Christopher Hitchens essäer i Vanity Fair är stommen i boken Att dö, där författaren beskriver hur han upplevt döendets mentala och fysiska aspekter. Hitchens för sin kamp mot religionen in i det sista.
Den 15 december 2011 dog Christopher Hitchens i strupcancer, och hans bortgång alstrade långa nekrologer på tidningssidorna i den anglosaxiska världen. Som författare var Hitchens välkänd – bland annat som den antiteistiska rörelsens frontman – och som ivrig politisk debattör hade han lyckats bränna broar både till höger och vänster under sin långa karriär. En kompromisslös intellektuell personlighet hade gått till graven.
När Hitchens först blev diagnosticerad med strupcancer och fick veta att han inte skulle leva länge till, valde han att dokumentera sin upplevelse av att dö, både de fysiska och mentala aspekterna, i ett antal korta essäer i Vanity Fair. Dessa texter från hans sista levnadsår, tillsammans med några fragmentariska anteckningar och ett efterord av hans fru Carol Blue, publicerades senare som boken Mortality, som nu kommit ut på svenska under den koncisa titeln Att dö.
Cancern kom som en blixt från klar himmel och Hitchens liv förändrades i ett slag. Med sina egna metaforer förflyttades han plötsligt från de friskas land till de sjukas och blir invånare i ”tumörstaden” där det dagliga livet ser bra mycket annorlunda ut än utanför. Vissa av hans religiösa opponenter tar tillfället i akt att predika om gudomlig rättvisa eller försöker konvertera honom till sina trosläror, vänner och bekanta uppmuntrar honom men står handfallna inför hans nedbrytning och doktorerna pumpar Hitchens kropp och liv fullt med mediciner och läkarjargong – allt lämnar sina spår i texten. Plötsligt får själva livet också en helt annan innebörd för Hitchens, ställt i dödens motljus.
Debattör – även på dödsbädden
Man kan spåra en gnutta stoicism i Att dö, även om rädslan också stundvis är närvarande. En dos stiff upper lip och torr humor blandas med tankar om livet, cancern och döden tillsammans med sjukhusanekdoter. De uttröttande sjukhusbesöken och en kropp som blir allt mindre samarbetsvillig utlämnas åt läsaren, men ofta med en ironisk sidokommentar som dämpar dödsångesten något. En blandning av komik och tragik med en stark brittisk prägel – ett stilgrepp som tyvärr inte helskinnat överlevt den svenska översättningen.
Men Att dö är inte bara introspektion. Som debattör hade Hitchens stor aptit för konflikt och glädjen att argumentera lyser igenom texten även i denna bok då han gräver upp sina religiösa motståndares argument för att skjuta ner dem en sista gång. Religionen förblir roten till det onda för författaren, ända in i döden. Om han blir sinnessvag av cancern och medicinen och plötsligt omvänder sig till någon religion på dödsbädden får han inte tas på allvar, skriver Hitchens i bokens början, för då är det inte längre han själv som talar.
Ingen självömkan
Jag måste medge att jag har svårt att förhålla mig till innehållet i boken. Det är allt annat än njutningsfullt att läsa intrikata beskrivningar av Hitchens allt mer komplicerade sjukhusbesök, och dödsångesten skymtar ibland fram mellan raderna. Men på ett plan kunde man nästan kalla boken upplyftande. Hitchens håller envist fast vid sina principer när han stirrar döden i ansiktet. Döendet, som brukar vara ett potent ämne för att omvända folk till religionen och tron på det eviga livet, rentav sporrar Hitchens antiteism. Man stöter inte på någon självömkan i Att dö, ingen resignation, men väl en inbitenhet. Ett slags veto mot ödet: trots döden, eller kanske på grund av den, håller jag fast vid mina principer. Detta är på många sätt en avundsvärd viljestyrka, oavsett om man håller med Hitchens åsikter eller inte.
Mot slutet av boken blir texten fragmentarisk, och i sista kapitlet kan man något makabert spåra döden i det ofullbordade; i de utkast och idéer som författaren inte haft tid att färdigställa. Men till och med i dessa fragment håller Hitchens fast vid sin gudsförnekelse och citerar Montaigne på de sista sidorna innan texten upphör: ”Religionens säkraste grund är föraktet för livet.”
Valter Holmström
Christopher Hitchens: Att dö.
(svensk översättning: Rikard Svartvik).
Fri Tanke förlag, 2014.
