Är hemmafrun på väg tillbaka, som ett romantiskt och socialt ideal? Frågan ställs i Lena Marander-Eklunds gedigna studie av kvinnligt liv i 1950-talets Finland, Att vara hemma och fru, som recenseras av Per-Erik Lönnfors.

Innan Lena Marander-Eklund hinner till hemmafruns eventuella renässans ger hon en nostalgimättad berättelse om ”hemmafruns guldålder” som Hbl något missvisande rubricerade Annika Hällsténs rappa intervju. Egentligen är det flera berättelser. Bakom ligger ett enormt forskningsarbete med sex djupintervjuer, lika djupa dykningar i Åbo Akademis Etnologiska samlingar, 1 900 nedskrivna intervjuer i Folkloristiska samlingarna och 130 levnadsberättelser.

Femtitalet tycks intressera just nu. Helsingfors stads muséums fotoutställning Rasvaletti i Villa Hagasund drar folk, Bitte Boucht skriver om femtitalets Helsingfors i minnesboken Förklädd och naken, romaner och tv-serier som Mad Men och filmer som Revolutionary Road skildrar samma årtionde.

Lena Marander-Eklunds 296 innehållsrika boksidor engagerar trots sin vetenskaplighet lika mycket som mången fiktion. Levnadshistorierna väcker starka minnen, känslor och tankar för den ”som var med”.

”Way back in the fifties, man, when I was in my teens”. Jag var själv då mellan 15 och 25 år, en ålder då man på den tiden fattade de viktiga besluten om studieval, yrke och äktenskap. Och förvånansvärt ofta genomförde dem inom en kort tid. Det var ändå inte lätt för alla. Mannens samhälls- och äktenskapsduglighet låg i att skaffa ett arbete som gav regelbunden inkomst. Det kunde ta tid och stod i konflikt med det romantiska kärleksidealet, som före p-pillret krävde avhållsamhet före äktenskapet. Ändå avlades många barn före bröllopet.

 

Äran i att försörja

Det var en ära för mannen att försörja familj och hemmafru. Normen understöddes av samhället med sambeskattningen, vars progressivitet lämnade en spottstyver som fickpengar åt kvinnan som ville arbeta. Politiken gjorde kvinnan ekonomiskt beroende av mannen och därför var skiljsmässor svåra. Mannen hade makten.

Kravet på mannen gällde såväl bergsrådet som svarvaren i fabriken. Arbetarna försökte så gott de kunde emulera medelklassens sociala normer. ”Sämre folk” är lika underrepresenterade i Marander-Eklunds bok som de finlandssvenska kvinnorna är överrepresenterade. Många mindre bemedlade unga par i städerna gifte sig tidigt för att komma bort från föräldrahemmet, där trångboddheten under den enorma bostadsbristen blev ett helvete. Efterkrigstidens många söndriga hem kontrasterade bjärt mot familjelyckan i de amerikanska filmerna och de finska om ”Suomisen perhe”.

 

Stora och små berättelser

Författarinnan bakar förtjänstfullt in de många små och kännspakt vardagsmättade berättelserna i samhällets stora berättelser. Bland de senare saknar jag ändå krigsänkornas historia. Många flyttade till norra Sverige för att avhjälpa kvinnobristen. När de ville ha ljusa möbler öppnade Asko en butik i Vasa där de kunde inhandlas.

Jag saknar också Varje kvinnas bok, redigerad av Lilli Fougstedt, som för mig kommit att symbolisera femtitalets ideal. Den kom ut redan 1946, men att sociala normer skulle kunna klassificeras enligt jämna årtionden är förstås en villfarelse. Femtitalet var ett intro till det mycket mera omhuldade sextitalet som  kom att blotta förljugenheten och kontrasterna mellan romantiska ideal och verkligheten under det föregående decenniet.

 

Förnuftet tyglar känslan

I Hanken, där pojkarna läste till ekonom och flickorna till korrespondent och sekreterare, uppfattade jag anteckningstavlans förteckning över medellösa frielever som en ”börslista på långfristiga och osäkra investeringar på äktensskapsmarknaden” (Lönnfors: Mitt livs reportage, 2007). Jag förstod det väl, och undvek varaktiga förbindelser eftersom ”jag inte hade någon framtid att erbjuda eventuella äktenskapskandidater”. De som hade den kunde förbereda sig för familjelyckan: flickan gick i Högvalla seminarium för att utbilda sig till husmor medan mannen avlade militärtjänst eller studerade.

”Målet i livet var äktenskap, att få ett hem och försörjning, en viss status, en någorlunda hög materiell standard och att kunna leva normenligt, som alla andra”. Att vara fru visade att man hade lyckats i livet och att vara ogift uppfattades som ett misslyckande. Men att sköta hem och få barn när kläderna skulle tvättas i bykstugor, torkas på vindar, föras ut och manglas och maten inhandlas varje dag var tungt. Det skapade den heroiska bilden av den starka, tåliga kvinnan som skulle klara av allt. Inklusive två varma mål mat om dagen till både man och barn.

Jag vet, för jag var där. Berättelserna i boken överensstämmer kusligt med min egen. Det gör också beskrivningen av Förenta staterna som ursprunget för husmorsidealet. Jag vistades 1960 i en förort i New Jersey. Mannen hette faktiskt Don, precis som Draper. Jag skrev i min memoarbok: ”Så som jag uppfattade det stack männen i Morris Plains i väg tidigt på morgonen, ofta efter att frun enligt systemet ’kiss and drive’ hade kört maken till någon buss. Hemma väntade uttråkade kvinnor på att mannen skulle komma hem vid sex-sjutiden, cocktailen före middagen inmundigas och sällskapslivet inledas”.

Skillnaden mot Finland var att fruarna i USA hade de hushållsmaskiner som finländskorna själva var ända in på sextitalet.

 

Absurd drömvärld

För mig föreföll det amerikanska förstadssamhället absurt, och det gör femtitalets husmorsideal fortfarande. Trots att årtiondet i minnet omgärdas av ett romantiskt skimmer av framtidstro fanns det en stark ambivalens mellan kraven på kvinnans yrkesarbete och den hemkult som såg moderskapet som samhällets medelpunkt.

Att femtitalet i minnet ändå upplevs som lyckligt kan förklaras med två saker som i dag är annorlunda. Det fanns arbete för alla, och framtiden såg bättre ut än nu. Det fanns fog för mormorsuttrycket ”när det som bäst varit haver, haver det arbete och möda varit”.

 

”Jag vill bli något”

Brytningen, då kvinnorna började vilja ”bli något” och man myntade uttrycket ”bara en hemmafru”, kom i slutet av sexti- och början av sjuttitalet. Finland var ganska tidigt ute i denna trend tack vare förvärvsarbetet under krigen. Håller pendeln nu på att svänga tillbaka?

Lena Marander-Eklund tycker att hemmafrun i dag har fått en ny aktualitet. Kopplingarna till 1950-talet skymtar fram i nästan allt hon läser om den nya kvinnan i hemmet. Håller dagens långvariga ekonomiska stagnation och den utbredda arbetslösheten på att göra en dygd av mångas nödvändighet att stanna hemma? Det kan i dag gälla hemmapappor lika väl som hemmamammor. Eller är det en romantisk flykt från en elak verklighet, som Peter Nyberg föreslår i Ny Tid 39/2013?

Utvecklingen framtvingar en anpassning med många och starka omställningar. I ljuset av Marander-Eklunds bok har de sociala normerna förändrats enormt under ett halvsekel. Någon återgång till femtitalet sker knappast, också om familjen, som Margaret Mead påstod, alltid kryper tillbaka i någon form. Den gamla måste enligt Simone de Beauvoir krossas för att kvinnan inte skulle fortleva i sitt förtryck.

Säkert är att en liknande undersökning år 2064 kommer att läsas med ett lika förvånat och roat igenkännande som jag läste Att vara hemma och fru.

 

Per-Erik Lönnfors

 

Lena Marander-Eklund: Att vara hemma och fru. Svenska litteratursällskapet i Finland, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.