I stora delar av Europa har etablerade partier sanktionerat en nedtonade tolkningar av deras politik i bland annat frågor om invandring. Den kalla vind som träffade så många européer i ansiktet då Jörg Haider triumferade i det österrikiska valet 1999, har många vant sig vid under 2000-talet, vänt ryggen mot.
Även om det ibland kan verka som om extremhögern fyller funktionen som ”god fiende” – en fond att spela upp sin moraliska resning mot – är den ett reellt bekymmer för vänstern. Det är nödvändigt att aktivt motarbeta fascistiska värderingar, men det nästan lika nödvändiga priset är en kraftig betoning av skiljelinjen mellan antirasistisk öppenhet och nationalistisk slutenhet, vilket ställer de fundamentala motsättningar som präglar tillvarons materiella villkor i skymundan.
Annorlunda uttryckt: Motsättningen mellan ”raser” eller kulturer är en hittepå-konflikt som i sig inte förtjänar att tas på större allvar än vilken tokig konspirationsteori som helst. Men så länge som de fascistiska rörelserna och tendenserna attraherar folk kan de inte ignoreras, var man än står politiskt.
Avtrubbning är alltid en risk. Kanske borde vi vita européer, som med rasbiologins terminologi en gång i tiden klassificerades som ”arier”, emellanåt våga betrakta oss själva som nazismens gudbarn? Lika lite som Niklas Frank, Bettina Göring eller Katrin Himmler bär vi någon skuld för den moraliska härdsmälta som ägde rum i Europa, men efter att Hitler sköt sig själv i skallen en vårdag för snart sjuttio år sedan föll ett arv i våra händer. Där ligger det fortfarande, vare sig vi vill ha det eller inte, lika brännande som någonsin. Vad är ansvar annat än motstånd?
Fredrik Sonck
