Litteraturens förhärskande enspråkighetsparadigm får inte bli en monolit. Vi lever trots allt i en språklig verklighet präglad av mångfald och ständig variation, skriver Julia Tidigs.  

”Att jag från första början behärskat både svenskan och finskan har öppnat ginvägar för bokstavsfantasin; det är en rikedom som jag aldrig kan nog glädjas över. Senare, vid min ålder, börjar man inse det oerhörda i bokstävernas under; blir ödmjuk och varsammare i umgänget med dem.”

När modernisten Elmer Diktonius 1943 i ett brev till den unge kollegan Göran Schildt reflekterar över sina språk och dess inflytande på hans skrivande, är det talande att han skildrar sin tvåspråkighet i termer av rikedom, ja till och med under. Diktonius kallar det för att tvåspråkigheten har öppnat genvägar för fantasin – och att det har gett resultat är det lätt att iaktta i hans brokiga, sinnliga, musikaliska prosa av hög densitet.

Också i den expressionistiska inbördeskrigs- och förbudsårsskildringen Janne Kubik. Ett träsnitt i ord (1932), Diktonius enda roman och – skulle jag vilja påstå – en av de bästa som skrivits på svenska i Finland, gästspelar ryska och engelska i små men betydelsefulla roller (”åh svabåda, svabåda, åh!”, ”This damned country!”). Och finskan finns nästan genomgående med: ibland explicit med finska och halvfinska ord, varav puukko och perkele väl är favoriterna, ofta genom en svenska som drar mot det finska eller härmar det finska, med en icke-idiomatisk syntax, direktöversättningar eller liknande. Främmandegörningen av svenskan skriver fram skenet av ett frånvarande-närvarande ”källspråk” som ”hemsöker” texten, för att tala med Hana Wirth-Nesher, expert på judisk-amerikansk litterär flerspråkighet.

I Diktonius novell Josef och Sussan (ur Medborgare II, 1940), för övrigt en av mycket få skildringar av det judiska Helsingfors, balanserar Diktonius på knivseggen då han tar bruten ”judesvenska” i flitigt bruk, något som riskerade att spela antisemitiska program i händerna men som i stället tvingar läsarna att konfronteras med sina egna unkna föreställningar om språk och ras. Dessutom lyckas Diktonius genom ett slags språkstatinversion göra de fattiga östeuropeiska judarnas jiddisch till denna vemodiga kärlekshistorias yppersta språk:

Josef, hörs hennes grumliga röst: säg något om kärlek – på jiddisch.

– Taibele main, du meidele du fains, du meidele du scheins. 

– O så vackert! Och det betyder? 

– Duvan min, du fina flicka, du sköna flicka. 

– Säg mera; man nästan begriper det – det liknar ju tyska. 

– Main krein, main gold, du bist schein wie der laichtender sun; min krona, mitt guld, du är skön som den strålande solen. 

– O laichtender sun! Mera, kära Josef, mera! Så vackert det låter! 

– Det finns inget mera. Vi stackars fattiga judar har inte haft mycken tid över för kärlekskutter – såsom man hatat oss på jorden. Mosches säljer pillikt allt mellan himmel och jord, men sin kärlek slår han inte till slantar, inte ens till ordmynt.

 

I Josef och Sussan höjer inskotten av jiddisch stilläget rejält. Men vanligare hos Diktonius är att främmandespråkliga inslag uttrycker en förkärlek för det ”lägre” i flera bemärkelser: för det dialektala och slangartade, för svordomarna, djurlätena och grotesken. Och han är en flitig flerspråkig ordvitsare, vare sig det gäller skämt med vreden i Södergrans Raivola, eller den dubbla betydelsen hos ”kolina” (eaudecologne som rusmedel eller det stoj och buller som är resultatet av denna drycks inmundigande).

* * *

En nutida språkblandar- och ordlekarfrände till Diktonius är Harvardprofessorn Doris Sommer, vars Bilingual Aesthetics (2004) redan är en klassiker inom forskningen kring litterär flerspråkighet. ”Aesthetics is a joke”, hävdar Sommer, men visar också att de flerspråkiga ordlekarna, både i litteraturen och utanför den, är på blodigt allvar. De kräver att vi som deltar i dem går in i dem trots olika villkor, och riskerar något.

Att leva på flera språk, menar Sommer, stör både förväntningarna på att kommunikation ska löpa smidigt och enkelt och den längtan efter koherens som präglar såväl romantisk universalism som etnisk essentialism – och det är något bra. Här kan litteraturen och dess flerspråkighet hjälpa till – dess friktion, de hinder på vägen till förståelse som den ger upphov till skapar estetisk njutning (”aesthetic pleasure”).

Sommer monterar ner gängse föreställningar om kompetens (”You don’t have to know a language well in order to play with it”), om identitet och identifikation (”Fullness of identity is an ideal that would overcome struggle, that is to say, creativity”) och inte minst om skönhet som estetiskt ideal. Här tar hon hjälp av Viktor Sjklovskijs formalism eftersom den ”makes more of roughness and uneasiness than of the beautiful polished product”. Ordlekar och främmande ord bjuder på perspektivförskjutning och förhöjer varseblivningen. Överraskningen är det som triggar både estetik och humor, påminner oss Sommer.

* * *

På den här sidan av millennieskiftet har det blivit allt vanligare att tala om två- och flerspråkighet, både samhällelig och individuell sådan, som en rikedom. Både och – Sekä että heter passande nog en antologi om litteratur och flerspråkighet från 2011. Samtidigt lever antingen-eller-tänkandet kring språk kvar, och är en del av det som germanisten Yasemin Yildiz i boken Beyond the Mother Tongue: The Postmonolingual Condition benämner ”enspråkighetsparadigmet” (”the monolingual paradigm”).

I Beyond the Mother Tongue läser Yildiz ett knippe flerspråkiga författarskap och texter genom ett enspråkighetsnormkritiskt filter. Enspråkighetsparadigmet, menar Yildiz, genomsyrar vår sociala verklighet från individ- till institutions- och statsnivå. Enligt detta paradigm antas individen eller gruppen besitta ett enda, sant språk, modersmålet, genom vilket den länkas till en klart definierad etnicitet, kultur eller nation. I själva verket ser världen förstås inte alls ut på detta vis, men denna föreställning påverkar hur vi förstår, hur vi läser flerspråkliga uttryck.

Enspråkighet som normkomplex påverkar i allra högsta grad litteraturen och litteraturforskningen, bland annat med föreställningar om att författaren ska skriva på sitt ”enda” modersmål, detta trots att 1900-talslitteraturen till stora delar är en utpräglat flerspråkig och exillitterär historia. Det för med sig föreställningar om att flerspråkiga författare inte kan skriva ren svenska (eller engelska/tyska/finska och så vidare), att litterär flerspråkighet utgör en avvikelse, att denna avvikelse förmår göra sig legitim genom att vara autentisk, samt att flerspråkig text förutsätter en flerspråkig publik (idén om litteratur som kommunikation lever starkt här).

Det som alla dessa föreställningar om givna samband mellan skönlitterär text och omgivningens språkförhållanden, författarens språkbakgrund eller läsarnas språkkunskaper gör, är att föra vår uppmärksamhet bort från det som faktiskt sker i den litterära texten när språk blandas. Därför var de drivande frågorna i min avhandling om litterär flerspråkighet: Vad händer i den språkblandande texten? Men också: Vad händer med olika läsare som läser texten? Och vad händer med bilden av författaren som skrivit texten?

Det som gör litterär flerspråkighet oupphörligt fascinerande är att den förmår synliggöra det ofrånkomligen kontextuella och politiska i det estetiska. Flerspråkigheten är en del av, och interagerar med, den litterära texten i sin helhet. Men dess effekter klargörs aldrig helt inom textens ramar – den förutsätter affekt och uppstår i mötet med olika läsare, de språk och den språksyn de för med sig, och de olika sätt de reagerar på flerspråkigheten. Här måste vi kasta idén om den ideala läsaren överbord – förståelse och begriplighet är inte nödvändigtvis samma sak, det finns andra effektiva sätt att reagera på litterär flerspråkighet.

* * *

Båda de författare jag ägnade min avhandling om litterär flerspråkighet åt drabbades av enspråksnormativa föreställningar, på olika sätt. I fallet Diktonius gällde det bland annat att kritiken och forskningen, i stället för att ta flerspråkighetens konkreta uttryck i författarskapet till föremål för egentlig undersökning, fastnade i resonemang om författarens kognitiva processer (tänkte han på finska eller på svenska? – frågan är, menar jag, felställd).

Hos den andra författaren jag undersökte, Jac. Ahrenberg (1847–1914), en radikalt annorlunda författare än Diktonius sett till både (flerspråks)estetik och politik, handlade det till exempel om att hans språk i efterhand bedömdes vara inkorrekt i relation till normer som fastslagits efter hans död. Utan några egentliga belägg förväxlades Ahrenberg också med en av sina litterära karaktärer, en olycklig viborgsk polyglott. Att Ahrenberg skrev svenska med inslag av andra språk, främst franska, och att han skrev om flerspråkiga personer, ledde till att han av kritiken och forskningen reducerades till en olycklig polyglott utan förmåga att skriva korrekt svenska.

Det att personlig enspråkighet är norm sedan Herder och framåt, ska dock inte tolkas som att litterär flerspråkighet alltid är subversiv och politiskt omstörtande. Som Doris Sommer påpekar kan man mycket väl tänka sig en situation där litterär flerspråkighet blivit gängse och enspråkigheten då utgör undantaget. Även Yildiz betonar att flerspråkiga konstyttringar inte alls behöver ifrågasätta kopplingen mellan språk och nationalitet utan i stället kan verka i enlighet med enspråkighetsparadigmet. Just därför är ett noggrant studium av flerspråkighetens form av största nödvändighet. Det som gör Diktonius och Ahrenbergs litterära flerspråkighet så intressant ur forskningssynpunkt (den litterära kvaliteten kan man alltid diskutera!) är variationsrikedomen i flerspråkighetens uttryck, och dess mångfald av effekter. Hos båda författarna rör sig flerspråkighetens effekter i olika riktningar. Den utgör ett störningsmoment, visst. Den är utan tvekan ett medel för Diktonius att undkomma den trånga högsvenska språknormens ok och skapa politiskt laddad prosa. Men den deltar också i att konstruera och föra vidare en ”puukko ja perkele”-tradition som romantiserar en finsk maskulin våldskultur, för att nämna ett exempel.

* * *

Enligt Yasemin Yildiz är idén om det enda modersmålet enspråkighetsparadigmets paradbegrepp. Hon menar att man inte ska försöka ställa det åt sidan, utan i stället försöka arbeta (sig) genom det. Vi måste förhålla oss till denna förhärskande fiktion, och det kan vi se att flerspråkiga författare och författare av flerspråkig text (för de är inte nödvändigtvis desamma) gör.

Men lika viktigt är att inte låta det förhärskande enspråkighetsparadigmet bli en monolit. Det primära är trots allt en språklig verklighet präglad av mångfald och ständig variation. Uppställda språkgränser läcker ständigt i varierande språkpraktiker som aldrig till fullo hinner fångas upp.

Jag har några gånger fått höra att allt detta – det att språk egentligen är variation, att enspråkighet som norm är en historisk konstruktion – är självklarheter. Betecknande nog är det enspråkiga personer (i den mån man nu någonsin är enspråkig, men det är en annan diskussion), dessutom enspråkiga på ett majoritetsspråk, som har konstaterat detta och gått vidare som om ingenting har hänt. Men föreställningar om att vi bara är ”hemma” på ett språk, att vi bara äger ett språk, är inget vi blir kvitt bara för att vi genomskådar dem. Skillnaden är väl bara att de inte begränsar ens liv på samma sätt om man lever helt och hållet inom ett, stort språk.

Trots detta: ”Many of us have refused to choose and lose [languages], even when we feel strange, dis-mis-placed, and unidentifiable”, skriver Doris Sommer.

* * *

För att återvända till Diktonius: för honom verkar det i slutändan alltid handla om bokstävernas under, och om bokstavsfantasin. Flerspråkigheten skapar genvägar för den, skapar oväntade och oförutsägbara knutpunkter mellan språk, flera vägar till upptäckt av bokstävernas under. Sommer talar om flerspråkighetens ”points of entry and exclusion”, dess ”sounds-like slips and ethymological echoes”. Diktonius prosa närmar sig språkgränserna, visar på deras luckerhet.

Ändå är det inte så att språkgränserna bara är hinder för honom att kliva över i jakten på Språket – också det är en våt dröm om en paradisisk, pre-babylonisk tillvaro med genomskinlig kommunikation. Diktonius återvänder ständigt till de mindre beståndsdelarna: de enskilda orden, de enskilda ljuden. Orden som de är, i all konkretion och sinnlighet – hur de låter, hur de smakar på tungan och i gommen, hur de föds i maggropen eller i strupen, och vilket visuellt intryck de ger på boksidan. I hans ordlekar och i hans flerspråksbruk spelar språk och språk, akustik och semantik ständigt med och mot varandra.

Vi har fått lära oss att se språk som organismer som kan leva och dö – språk som mödrar och döttrar, syskon, kusiner – språk med stamtavlor. Flerspråksspelen går i andra riktningar, avvisar genealogierna till förmån för andra, slumpartade eller horisontella kopplingar. De visar hur språk rör sig och kan spela med och mot varandra, glida in i och ut ur varandra, även om de inte alls, ”egentligen” hör ihop. Som läsare fattar du ibland skämtet – men ibland sker det på din bekostnad. Huvudsaken är att du reagerar på att det är något som händer, att spelet är igång. Att du också är beredd på oväntade perspektiv, och eventuellt på att få skratta åt dig själv.

 

Julia Tidigs

disputerade i mars i litteraturvetenskap med avhandlingen Att skriva sig över språkgränserna. Flerspråkighet i Jac. Ahrenbergs och Elmer Diktonius prosa (Åbo Akademi, 2014) och är för närvarande verksam inom projektet Litteraturens flerspråkighet i dagens Finland.


Lämna en kommentar